World of Tennis: Roaring 20s

Tänk dig grafik gjord av frukt. Som att du smetat ut en melon som någon nedrig typ redan stampat sönder och sedan staplat kiwi-bitar ovanpå rubbet. Så... Precis så ser grafiken i nysläppta sportspelet World of Tennis: Roaring 20s ut. Som en rätt lågupplöst fruktsallad, ungefär. Tänk dig sedan att det bristfälliga animationsarbetet mest får spelarna att likna skyltdockor som på styltiga premisser ränner efter fjärilar med varsin håv. Så... Så ser det ut när jag spelar World of Tennis: Roaring 20s som dessutom har tidernas sämsta sportspelsnamn.

Men-men, jag ska verkligen försöka lyfta fram de positiva aspekterna först innan jag fortsätter med denna ganska o-nyanserade storsågning. Som den usla titeln antyder äger tennismatcherna i detta mobilspel rum på 20-talet då sporten snarare var en ursäkt för att få bära fina shorts än en atletisk företeelse baserad på brutalhårda servar och baslinjespel som påminner om rena rama luftvärnskanonerna. För 100 år sedan var tennisen en gentlemanna-grej som gick i ultrarapid och det är så spelet också ser ut, allt för att på bästa sätt skapa en rättvis och långsam takt där spelaren ska kunna misslyckas med sina touch-manövrar och ändå hinna med att göra om/göra rätt. Detta är alltså så långt ifrån Virtua Tennis/Top Spin du överhuvudtaget kan komma.

Spelar gör du genom att gnida tummen från bottendelen av skärmen upp mot mitten. Det spelar ingen större roll när eller hur man "swipar" eftersom World of Tennis: Roaring 20s tar lite och ingen hänsyn till precision eller timing, huvudsaken är att du medverkar, duttar korvtummen mot skärmen lite godtyckligt sådär. Skicklighet är inget som belönas i denna titel, tvärtom. Utvecklarna Helium9 Games har satsat så pass hårt på en bred casual-publik att man helt verkar ha missta att det såklart är viktigt att det finns någon slags mening med själva spelmekaniken. Visst lider hårdheten i dina tyngsta forehand-slag en smula om din timing inte hamnar inom den sekund som du har på dig att klippa till bollen men överlag handlar detta om en självspelande, högautomatisk historia som stinker fränt av total tristess.

Det finns ingen egentlig taktil feedback här och den där rytmen som alltid gör tennis till den kanske bästa spelsorten genom alla tider - är som bortblåst. Att upplägget dessutom är långsamt och onödigt krångligt med klubbar, träningsmatcher, kurser och annan skit gör att jag helst av allt bara skulle vilja förgöra det här spelet - med eld. Fult, segt, långsamt, trist och poänglöst. Det råder ingen tvekan om att Helium9 Games står bakom ett av årets hittills sämsta spel.