Super Hydorah

En liten blek rymdgeneral i för liten kaptensmössa dyker upp på min Iphone-skärm och på knagglig italiensk-engelska förklarar han att människan står på randen till utrotning och att det sista hoppet som överhuvudtaget existerar är jag, och mitt mikroskopiska lilla pixel-rymdskepp. Storyn i det här spelet är så papperstunn att den går att sammanfatta med en enda mening, om jag så vill. Och det är ju precis så jag vill ha det, åtminstone i ett spel av den här typen. För indietiteln Super Hydorah är en hyllning till allt vad Gradius heter och för egen del har det inneburit en nostalgisk resa tillbaka till barndomens glada dagar då jag och polaren Henrik-H satt som förstenade framför hans farsas dumburk och sträckspelade Konamis briljanta shoot 'em up i en hel långhelg. Gradius och Life Force var två magiska bra actionspel till Nintendos förstfödda konsol och det råder ingen tvekan om att utvecklarna Locomalito har samma varma minnen av dessa klassiker som jag har.

Super Hydorah är som du redan förstått ett retromysigt, sidoscrollande 8-bitarsspel där det handlar om att styra ett litet pixelskepp genom varierade rymdmiljöer fullproppade med mer eller mindre störiga fiendemonster. Spelet finns till PC och Xbox One och i dessa versioner kontrollerar man skeppet kallat "Delta Lance" på ett traditionellt vis med hjälp av den vänstra analoga styrspaken på en Xbox-handkontroll (döh!). Till Iphone handlar det dock om att låta den vänstra tummen göra jobbet vilket fungerar bättre i denna titel än vad det gör i de allra flesta andra. Det finns en responsivitet i hur Delta Lance svarar på min tummes rörelser som jag saknar i stort sett alla andra actiontitlar av den här typen till Iphone och detta, tillsammans med det perfekt avvägda tempot samt svårighetsgraden, gör att jag under den gångna veckan verkligen fastnat för Super Hydorah.

Precis som i fallet Gradius eller varför inte R-Type börjar äventyret med ett par ynka svävande småfiender som alla lämnar efter sig små rödgröna mynt som ger sköna poängklirr i rymdkassan men även uppgraderar skeppets kanoner. Efter varje avslutad bana får man chansen att själv välja väg genom den fiende-infekterade galaxen (även om uttrycket "non linear" som abvänts i marknadsföringen av detta spel är en rätt våldsam överdrift) och efter detta finns det möjlighet att skräddarsy vapnen som Delta Lance ska bära med sig in i nästa bana. Det existerar två svårighetsgrader i Super Hydorah och jag valde att köra på "easy" eftersom jag är en mycket trött gammal farbror med betydligt segare reaktionstummar (och betydligt större tummar) än vad som är optimalt i fall som dessa. Det visades sig dock redan efter cirka 20 minuter att "easy"-svårighetsgraden trots att det initialt kändes larvigt var mer än vad jag kan hantera då den femte bossen tog ihjäl mig både en och 12 gånger innan jag till slut kunde avancera till bana numero sex.

Super Hydorah är snyggt. Retromysigt superstädat och pixligt perfekt. Det är enkelt rent estetiskt och har inga överdådiga sprites-lager eller parallax-scrollande lager som skimrar förbi och agerar erotiskt ögongodis och ser faktiskt ut som om det skulle kunnat härstamma från 1987, rakt av. Musiken är strålande, spelmekaniken likaså och innehållsmängden väl tilltagen. Visst är 75 kronor i högsta laget när det kommer till priset för ett pixelbaserat retrospel till Iphone men å andra sidan är det så fantastiskt skönt att helt slippa free-to-play-tramset för omväxlings skull att jag mer än gärna pungar ut denna slant och njuter av det faktum att Super Hydorah helt saknar påtvingad reklam eller giriga mikroköps-erbjudanden.