Pillars of Eternity 2: Deadfire

Utan Kickstarter hade den här genren (samt alla hundratals sidoskrollande plattformspärlor som släpps varje år numer) aldrig återuppstått som den faktiskt har. För crowdfunding-idén och hur den applicerats på spelvärlden har ju från första början i stort sett enbart handlat om att aspirera och kittla vår nostalginerv. Baldur's Gate-konceptet som länge regerade rollspelsgenren har fått massor av nytt liv precis som en rad andra, sedan länge bortglömda spelupplägg, och även om jag inte är redaktionens meste rollspelstok, lirade jag allt från just Baldur's Gate till Diablo, Fallout 2 samt Planescape: Torment - när det väl begav sig (tro det eller ej). Det isometriska, utzoomade upplägget var länge en favorit bland rollspelsfansen även om jag aldrig riktigt älskade den lika mycket som de mest inbitna men att den nu gör comeback med titlar som Pillars of Eternity 2: Deadfire och fjolårssuccén Divinity: Original Sin II, är roligt.

Hela grejen med att ta sig an spel av en viss typ som inledningsvis gör mig som skribent en smula obekväm, har för egen del visat sig både resultera i uppskattade texter (mina recensioner av Viva Pinata samt Starcraft II är två av sitens mest lästa, någonsin) och det innebär också, åtminstone i förlängningen, att jag som chefredaktör håller mig en aning bättre uppdaterad på vad som sker (och inte sker) i diverse genrer där jag vanligtvis saknar heltäckande koll. Mina första fem timmar med Pillars of Eternity 2: Deadfire var långsamt tjorviga, invecklat svårbegripliga och nördiga på ett sätt som jag inte upplevt på flera år. Gott om förtjänster som levereras i denna ambitiösa rollspelstvåa uppenbarar sig naturligtvis från ruta ett men en hel del av dem döljer sig även djupt inne i det snudd-på bottenlösa systemet för specialfärdigheter, karaktärsklasser och uppgraderingar, en del som jag nu verkligen fastnat i efter cirka 42 timmars spelande.

För dig som inte spelade ettan men ändå vill hoppa in i Deadfire kan jag säga följande: Det finns ett väl konstruerat supersystem som helt enkelt hjälper dig att med hjälp av en rad textskärmar stressa dig igenom en del viktiga val som spelare gjorde i Pillars of Eternity och det märks att Obsidian Entertainment verkligen söker nya spelare här som aldrig ska behöva känna sig utlämnade bara för att de missade föregångaren. Med det sagt är det för egen del härligt att återse karaktärerna från det första spelet även om jag endast spelade det i ett fåtal timmar. De har blivit äldre, förändrats något och hittat på allt möjligt knepigt som att börja kedjeröka piptobak eller hoppa på ett ben när skärmen inte fylls av vrålande fiender.

Pillars of Eternity 2: Deadfire är ett traditionellt fantasyspel med Drakar & Demoner-vibbar lite överallt, men som förpackats lite som ett piratäventyr. En mix som jag anser fingerar alldeles fantastiskt och som naturligtvis existerade redan i föregångaren. Huvudingrediensen i själva storyn kretsar kring guden Eothas och hans stenar och jakten på denne gigant sker delvis via havet denna gång då Deadfire innehåller båtstrider, något som helt saknades i föregångaren. Jag har sett att en del initierade rollspelsfanatiker klagat på bristen på djup gällande spelets "sea battles" men jag har ärligt talat svårt att se hur man skulle kunna vilja ha något djupare än det system som existerar i spelet. Jag hade nämligen mer än fullt upp med att hålla mitt skepp på rätt köl och gillar verkligen hur de turbaserade och väldigt strategiskt krävande båtfighterna fungerar.

Mig tog det hela 42 timmar (som sagt) att nå slutet och då passade jag på att hoppa på en hel del sidouppdrag då jag helt enkelt kände att berättelsen som många av dessa "side quests" erbjuder i spelet helt klart trumfar huvudberättelsen som stundtals känns blek och där många av valen man gör initialt inte riktigt spelar så stor rolls om de kanske borde ha gjort. Denna del blir bättre längre in dock men det är under sidouppdragen som jag mött de mest intressanta personerna i denna spelvärld och det är i och med detta där mina starkaste Deadfire-minnen har genererats. Det finns så himla många välskrivna, levande, originella karaktärer i den här världen som ofta bidrar med kontext, sammanhang och en närvaro som gör att hela spelvärlden känns gammal, rik på liv och mystisk - något som passar grundtemat utmärkt.

När det gäller speldjupet och mängden innehåll har Obsidian också verkligen tagit i från tårna här. Det finns mer karaktärer, fler karaktärsklasser, fler färdigheter, attacker, rörelser, berättelser, sidouppdrag och platser än du kan tänka dig och för egen del, med tanke på hur jag ignorerat denna genre de senaste 20 åren eller så, har Deadfire vid flertalet tillfällen känts övermäktigt. Animationsarbetet och känslan av stryk i stridssystemet är ordentligt förbättrad i jämförelse med det första spelet och det finns ett mekaniskt djup här som få konkurrenter kan tävla med. Precis som i Pillars of Eternity har studion blandat realtidsutforskande med turbaserade fighting och balansen mellan dessa moment och hur man sett till att variera tempot genom samtliga 42 timmar, är inget annat än en strålande bedrift. Besluten man tar slutar dessutom alltid med att någon stryker med eller blir förråd, vilket snabbt innebär att i alla fall jag tänkte igenom varje liten del mer noggrant än vad jag vanligtvis gör i spel av den här typen och detta är en av de starkaste delarna av Deadfire.

Spelvärlden känns toppenfräsch och gammeldags på samma gång och utvecklarna har bevisligen hållit sig från att återanvända minsta lilla pixel från föregångaren, vilket hör till ovanligheterna när det kommer till den här typen av isometriskt old school-rollspel. Jag har färdats över hav och land, genom skogar, grottor, in i städer, genom byar, slott, herrgårdar, hamnar och över slätter som sträcker sig flera mil och befolkas av allehanda skurkiga ruskprickar. Deadfire är spännande, intressant, storymässigt detaljerat och spelmässigt superpilligt för den som vill djupdyka (vilket jag får för mig att alla som älskar den här speltypen vill). Det finns dock ett par minus, ett av dem är vissa timingbekymmer gällande samtalen som sker med sina inhyrda medhjälpare/följeslagare. Samtalen som sker per automatik äventyret igenom är strålande skrivna men sker ofta på märkliga ställen, mitt i strider mot frustande bossar eller andra kritiska moment. Detta känns ibland som en bugg men förstör o andra sidan inte särskilt mycket i slutändan, inte nu när jag tänker på hur äventyret såg ut såhär 42 timmar senare. Det blir dock en smula märkligt när jag står och hackar på en 54 meter hög zombiebläskfisk medan en av mina medhjälpare helt plötsligt börjar bråka om att någon i vårt lilla gille druckit hans öl.

Grafiken är heller inget att hurra över trots fin estetik som på bästa sätt hyllar det här gamla Baldur's Gate-aktiga utseendet som dessa spel baseras på. Trots att jag lirat på HP:s senaste 32 000-kronors Omen-laptop och därmed kunnat maxa PC-grafiken har Pillars of Eternity 2: Deadfire aldrig riktigt imponerat på mig. Små saker som hade kunnat förändra detta är om Obsidian (för egen del) hade använt lite mindre handmålade illustrationer på karaktärer och fiender som jag stött på under äventyrets gång och istället mekat in mer filmsekvenser proppade med toppmodern renderingsteknologi.

Taktiska strider, mängder av speldjup, exotiska platser, välskrivna karaktärer och en stor och spännande spelvärld gör detta till en klockren uppföljare som jag tror kommer att älskas av fansen. För mig kändes det till en början som sagt övermäktigt och jag hade problem med att koncentrera mig men 42 timmar senare är jag naturligtvis beredd att dela ut vårt näst högsta betyg till årets hittills mest underhållande rollspel.