Conan Exiles

Överlevnad, öppen värld, aggressiva spelare, frihet - överlevnadsspel är genren som blev stekhet för ett par år sedan efter succéhistorien DayZ. Snart fanns genren överallt; i form av rena kloner som The War Z, eller rå-sig-själv-överlevnad som Rust och Ark: Survival Evolved. För mycket, enligt vissa. Conan Exiles är Funcoms tillskott, men vad har Funcom egentligen att erbjuda så långt efter trendens absoluta höjdpunkt? Jo, rättigheterna till Robert E. Howards Conan-universum, som de tidigare hade använt sig av för att skapa onlinerollspelet Age of Conan: Unchained. Efter över ett år i Early Access har Conan Exiles nu lanserats i färdig form, och jag har grottat ner mig i Playstation 4-versionen.

The Exiled Lands är en plats där dödsdömda brottslingar korsfästes, lämnade för att dö under den gassande solen. Men riktigt så blir det inte när självaste Conan Barbaren vandrar öknen för att släppa fångarna fria. Här börjar din berättelse - för det är just vad det är: din berättelse. Från utseende och bröst- och könsstorlek, till religion, är det upp till dig att bestämma vem din karaktär är. Ja, jag sa kön! Det är givetvis en mycket stor del av vem din karaktär är. Eller mycket liten del. Det är upp till dig, faktiskt.

Kampen att överleva startar precis i samma sekund som du faller ner på marken, efter att ha blivit räddad av Conan. Hitta skydd, mat, dryck och material för att skapa redskap, samtidigt som du aktar dig för alla faror som döljer sig i The Exiled Lands. Om du, som jag, startar din resa på en PvP-server finns även den värsta faran av alla: andra spelare. Robert E. Howards universum används flitigt i Conan Exiles, men främst som en stabil grund att utveckla världen kring. Den är lika tung och otrevlig som man förväntar sig, där allt vill döda dig. Överlever du fienderna kommer du antingen svälta ihjäl eller dö i en sandstorm. Är du inte försiktig kan du springa in på ett område som osar av korruption; spenderar du för lång tid där kommer din maximala hälsa och uthållighet att minska permanent. Tills du hittar något som återställer det, åtminstone. Det finns ingen vanlig story att följa, inga typiska episka uppdrag att checka av i en lista, men de har lyckats klämma in tillräckligt mycket för att leva upp till Conan-namnet ändå.

Din resa styrs med en sorts loggbok som kallas för Journey. Den är uppdelad i kapitel som vägleder dig genom spelets innehåll och värld på ett behändigt vis, genom att ständigt lista tre saker du kan göra. Du kan strunta i denna Journey-lista om du vill, men du kommer omedvetet att checka av saker i den ju längre du spelar ändå. Till en början består listan av simpla saker som att dricka vatten eller bygga tak över huvudet, för att sedan bli mer specifik och tipsa om att till exempel besöka staden Sepermeru. Tacksamt nog avslöjas inte positioner även om du får förslaget att söka dig någonstans; spelet är helt utan markörer eller feta pilar som talar om för dig vart du ska gå. Ibland kan den fåordiga vägledningen bli förvirrande, dock.

När du står naken i öknen är det svårt att veta vad du ska göra och vart du ska ta vägen. Conan Exiles är nämligen överväldigande stort, både till storleken och innehållsmässigt, och det är medvetet diffust. Ditt första mål är att inte dö av törst. Törst är nog den största orsaken till den höga dödssiffran på startområdet. Om du inte är beredd att tillbringa ofantligt många timmar i The Exiled Lands kommer du aldrig uppleva mer än en bråkdel av vad som finns där ute. Kartan är proppfylld med aktiviteter för dig att ta del av, men du ser inte röken av dessa förrän långt senare. Om du inte är våghalsig och tvingar dig ut i dödliga områden direkt, förstås. Istället kommer du att hacka sten och hugga träd till förbannelse, så att du kan slänga ihop ett trevligt skjul att gömma dig i och hamstra material som en girig hoarder. Och döda en och annan hyena.

Lyckligtvis förbättrar du alltid karaktären. Allt ger Experience som hjälper dig att gå upp i level, oavsett om du dödar fiender eller upptäcker platser på kartan. Har du väl koll på systemen och spelupplägget kommer du upp till level 20 snabbt, vilket är ett bra tillfälle att söka sig till farliga områden. Varje level ger dig poäng att placera ut på egenskaperna Strength, Agility, Vitality, Accuracy, Grit, Encumbrance eller Survival. Spelet är något snålt med detta då maxlevel är 60; därefter kan du inte längre tjäna in poäng. Därför kommer du troligtvis vilja testa olika egenskaper per ny karaktär. När du går upp i level tjänar du också in poäng att lägga ut på Feats, som kort beskrivet är recepten över vad karaktären kan tillverka. Där kan du lära dig att skapa sängar, lägereldar, inredning, arbetsbänkar, vapen, potions... ja, du förstår.

Stridssystemet känns bekant, på ett bra sätt. Man har två typer av slag, en hoppa-och-rulla-knapp, samt skydd eller defensiv attack. Du kan skifta mellan tredjepersons- och förstapersonsperspektiv, men det sistnämnda har ingen fördel alls i strid, utan passar bäst om du står i ett trångt rum och vill få en tydligare bild av utrymmet. Funcom har uppenbarligen arbetat hårt med det gamla stela stridssystemet, som såg vedervärdigt ut enligt undertecknad. Nu krävs viss finess och taktik redan från de första fienderna du möter. Oftast i form av kombos och att rulla undan innan du blir träffad, då fiendernas animationer tydligt visar vad som är på gång. Spelet hänger mycket på just sina strider, därför kan jag inte annat än prisa Funcom för att de har fått till något bekvämt här - trots att det är relativt okomplicerat och något klumpigt. Jämfört med större rollspel är det styltigt fortfarande.

Tro mig när jag säger att det finns många vapen och utrustningar att välja mellan under spelets gång, och det blir en balansgång mellan att dela ut mest skada, vara relativt skyddad, och ha hänsyn till både temperatur och att inte karaktären ska väga för mycket. Du kanske ska bege dig ut i den varma öknen och behöver klä dig lättare, eller ha med dig en mask för eventuell sandstorm. I första hand behöver du bara se till att du ens har något till ditt förfogande. Det andra blir viktigare långt senare. Förutom den förbannade pilbågen, som känns nästintill meningslös under hela spelets gång...

Det viktigaste när du först startar upp Conan Exiles är att välja vart du vill lägga din tid. Bokstavligen; vilken server du vill spela på. För varje server du loggar in på måste du starta din karaktär från ruta ett igen. Experience, utrustning, alla recept du har lärt dig - allt försvinner. Detta blir snabbt ett problem när just den server du har lagt ner 10, 20, 30 timmar på är överbelastad av andra spelare. Antingen väntar du tills det finns en ledig plats, eller startar om från början. Få saker är lika motivationsdödande som att bli tvingad till att börja om. Det är oftast de officiella servrarna som är överbelastade under specifika tider på dygnet, men det går även att hoppa in på en privat server. Eller starta en egen! Dessutom går spelet att avnjuta i ett offline-läge, där även co-op går att aktivera. När en vän hoppar in i ditt offline-rum måste ni alltid hålla er i närheten av varandra, tyvärr. Det begränsar upplevelsen, men är en okej nödlösning. Du kan även hoppa in på en så kallar PvE-server, alltså Player vs Environment, där spelare inte kan döda varandra. Conan Exiles och spel av samma natur är gjorda för att spelas med andra människor, men möjligheten att spela under sina önskemål finns absolut här. Med alla de inställningar som finns vid skapandet av en server så hittar du nog ett ställe du kan kalla för hemma. När du själv lirar offline kan du dessutom testa allt som spelet har att erbjuda genom ett underhållande admin-läge, men det rekommenderas inte förrän du har upplevt mycket på egen hand.

När du väl hittat den perfekta servern och lärt dig grunden för att överleva och utveckla din karaktär, kan du äntligen se Conan Exiles för vad det är. Din huvudsakliga aktivitet är inte längre att enbart hamstra material, utan att gå på dina personliga äventyr. Bortom startområdets stora öken finns en djungel till öst, iskalla fjäll och en stor vulkan uppe i norr, hemska The Unnamed City till väst. Spelet placerar alltid nya spelare i den södra delen av kartan. På så vis kan utvecklarna styra din upplevelse för att garantera att du inte springer på en Undead Dragon eller arg mammut det första du gör. Startområden är en öken som delvis består av berg, oaser och floder. Man blir snabbt trött på sand i skorna och beger sig till andra, farligare platser där spelet snabbt expanderar.

För dig som vill uppleva ett mer traditionellt rollspel finns dungeons med enklare pussel och mäktiga bossar. Bland dessa finns kloakerna som leder till en stor slemmig orm, häxdrottningens palats eller det nordliga Black Keep. Dessa dungeons fyller samma funktion som i andra spel där du kan hitta häftig utrustning och andra ting, även om de ofta är aningen för korta. De är som bäst med ett gäng vänner i form av en klan, då bossarna känns anpassade för att tackla många spelare. Mängden hälsa speglar just detta. Ingenting är omöjligt, men om du är ensam blir det många gånger svårare och långdraget. Är du istället nyfiken på världen och historien bakom The Exiled Lands finns gamla skrifter utplacerade och uppenbarelser att beskåda över hela kartan. Det går lika bra att lägga din energi på att bygga det största, vackraste och lyxigaste huset i hela landet också, om du vill. Utforskande är också en kul sysselsättning, då alla ytor går att klättra på. Så länge du har uthålligheten att klättra länge, kan du ta dig fram överallt.

Friheten finns bevisligen där, men Conan Exiles är inte vänligt att hoppa in i. Det hjälper dig sällan att förstå hur du utför vissa saker. Det tar för givet att du listar ut det själv. Problemet är egentligen inte att det inte berättar något, även om så är fallet, utan att det finns för mycket att göra. Hela tiden. Ingenting är smidigt och allt behöver underhållas. Därav blir det lätt virrigt i skallen. Du jonglerar mellan att hålla din karaktär mätt, sval och skyddad, samtidigt som du vill bygga på huset, uppgradera din utrustning, utforska dungeons, se världen och mycket annat.

Någonstans mitt i allt behöver du till exempel lära dig hur du konverterar Thralls, de datorstyrda människofienderna, för att de ska slava åt dig. Detta är ett måste för att få tag i viktiga recept och bygga vidare på herraväldet. Processen går till ungefär såhär: tillverka en Wheel of Pain, med trä, sten järn och snöre. Efter det skapar du en klubba för syftet att knocka Thralls, och ett rep som du ska släpa dem med. Leta upp ett Thrall-läger, och välj ut den som du har mest användning för; det kan till exempel vara en Fighter eller en Blacksmith. När du börjar klubba fienden med, ja, klubban, kommer en grå mätare synas ovanför huvudet. När den faller till noll ligger fienden hjälplös på marken, redo att släpas hem i repet. Du måste självklart vandra hela vägen hem, för att placera fången i din Wheel of Pain. Här ska vildingen tämjas, men först måste du tillaga välling. Med en Thrall i hjulet som sliter och äter välling för energi, är det bara att vänta. Och vänta. Och vänta. Strax har du en egen slav, som du kan använda till olika ändamål. Placera ut dem i ditt hem, eller specificera en arbetsyta där deras egenskaper kommer till nytta. Låter det lite rörigt? Det är det.

När du väl lärt dig spelets många system, är det minst lika bråkigt att utnyttja dem. Att tillverka din utrustning med material är alltid en längre process än önskat. Inte nog med att materialet ska samlas, men du måste även skapa andra saker med materialen först - innan du får skapa dina byxor, eller vad du nu strävar efter. För att tillverka byxorna måste du fixa vadderingen! Visst är detta underhåll och strävan efter material en del av överlevnadsgenren, men det får inte bli för mycket. Till skillnad från Rust är Conan Exiles samtidigt mer traditionellt strukturerat. Andra krav ställs på spelaren här. Jag är okej med att bara bygga mitt hus, hamstra vapen och smyga på andra spelare i mörkret i Rust, då det är hela vitsen med spelytan. Där finns inga stora bossar eller alla dessa utförliga system. Conan Exiles kräver allt från spelaren, hela tiden. Framför allt är det ensamvargarna som blir utmattade först.

Det största problemet är dock allvarligare än så: spelet känns inte färdigt. Här handlar det inte om att spelet är fattigt på innehåll. Patchar, nya tillägg och buggfixar förväntas alltid, inte minst till online-drivna spel. Men Conan Exiles har en imponerande mängd buggar och allmänna fulheter. Stort och smått. Ljud kan spelas upp så långt som tio sekunder för sent, vilket innebär att du kan höra dina slag och fiendens stön långt efter att du dödat den. Jag har mött fiender som jag inte kan se, för att spelet av någon anledning inte laddat in modellen. Lådor har ibland varit omöjliga att öppna. Fiender kan falla genom marken när du försöker dra dem med dig för att konvertera dem. En mindre boss ute i världen lyckades hamna under marken med halva kroppen, och tillät mig att kötta på tills den dog utan motstånd. De officiella servrarna lider av desync-problem och det irriterande fenomenet som kallas rubberbanding; att karaktären inte kan lämna sin position, utan ständigt dras tillbaka till platsen efter ett fåtal steg. Spelets nätkod behöver förbättras drastiskt, om de officiella servrarna inte kan hantera maxantalet 40 personer utan att få panik - en siffra som redan känns onekligen låg för den stora världen. Hur en privat server, som kan ha fler än 40 spelare samtidigt, hanterar detta har jag inte haft möjligheten att prova.

Jag har förståelse för mycket när det kommer till spelutveckling, men ett "färdigt" spel bör inte ha den mängden problem som Conan Exiles lider av. Det är svårt att försvara spelet som det ser ut idag. Funcom har gjort så mycket rätt med sitt överlevnadsspel att det svider extra mycket när det strular. Möjligheten att ha roligt i många, många timmar finns här, och ändå kan man missa hälften av vad spelet har att erbjuda. Det är genuint imponerande för ett spel av detta slag; men jag kan ändå inte rekommendera ett köp i dagsläget. Min relation med Funcom sträcker sig ända från Anarchy Online. Jag har alltid respekterat deras skapelser och studion i helhet. Men faktum är att problemen sträcker sig långt utanför ramarna för vad som är acceptabelt för stadiet Conan Exiles utgör sig för att vara i. Sorgligt nog.