Destiny 2: Warmind

Det är ingen större hemlighet att Destiny 2 har hamnat i en trång sits. En sits som ytterligare har blivit sämre med tiden på grund av Bungies förmåga att ständigt reta upp fansen och för att den första expansionen, Curse of Osiris, inte höll måttet. Inte ens nära. Vi vet redan att Destiny 2 ska få sig sin välbehövliga återuppståndelse i höst med en maffig expansion men innan dess släpps alltså Warmind. Den andra expansionen i ordningen och är den tillräcklig för att locka tillbaka tillbaka spelare och behålla de som spelar?

En redig besvikelse för mig i Curse of Osiris var att själva berättelsen kändes märkligt avsnoppad och som att den existerade i vakuum, helt avskilt från den egentliga spelvärlden i Destiny 2. Tyvärr känns Warmind uppbyggd på exakt samma sätt. Båda berättelserna involverar legendariska karaktärer som vi endast har hört talas om innan och själva mötet med dem blir otroligt... otillfredsställande. Jag är helt förstående för att en expansion inte nödvändigtvis behöver fullfölja huvudäventyret eller besvara alla frågor som finns kvar men när Destiny 2 avslutas med en cliffhanger och det släpps två expansioner som går åt två helt olika håll känns det för spretigt för mig.

Warmind handlar givetvis om den sävlige dödsroboten Rasputin och hans förehavanden på Mars. Någonting har vaknat och den allsmäktige (?) Rasputin är i fara. Precis som du redan förstår blir det upp till dig att resa dit, skjuta saker, loota och förhoppningsvis besegra hotet och avrunda det hela med en härlig dans. Det är en typsik Destiny-berättelse som känns precis sådär papperstunn som vi förväntar oss vid det här laget. Det viktigaste i Desiny har dock aldrig varit berättelsen i sig, utan snarare den mytomspunna världen och aktiviteterna som du ska tillbringa tid med efter du har genomlidit sirapssega mellansekvenser. Däremot borde berättelsen åtminstone varit dubbelt så lång som den faktiskt är.

Warmind innehåller en handfull uppdrag (varav två är expansionens nya strikes) och tar dryga två timmar att klara av. Efter det öppnar det dock upp sig en aning. Det finns ett gäng olika linjer att följa (och grinda) för att få tag på lite exklusiv loot och faktiskt mer end game-innehåll än vad vi fick med grundspelet och förra expansionen. Bungie har även ändrat på hur snabbt det går att nå nya maxnivån (385 power level) och när själva kampanjen är avslutad är det en bra bit kvar för att vara helt redo för spelets svåraste aktiviteter.

Den nya planeten vi får beska är Mars och dess snötäckta sanddynor, alla som spelade första Destiny har givetvis redan varit där men det är en ny destination i Destiny 2, och som planet är den utmärkt. Ytan är stor och det finns gott om hemligheter att hitta för den som vill hållas upptagen en lång stund efter kampanjen. Dessvärre får vi slåss mot i princip exakt samma fiender vi redan har mött de senaste året med ett par nya varianter som undantag. Som vanligt är dock produktionsvärden på topp. Allt från sanden som snirklar sig i luften på mars till den nya musiken är en fröjd att uppleva. Jag har sagt det förut, Bungies design- och art-team är en klass för sig.

Innehållet är det dock lite sämre med. Det finns två saker som räddar Warmind från att vara en total katastrof för mig. Den nya raid-aktiviteten "Spire of Stars" (mer om den senare) och det nya eventet "Escalation Protocol". Det sistnämnda är svårt. Svinigt svårt. Så svårt att det ibland känns som att det är en faktisk omöjlighet att klara av någonsin, sen kommer jag på att jag förmodligen är alldeles för låg power level. Det väcker min lust för grind. En lust jag inte känd med Destiny 2 sedan det släpptes, och det är onekligen bra.

Escalation Protocol går ut på att besegra anstormande fiender i olika vågor som ständigt ökar i svårighetsgrad och där den sjunde vågen avslutas med en saftig boss. Bossen roteras vecka för för vecka och totalt finns det fem stycken som alla släpper olika, exklusiva, belöningar. Det är en kul aktivitet som påminner om Court of Oryx och Archons Forge från första Destiny 2, där samarbete krävs för att nå bra resultat, åtminstone nu när det tar en stund för spelare att komma upp i rätt nivå.

Den andra delen av expansionen som gör det hela lite roligare (och räddar den från att kännas lika medioker som den förra) är nya raid-aktiviteten, Spire of Stars. Jag tänker hålla det kort och inte spoila någonting här men satan i gatan. Spire of Stars är nog den svåraste aktiviteten Bungie någonsin har strutat ut till Destiny och det är verkligen en utmaning som kommer testa ditt tålamod och ditt lags förmåga att samarbeta ordentligt. Räkna med saftig svårighetsgrad och många timmars knepiga pussel alltså.

Warmind är faktiskt snäppet bättre än förra expansionen Curse of Osiris, däremot känns de båda samtidigt väldigt snarlika. Det går inte skaka av sig att de åtminstone varit påbörjade en bra bit innan Bungie faktiskt började lyssna på fansens feedback och vända den skuta som är Destiny 2 till något bättre. I Warmind finns mycket av det vi har efterfrågat; hemligheter, svårare end-game och förändrad progression. Men, paketet kommer samtidigt med en uselt sammansatt berättelse och skralt på riktigt innehåll. Det är långt kvar till september och Warmind räcker förmodligen inte riktigt dit.