Raging Justice

Filmer som The Warriors och i synnerhet spel som Final Fight, Double Dragon och Streets of Rage har så länge jag kan minnas hört till mina favoriter. Det finns något närmast zen-liknande och oändligt tillfredsställande i att bara gå längs en spikrak gata och leverera knogmackor och rundsparkar på löpande band i vetskapen om att alla jag möter förtjänar en högst rekorderlig omgång stryk.

Sedan lägger man till typiska 80-talsmiljöer för hårdingar. Bakgator med amerikanska stålsoptunnor, tunnelbanor nedklottrade av svagbegåvade individer, hamnområden med dunkel belysning och såklart barer. Därefter behövs egentligen bara några karismatiska och våldsamt stereotypa protagonister samt en handfull vapen du kan plocka upp och begagna dig av vid behov. Något som däremot inte behövs är story, låt en ruskprick ha uppenbart elaka motiv så kan spelet börja!

Raging Justice prickar av allt detta från början till slut och det ska sägas direkt att det är något jag uppskattar. Via de 80-talsdoftande menyerna väljer jag att utan krusiduller kasta mig in i spelets "story". Jag skriver det inom cituationstecken eftersom det är bra magstarkt att tala om något slags historia här. Vi snackar om snutarna Nikki Rage och Rick Justice som tillsammans med creddigt ungdomliga Ashley King ska dela ut nog med käftklappar för att ett brottssyndikat ska släppa greppet de kopplat om en hel stad.

Redan från första stund känns spelet oerhört likt Final Fight där Nikki Rage motsvarar Cody, Rick Justice är som Haggar och Ashley King påminner om Guy. Spelkontrollen är snarlik med en slagknapp, en sparkknapp och en hoppknapp. Trycker du in både spark och slag samtidigt gör du en superattack som kommer få fienden att slungas iväg och ge dig lite respit, men samtidigt kostar lite liv för dig att använda. Jag slår mig fram genom en bana som också påminner väldigt mycket om första banan i just Final Fight - och jag älskar det.

Den här genren är naturligt underhållande och jag kräver egentligen inte mer än såhär av den. Men något unikt måste utvecklarna såklart bjuda på, och det gör man här i form av en tämligen unik grafikstil som bäst kan sägas påminna om det allra första Mortal Kombat samt i deluppdrag som ges i början av varje bana. Sistnämnda är en rolig idé som dessutom ger omspelningsvärde. Jag har dock recenserat till Switch som saknar Achievements och troféer, och utan möjligheten att låsa upp sådana tappar dessa deluppdrag lite i värde eftersom jag inte får något för att ha klarat dem.

Ofta handlar det om att dänga en boss väldigt snabbt, att inte förlora något liv, att drämma till flera fiender med ett och samma tillhygge eller något liknande. En uppgift som ibland dyker upp gäller häktningar. För man är som sagt poliser i Raging Justice, och helst ska du ju vara en bra snut. Åtminstone en promille av alla du tar ihjäl längs banorna bör nämligen arresteras med handbojor, vilket ger dig lite mer liv tillbaka. Texten "Good Cop" dyker upp på skärmen som en uppmuntrande ryggdunk efter att du satt handfängsel på en groggy (gröna stjärnor snurrar runt huvudet på den ranglande kraken) motståndare. Du kan dock välja att bara slå ihjäl försvarslösa och medvetslösa fiender och får då istället mer poäng och texten "Bad Cop".

Tyvärr tycker jag inte att överblicken i striderna är helt klockren alla gånger och ofta känns det som att det kan vara väldigt svårt att slå en motståndare lagom mycket för att de ska bli just groggy, och om de nu blir det händer det istället ofta att jag greppar tag i en närbelägen fiende istället för att handfängsla den jag tänkt mig. Likaså tycker jag djupledsspelandet funkar lite halvdant och det är ofta svårt att avgöra exakt var jag kan stå för att inte träffas av en kastad dynamitgubbe eller en framrusande motorcykel.

Själva slagsmålen är lyckligtvis föredömligt trevliga med suverän spelkontroll och det är riktigt bra tyngd i slagen. Man kan verkligen känna hur ett knä mot solarplexus tar som jag hade tänkt mig, eller känna smällen från en riktigt bra träff med släggan (varpå "Hammer Time" uppmuntrande dyker upp på skärmen). Dessutom tycker jag mig se otaliga hyllningar till andra titlar i genren, både spelmässigt och grafiskt, vilket jag verkligen uppskattar.

Tyvärr finns ett minus till dock som jag känner att jag måste ta upp, och det gäller den lite ojämna svårighetsgraden på i synnerhet bossfighterna. Dessa ska ju vara höjdpunkterna, men blir här lite för ofta frustrerande istället då svårighetsgraden är ojämn. En boss kan när som helst göra sin grej och drämma till mig med lite för kraftfulla attacker jag har svårt att skydda mig emot. Det kan också finnas annat i omgivningarna som de balkar som på en av de tidigare bossarna släpps ner på spelaren med jämna mellanrum, vilken också ger problemet med att det är svårt att avgöra hur när jag kan stå i djupled.

Sammantaget är jag dock ändå positivt inställd till Raging Justice som verkligen känns old-school på ett bra sätt och träffar väldigt rätt med designen, ackompanjerad av spelmusik som faktiskt låter som riktig spelmusik. Har du en vän att spela med blir det direkt ännu roligare och Switch är ju prefekt för detta. Kampanjen tål att spelas om många gånger precis som på den gamla goda tiden, och det finns även ett Horde-liknande läge. Personligen tröttnade jag på just det snabbt, men själva huvudspelet räknar jag med att köra många gånger även i framtiden. Att klappa trut är kul, som sagt.