Agatha Knife

Agatha Knife jobbar i mammas köttbutik. Hon slaktar djuren och styckar dem och hon älskar kött. I sig inga konstigheter. Men Agatha tycker samtidigt väldigt mycket om djuren och gillar att hänga med dem och hon gillar verkligen inte ångesten hon märker i dem när det är dags att ta dem av daga. Till historien hör för övrigt att Agatha dessutom bara är sju år gammal.

När affärsverksamheten börjar gå dåligt för mamman blir det samtidigt startskottet för ett mycket säreget peka/klicka spel som inte räds känsliga ämnen och som bjuder på så mycket svart humor att jag inte annat än kan tänka mig att många på ett eller annat sätt kommer bli kränkta. Peka/klicka-spel till konsol brukar kunna bli småfrustrerande att spela ibland eftersom det helt enkelt inte går lika bra att styra en muspekare med analogspak som med en mus.

Det här har exempelvis Telltale Games helt kommit förbi och det fungerade väldigt bra i Thimbleweed Park, men i Agatha Knife känns det redan från start lite styltigt och omständligt att styra den unga damen med vänster analogspak och sedan muspekaren med den högra. Till saken hör att spelkontrollen inte heller är alldeles perfekt och det kan ibland vara småsvårt att klicka på det man tänkt sig eftersom det liksom finns en död zon runt analogspaken (Xbox One testad) som gör det ännu svårare att veta exakt när muspekaren börjar röra sig.

Nåväl, spelkontrollen är ju egentligen petitesser så länge äventyrandet och storyn är bra eftersom det är en tämligen stressfri genre. Och Agatha får tidigt i spelet lära sig om religionen och hur den påverkar människor. Hur folk kan agera irrationellt för att egna tron kräver det, eller hur man kan grunda sin egen lära för att skaffa sig makt. Det här passar ju väl in i hennes egen problematik och hon bestämmer sig därför för att starta religionen Carnivorism. Det får bli en lösning på både det moraliska dilemmat med att döda djur, samt rädda mammans butik.

Det första som du lär reagera på medan du spelar är inte Agathas ofta rätt morbida funderingar, utan den absolut ljuvliga designen i spelet. Det ser ut som en tecknad film av det billigare slaget för en äldre målgrupp som man brukar kunna hitta på Comedy Central eller möjligen Cartoon Network. Det spel vars stil jag mest kan likna det vis är faktiskt Scribblenauts, men då snackar vi inget annat än design eftersom spelen i övrigt är totalt olika. Folk du träffar på är dessutom lika färgstarka som de är ljuvliga personligheter och ofta staplas flera märkligheter på varandra. Bli således inte förvånad när du stöter på prostituerade som älskar sina jobb för att de är bra på sin profession och för att de får träffa så många olika människor eller mannen som käkat upp sin exfru för att statuera exempel för sin ledsne son.

Eftersom Agatha själv är så ung och oförstörd handlar mycket dialog om att förklara för ett barn varför vuxna gör på ett visst sätt. Det leder ofta till absurda frågeställningar eller vinklar på fenomen jag själv inte riktigt reflekterat över. Därmed blir det faktiskt roligt att gå runt att snacka med folk, precis som i klassiska LucasArts-spel. Jag vill så gärna få veta vad de har att förtälja, och när jag fått den info jag tycker mig behöva kan jag snacka lite mer bara för att inte missa någon godbit.

Jag som älskar svart humor och är halvt allergisk mot pekpinnar sitter ofta och försöker luska ut som det finns någon sensmoral utvecklarna försöker få fram, men ofta tycker jag det bara riktas spretiga sparkar till både höger och vänster (och alla andra riktningar med förresten). Det är som att det inte finns något egentligt budskap och att utvecklarna bara tagit chansen att jävlas lite med fenomen de inte är så förtjusta i, utan att bry sig det minsta om trampade tår. Utvecklarna kan för övrigt sin populärkultur, så var beredd på ett otal referenser och iskalla sågningar av olika slag, något åtminstone jag uppskattar.

Spelet är hyggligt snabbt avklarat och det är ingen stor värld Agatha har att utforska, vilket tyvärr leder till en del backtrackning. Alltid ett minus i min bok. Med det sagt är det ändå ett rakt igenom underhållande äventyrsspel som visserligen bromsas upp lite av den aningen bökiga spelkontrollen, men som ändå fick mig att tänka till flera gånger och framför allt skratta på riktigt. Inte åt överdrivna pajaskonster, utan åt det slags humor som gjorde de sex första Family Guy-säsongerna så bra, eller South Park för den delen. Rått och okänsligt, men med hjärna.

Jag har medvetet försökt hålla mig från att spoila alltför många händelser i denna recension, men var beredd på en mycket annorlunda titel. Om du som mig gillar genren bedömer jag chanserna som hyggliga att du kommer sträckspela det, det gjorde iallafall jag.