The Adventure Pals

Ibland kan det kännas som att poängen med interaktiv eskapism kan ha gått förlorad när vi blickar ut över många av de stora spelsläpp som kommer idag. I jakten på någon form av missledd legitimitet känns det ofta som att ett gravallvar eller cyniskt och självreflekterande metaberättande är vad som krävs för att räknas och underhålla. Det är såklart inte allt som släpps idag, men tillräckligt trendsättande för att titlar som The Adventure Pals ska uppskattas med sin lättsamma och absurda existens.

Spelets premiss börjar med att den nästan provocerande bekymmerslösa pojken Wilton får sin egna fadersgubbe kidnappad på sin födelsedag av den skurkaktiga Mr. B; en sann marodör som härjar land och rike runt med att förvandla alla äldre till levande varmkorvar och utöva utpressning i utbyte mot rubiner. Wilton tar då sin födelsedagspresent, den glada giraffen Sparkles, och sin levande sällskapssten Mr. Rock ut på sitt livs äventyr bland bosstrider, plattformande och bisarra personligheter.

Jag kan erkänna att det är lättare sagt än gjort att försöka summera The Adventure Pals utan att få det att låta som rent nonsens. Det är inte svårt att förstå då det är av charmant nonsens utvecklarna Massive Monster tagit sin inspiration. Spel som Banjo Kazooie och Castle Crashers har blandats med enorma mängder av den tecknade serien Adventure Time och det är något Massive Monster gjort med stolthet och verkligen låtit genomsyra allt från den absurda humorn till den spänstiga grafiken.

Spelmässigt är The Adventure Pals mer traditionellt än sin berättarmässiga beskrivning. Det är en äventyrsplattformare där varje bana är proppade med fiender, faror och hemligheter att samla på och mellan dessa banor kan vi rida runt på Sparkles och utforska olika platser på spelets fem hubbvärldar. Det finns också en mängd med abstrakta karaktärer vi kan prata med som ofta har någon form av sidouppdrag vi kan ta del av för ytterligare belöningar. Ett exempel är Missy Moops, en osäker val som inte vågar utforska den vida världen utan klädsel som döljer sin överviktiga kroppshydda eller hur vi behöver hitta ett enormt frimärke för en förvirrad brevbärare att slicka på istället för att fortsätta äta den post han ska leverera (låter som Postnord, utan tvekan).

Att styra Wilton under spelets plattformsdelar är väldigt lätt då han kvickt kan vägghoppa, skutta, glidflyga med Sparkles helikoptertunga (jag vet) och även använda sitt svärd för att besegra det motstånd som finns strött längst med spelets banor. Det kan även infinna sig en känsla av näst intill banal automatisering under vissa banor där spelet älskar att rada upp explosiva fiender eller liknande efter varandra som vi knappt behöver nudda för att en kedjereaktion ska rensa upp vad som en sekund såg ut som en riskfylld utmaning. Det ser imponerande ut, men kan stundtals kännas ganska ytligt och platt.

Denna känsla mildras dock med tiden då spelet successivt lägger på lager efter lager av saker vi ska hålla reda på. Fällor som kräver mer precision samt ytterligare mekanismer som knappar och liknande saker ökar behovet av att vara på tårna, även om det fortfarande aldrig går till att bli en förkrossande utmaning. Denna utveckling kan dock kännas lite sen till festen då nästan hela den första hubbvärlden, av totalt fem, känns som en enkel dans att ta sig igenom.

Detsamma gäller spelets strider. Till en början är dessa en väldigt enkel sak då jag bara hamrar på attackknappen så Wilton vilt flaxar med sitt svärd till de monster som finns på skärmen exploderar i rökpuffar och blåa erfarenhetspoäng. Men längre in kommer det flera olika fiender och Wilton med sina vänner lär sig nya förmågor efter att de går upp i nivå. Dessa nivåer låter oss välja olika uppgraderingar med allt från att Sparkles ska kunna dra oss snabbt mot fiender för en kvickare attack till att Mr. Rock ska kunna anfalla monster åt oss från avstånd. Spelet blir aldrig Dark Souls eller Cuphead i utmaning eller komplexitet, men det blir med tiden mer engagerande och det finns även arenor där vi kan testa våra kunskaper om vi så önskar.

Men trots att spelet stundtals kan kännas aningen enkelt så känns det aldrig tråkigt. Det är en väldigt polerad titel som känns väldigt behaglig att kontrollera och syftet är aldrig att direkt utmana våra tummar. Spelet lever istället helt på sin ton, humor och lättsamma känsla. För jag har aldrig tråkigt under de timmar jag lade på äventyret och det är helt tack vare skämten, de absurda karaktärerna och även den glädjesprudlande och äventyrspumpande musiken som hörs överallt. Jag kunde inte låta bli att le under mitt spelande och blev så glad att jag valde att köpa spelet till mitt Nintendo Switch, utöver recensionskoden jag fick till Xbox, så jag kunde ha det med mig överallt. Spelet har även stöd för upp till två spelare lokalt för de som vill dela med sig av glädjen.

The Adventure Pals är ett spel som fyller mig med behag under de dryga 10 timmar det tar att spela det (mer om du ska samla alla hemligheter) och det är den dos av ren entusiasm jag behövde i spelväg. Det syns i allt från den konfetti som följer Wilton när han hoppar och den energiska ljuddesignen från spelets närstrider till den visuella återkoppling allt från explosioner ger och hur rappa animationerna är. The Adventure Pals är en ren och skär glädjestund, även om det inte helt definierar sin genre eller återuppfinner hjulet på något sätt.