Titan Quest

Efter mer än ett årtionde sedan det först lanserades, landar Titan Quest på konsol. Den som har missat spelet tidigare, vilket inkluderar mig, kan nu sätta sig ner i soffan och kötta genom detta mytologi-baserade action-rollspel för första gången. Dessutom, för veteranerna kan det bli ett trevligt återseende.

Avsaknaden av ett substitut till Diablo II på konsol har gjort sig påmind flera gånger. Diablo III: Reaper of Souls, skoj som det är, är inte samma sak. Succétitlar som Divinity: Original Sin och Pillars of Eternity påminner mer om Baldur's Gate-serien. Här kommer Titan Quest in i bilden, som lyser starkt med precis rätt typ av loot-drivet hack 'n slash-röj som konsolerna desperat behöver mer av.

Precis som med Titan Quest: Anniversary Edition, versionen som släpptes 10 år efter originalet, medföljer DLC-tillägget Immortal Throne till konsol. Valet att utelämna det andra tillägget som släpptes förra året, Ragnarök, är en liten besvikelse. Det är rimligt då Ragnarök släpptes efter Anniversary Edition, men det kompletta paketet hade varit uppskattat.

Att spelet har några år på nacken är tydligt direkt. Mina första timmar var drivna av ett mellanting av irritation och förvirring. Främst var det styrningen som upplevdes som föråldrad, till en början, då det i grunden byggs upp på ett isometriskt gridsystem; precis som spelen det inspirerats av. Du kan känna hur karaktärens beslut att ta några extra steg, varje gång du rör dig, är något som sitter kvar sedan musklickandet på PC. Kontrollerna på konsol är inte dåliga alls, men det går inte att komma från spelets äldre struktur och stil. En eller två timmar in i spelet kunde jag knappt komma ihåg vad som störde mig, ändå. Istället var jag besatt av att slakta horder av fiender, frossa i loot, hjälpa bönder och utforska varenda fläck på kartan.

Grundspelet placerar dig i antikens Grekland, och för dig vidare genom Egypten och Kina under spelets gång. Din roll här är att ta ner de titaner som rymt från sina fängelsen. Under resan springer du genom ett flertal kända städer och platser där strider mellan människor, titaner och monster nu äger rum. Rollspel har mycket att tacka mytologi, och här får du bokstavligen möta många av de personligheter och monster som du alltid har läst om; cykloper, minotaurer och tyfoner är bara ett urval av varelserna som står i vägen för dig. I det medföljande tillägget, Immortal Throne, fortsätter din kamp när Hades släpper lös hemskheter från undervärlden, som tar sig upp till vår värld. Tillägget agerar som den fjärde akten, som du endast kan nå efter att du klarat av grundspelet.

Spelet låter dig inte välja svårighetsgrad innan du har spelat storyn en gång redan. Normal-svårighetsgraden är på tok för enkel. För min egen del hade det ingen negativ inverkan; att vara slapp och okoncentrerad i hack 'n slash-rollspel är en viktig ingrediens för att jag ska uppskatta det som mest. Ja, jag njuter lite av den typen av hjärndöd spelaktivitet! Men jag blev ändå förvånad när jag under hela grundspelet aldrig kände någon prestationsångest alls. Närmare 23 timmar gick förbi innan jag dog för första gången, vilket var ett resultat av trötta ögon och dålig reaktionsförmånga mitt i natten. Är du noga med att utforska allt, röja undan sidouppdrag och ständigt hålla utkik efter ny utrustning, så stöter du inte på problem förrän du träder in i Immortal Throne-tillägget. Om ens då. När du påbörjar din nästa genomspelning, på svårighetsgraden Epic, blir det direkt kämpigare. Upprepade omspelningar är lite av ett krav för denna typen av rollspel, trots allt, när din karaktärs utrustning är minst lika spännande att jobba vidare på, som själva storyn är.

När du först skapar din karaktär får du inte många valmöjligheter. Istället får du styra karaktärens inriktning när du går upp i level. Vid level två får du välja din första färdighet, så kallade "masteries". Masterier bestämmer din klass, och inkluderar allt från specifika vapenfärdigheter, till magier så som Earth, Storm eller Spirit. Vid level åtta väljer du din andra färdighet. Dessa två färdigheter är de du dras med, och uppgraderar med skill points, under hela spelets gång; tänk därför till innan du väljer. Tack vare detta upplägg ger spelet dig många anledningar till att skapa nya karaktärer att experimentera med. Det kan kombineras på sjukt många och intressanta vis. Likt de flesta rollspel lägger du även poäng på mer typiska styrkor vid varje level: Health, Energy, Strength, Intelligence och Dexterity.

Min primära karaktär var en båge- och spjutbärande Hunter med Earth-magi, som alltså är eld i detta spelet. Klassen min karaktär stämplades som blev "Avenger". Jag valde denna saliga blandning som ett test för mig själv, då jag oftast väljer en tungviktare med yxa eller svärd i rollspel; en klassisk och stabil typ, men även relativt tråkig. Nu blev det andra bullar! Kombinationen visade sig vara fullt kapabel att ta sig genom hela spelet, även om den tog lite tid att hitta bästa sättet att kombinera attacker. Diablo III: Reaper of Souls led av problemet att du aldrig behövde skapa mer än en karaktär per klass, du kunde alltid lägga om dina poäng, men i Titan Quest läggs en vikt på dina val, vilket tillför mer nöje än det stjälper.

Samtliga kartor i Titan Quest är förbestämda, som skiljer sig drastiskt från Diablos slumpmässiga uppbyggnad. Med en story som är så driven av kända platser genom tiderna, passar detta perfekt, även om det kan göra upprepande genomspelningar enformiga. Världens uppbyggnad blir naturligare, som om du faktiskt lär dig riktiga omgivningar. Vid flera tillfällen under första akten klickade jag upp kartan för att se hur långt jag har rest. Ett gott minne var att upptäcka en trasig bro som inte gick att gå över, och sedan nå andra sidan av den flera timmar senare, efter en omväg som tog mig på upptäcktsfärd genom spelets Grekland. Mycket energi har lagts på att skapa en sammankopplad värld per akt, och att låta spelaren genomgå en trovärdig mytologisk resa. Priset för en mer trogen och realistisk uppbyggnad, är den begränsade variationen. Platserna är ofta begränsade till ett par typer av natur, samt grottor och kryptor som sällan erbjuder miljöbyte.

Min tid med Titan Quest var underbar på många sätt, och jag prioriterar spelglädjen över allt annat, men det var inte en felfri upplevelse. Bland annat stötte jag på oändligt många grafiska buggar. Objekt försvann och kom tillbaka, min karaktär började lysa i en konstig nyans av rött, objekt hann inte alltid laddas in i tid, dimma blinkade... Ärligt talat kan listan göras mycket längre än jag önskar. Andra typer av buggar var att karaktären kunde gå rakt genom vissa saker i omgivningen, som statyer och dörrar. Karaktären lyckades även fastna på de mest underliga platser, som resulterade i att jag antingen återvände till huvudmenyn och laddade in igen, eller teleporterade mig till närmaste stad för att sedan gå hela vägen tillbaka. Inga buggar som satte totalstopp för framsteg, men ändå störande likt en ivrig mygga, eller den gnälliga katten som jag har bredvid mig i skrivande stund.

Utöver buggarna finns även en del "framedrops" och tillfällen då spelet stannar till en kort stund, för att sedan speeda upp för att hinna ikapp. Känner väl igen detta från andra spel av typen; tråkigt att det finns kvar än idag, oavsett anledning. Allt låter kanske som en katastrof, men så hemskt är det faktiskt inte. Egentligen är mitt enda riktiga, personliga problem kopplat till spelets UI. Allt var oförlåtligt litet. När du sitter en halvmeter från en datorskärm har du sällan svårt att läsa text eller se detaljer. Att sitta flera meter från en TV, i en soffa, kan vara helt annorlunda för ögonen. Mängden text du måste skumma igenom när du jämför egenskaper på utrustning, kan snabbt leda till huvudvärk för att texten är så liten. Kanske att du slipper problemet med en tillräckligt stor TV, men det hände att jag var tvungen att sätta mig närmare för att orka.

Tyngst väger ändå glädjeruset som rollspelstypen ger. Man går in som i en hypnos när man håller in attack-knappen och rensar ett område på högar med stöddiga fiender. Utrustning, pengar och hälsodrycker flyger ut ur deras döende kroppar, med ett härligt klingande ljud som blir vackrare för varje gång - i hopp om att det var en hjälm, amulet eller vapen med just de egenskaper du söker för att bli starkare. Tid existerar inte när du bestämt beger dig ut för att klara nästa uppdrag. Girigheten, att alltid vilja hitta något bättre, driver spelet mer än den tunna storyn som oftast ligger i grunden för dessa rollspel. Även om utrustningen håller sig lågmäld, utan utflippade hjälmar eller mega-tora axelskydd med spikar, såg jag fram mot varje uppgradering.

Äventyret kan köras online, med polare eller främlingar, där du kan skapa eller ansluta dig till rum. Tyvärr fick jag inte chansen att testa detta, då jag spelade det tidigt. När jag får chansen till det, kommer jag direkt att hoppa online med min nätta Avenger-kvinna och hålla handen med första bästa främling, för att få ut som mest av de sena nätterna.

Ha förståelse för att Titan Quest bara är 6 år yngre än Diablo II. I och med Anniversary Edition har det förfinats rent tekniskt och grafiskt, vilket gäller även för konsolversionen. Ja, spelets ålder är ett faktum som du måste acceptera, men inget som jag ansåg störde. Det är förbaskat roligt och ledde till ett beroende jag inte ofta stöter på längre. Sena nätter med Titan Quest blev snudd på nostalgiska, på grund av hur mycket utvecklarna har tittat på sin främsta inspirationskälla. Buggigt och gammalt, men ändå en suverän "Diablo-kopia" som uppenbarligen står sig länge. Har du någonsin tänkt "varför släpper de inte Diablo II på konsol?" bör detta stå högt på din inköpslista.