Dandara

Till Switch (som fyller ett år om endast ett par dagar) finns det gott om Metroidvania-aktiga plattformsbaserade retrospel. Faktum är att det sprutat ut titlar av den hör typen till Nintendos format sedan sensommaren 2017 och Dandara är det senaste som vi här på Gamereactor testat. Spelet är utvecklat av den sydamerikanska indiestudion Long Hat House och går ut på att man i rollen som den våghalsiga Dandara hoppar och skjuter sig fram genom en värld inte helt olik den i Super Metroid. Det gör som gör Long Hat House-spelet unikt är att Dandara inte kan springa, eller gå. Istället hoppar hon från plats till plats beroende på var spelaren sätter en specifik "marker" och det är absolut inga bekymmer att hoppa tiotals meter och sätta sig på huk i taket, hur märkligt det nu än må låta.

På ett sätt är den grundläggande mekaniken i det här spelet unik och originell. Å andra sidan känns det ganska ofta som om Long Hat House enbart letat efter en idé som skulle särskilja dem från konkurrensen snarare än något som verkligen främjar spelbarheten för personligen hade jag nog hellre sprungit, gått och hoppat som en vanlig person snarare än denna klister-aktiga hopp-grej som Dandara baseras på. Sägas ska dock att mekaniken fungerar bra, är väl designad och finurligt uttänkt sett till hur resten av spelvärlden, fienderna och tempot fungerar.

Spelvärlden i Dandara heter Salt och har invaderats av stelbenta fienderobotar som nu alla måste förstöras. På sin väg mot att rädda världen undan dessa kan Dandara återuppbygga sin hälsa samt samla på sig nya förmågor vid så kallade lägereldar (hårt inspirerade av "bonfires" i From Softwares Dark Souls-spel) och svårighetsgraden är väldigt väl balanserad. Jag är ingen storspelare när det kommer till den här typen av retroflirtiga Metroidvania-titlar men gillar subgenren och älskar exempelvis Super Metroid, Mega Man samt Castlevania: Symphony of the Night vilka alla är spel som Long Hat House hämtat inspiration från.

Under äventyrets gång låses nya delar av spelvärlden upp och varje gång Dandara dör mister spelaren all sitt "Salt" som man samlat på sig genom att förpassa de patrullerande robotfienderna till dödsriket. För att kunna lösa in sitt salt och köpa prylar eller färdigheter för dem, krävs det såklart att man inte dör på väg till lägerelds-pauserna och det är här som det här spelet utmanar. Jag har flera gånger under min genomspelning varit supernära en lägereld när jag dött och därmed mist allt mitt salt, något som bland annat framkallat ett så pass stort raseriutbrott att jag helt enkelt tvingades elda upp alla Jonas ytterkläder. Tråkigt nog var det dessutom -28 grader här i Östersund den dagen vilket gjorde allas vår nyhetsredaktörs hemfärd en smula obehaglig.

Dandara är precis som så många av den här typen av spel nuförtiden en trevlig mix av nytt och gammalt. Designen och användandet av retropixlar andas såklart 16-bitar lång väg medan flytet, den mängd sprites-lager som existerar på skärmen samtidigt samt 60 bilders-flytet gör att det känns modernt och supersmidigt - också.

I ett spel där gravitation kvittar och där det till skillnad från de allra flesta av spel i denna ljuvliga subgenre handlar om att nyttja hela sin omgivning och inte bara pixlarna som hjälten faktiskt står på, är det härligt att se hur svårighetsgrad och tempovariation varit grundstenarna i designen av spelmekaniken. Sägas ska dock att Dandara är lite för svårt mot slutet för att vara riktigt lyckat och dessutom för kort. Ibland upplever jag att spelet blir lite för "bråkigt" sett till hur många fiendekulor som ständigt flyger mot Dandara, något som gör att jag alldeles för ofta bara drömmer om att kunna sluta hoppa mellan väggar och tak och istället bara kunna ha möjligheten att springa fram, på golvet, och ducka under alla dessa attacker.

Dandara är ett svårt, snyggt och originellt spel som innehåller en övergripande design som på flera sätt skapar härliga nostalgivibbar som i mitt fall fått mig att tänka tillbaka på små obetydliga arkadspel som jag i mina ungdomsår snubblade över på diverse fik och vägkrogar under diverse familjesemestrar under 80-talet.