Mario & Luigi: Partners in Time

Mario, Luigi, Baby Mario, Baby Luigi. A, B, X, Y. Svårare än så är det inte. När rörmokarbröderna återvänder för att bekämpa ondskans lakejer, är det tillsammans med två välbekanta småknattar. Mario & Luigi: Partners in Time handlar nämligen om tidsresor, lila svampar, samarbete och om världens mest irriterande knappsats.

Allt är frid och fröjd i ett dåtida Svampriket. Solen skiner, kullarna är grönare än vanligt och alla verkar vara på det där speciella, gladlynta, humöret som Nintendo har patent på. Men så svartnar himlen. Baby Koopa har gjort sitt klassiska intåg och minuter senare är han i full hå med att kidnappa prinsessan Peach. Lyckligtvis kommer våra favoritbröder till undsättning, men innan striden är avgjord, har en tredje part lagt sig i.

Folkslaget Shroobs (ser ut som lila och långa Toads, ungefär) är på jakt efter en ny hemplanet, då deras egen inte riktigt håller måttet längre. Med sina flygande tefat invaderar de hela Svampriket och förvandlar Peach slott till ett ointagligt fort.

Här kan man, om man vill vara extremt trångsynt och tråkig, klaga på att spelet inte riktigt känns realistiskt. I nutiden, när Mario och Luigi är fullvuxna, är allting fortfarande normalt. Egentligen skulle ju allting vara kaos, med tanke på invaderingen som skedde när de var mindre. Eller har de redan räddat Svampriket och tiden upprepar sig själv? I vilket fall som helst - strunta i det. Gå inte till biblioteket och läs på om Einsteins teori om tid och rum - njut av äventyret istället, det är trots allt Nintendo vi pratar om, inte kärnfysiker.

I vilket fall som helst, i nutiden reser Princess Peach med en tidsmaskin tillbaka till dåtiden, enbart för att upptäcka att hennes kära rike invaderats. Mario och Luigi följer givetvis efter genom ett tidshål, enbart för att stöta på sina yngre jag. Och här börjar allt det roliga.

Mario & Luigi: Partners in Time är uppföljaren till Mario & Luigi: Superstar Saga. Genom att trycka på A hoppar du med Mario. Genom att trycka på B hoppar du med Luigi. Trycker du på båda samtidigt, hoppar båda. Till början är det enkelt, med det blir absolut svårare framöver. Speciellt när Baby Mario och Baby Luigi kommer in i bilden. För vad vore en uppföljare utan nyheter? Genom att trycka på X hoppar Baby Mario, och genom att trycka på Y hoppar Baby Luigi. Givetvis behöver man inte gå och dra omkring på ett tåg av rörmokare. Baby-versionerna av bröderna klättrar automatiskt upp på deras större alter egos rygg när man står nära dem. Detta bådar för mycket pussel, då man ibland behöver de små kropparna för att ta sig genom trånga vrår.

Mario & Luigi: Partners in Time är ett rollspel, ja, men med ovanligt mycket interaktivitet. Striderna är omgångsbaserade, men istället för att bläddra dig igenom hundratals menyer, får du några grundrörelser, att sedan modifiera genom knapptryck under själva attacken. Du väljer att hoppa på en fiende. Genom att då trycka på hoppknappen i rätt ögonblick, tar attacken mer skada. Dessutom går det alltid att undvika fiendes attack, genom att hoppa vid rätt tillfälle. När Baby-bröderna är med blir det dock lite struligare, då man det ibland kräver flertalet knapptryck för en attack. Dessutom finns det specialföremål som är designade så att alla fyra karaktärer attackerar samtidigt med det. Här prövas verkligen simultan- och uppfattningsförmågan till det yttersta.

Något som faktiskt irriterar under alla dessa knapptryckningar, är att Nintendo DS har en annorlunda knappsats jämnt emot vad man vant sig med. A, B, X och Y sitter helt fel. Något som till en början förtär å det grövsta, men det är bara en vanesak som försvinner snabbt.

Det var länge sedan jag hade såhär roligt med ett rollspel. Vanligtvis handlar det om att gå till punkt A, för att hitta ett föremål och därefter ta med föremålet till punkt B. Ibland kanske man får slåss, och då handlar det om att välja starkaste attacken och sedan titta på när den utförs. Här handlar det istället om pussel, logiskt tänkande, interaktiva strider och varierande spelbarhet. Handlingen är egentligen aldrig i fokus, utan fungerar mer som drivande kraft till att motivera miljöombyte. Men visst, den finns där.

De dubbla skärmarna täcks av pastellkritor och mysiga områden. Designen är charmig, om än lite väl västerländsk för ändamålet. Det huvudsakliga är att man känner igen sig, inte alltid i miljöerna, men att det överallt finns associationer till Mario-universumet, i form av föremål, ljudeffekter, karaktärer och liknande. Spelet ser ut, rent tekniskt, som ett Gameboy Advance-spel. Det är dock inget negativt, utan grafiken fyller sitt syfte. Den övre skärmen fungerar som en karta, eller som extra kamera under de scriptade delarna av spelet.

Det som går klaga på är två saker - handlingen och musiken. Nej, musiken är inte horribel. Den fungerar, men när jag spelar ett rollspel vill jag nynna på musiken timmar efter jag stängt av min spelenhet, inte tvinga fram några toner ur bakhuvudet, för att ändå sedan upptäcka att de var helt fel. Man kommer helt enkelt inte ihåg musiken, trots att den fyller sitt syfte. Handlingen är som sagt lite simplifierad, och i vissa partier känns det som att manusförfattaren dumförklarar spelaren, vilket givetvis är tråkigt.

Mario & Luigi: Partners in Time är dock ett underbart äventyr. Med fokus på spelbarheten känns det som att handlingen kvittar så länge jag får hoppa på goombas och återställa freden i Svampriket. Spelet är lagom långt, och går spela i längre partier utan att det ska ta slut för fort. Så planerar du bara att köpa ett äventyrsspel till din Nintendo DS den här julen - köp Mario & Luigi: Partners in Time.