Condemned: Criminal Origins

Jag har haft mitt hjärta i halsgropen så många gånger under det senaste halvåret att jag faktiskt kunnat slicka på det. Smakar lite salt, lite som kassler, inget vidare med andra ord. Går hand i hand med den otrevliga smaken jag har i munnen efter tio timmar tillsammans med Monoliths Xbox 360-debut. Jag mår illa, fryser och ser mördarens ärrade ansikte varje gång jag blundar. Efter att ha ganska nyligen ha testat Resident Evil 4 och Fear borde man tycka att jag utan problem skulle palla en skräckpräglad actionupplevelse till, speciellt utan att gnälla som en uppskrämd sällskapshund. Men inte, Condemned har varit en prövning för mig, en livsfarlig balansgång på gränsen till totalt nervsammanbrott, och på något underligt sätt en väldigt ljuvlig sådan.

Spelaren intar rollen som FBI-agenten Ethan Thomas som när äventyret börjar arbetar som mordutredare på en specialenhet som enbart fokuserar på seriemord. Trots tidigare framgångar och en svag förmåga att förutse vissa saker har Ethans senaste utredningar inte givit några resultat. Öppningsscenen berättar om när Ethan anländer till mordplatsen för ännu ett offer som misstänks ha mördats av en seriemördare som av polisen kallas The Match Maker.

Så snart Ethan anländer till brottsplatsen börjar underliga saker inträffa som så småningom leder fram till att mördaren överrumplar Ethan, stjäl hans pistol och kallblodigt mördar hans två kollegor. Ethans enda utväg är att rymma från brottsplatsen ned i stadens tunnelbana för att därefter påbörja jakten på den riktiga mördaren. Att rentvå sitt namn är Ethans första prioritet, eller vänta - att överleva är hans första, att rentvå sitt namn är på en given andraplats.

Efterlyst och jagad beger sig Ethan ned i stadens undre värld där ett oidentifierat virus härjat under de senaste dagarna och förvandlat uteliggare, knarkare och allmänt drägg till frustande, urstarka mordmaskiner.

Redan efter några minuter in i spelet, med Ethans ficklampa tänd, vadandes genom en becksvart källare, möter jag två av dessa smittbärare. Den ena är precis på väg att slå den andre med ett järnrör då han får syn på mig, släpper röret för att plocka upp en tunna som han med stor kraft slungar iväg mot Ethan samtidigt som han avger ett gutturalt skrik. Därefter börjar de båda slåss igen och medan den ene av dem träffar den andre i ansiktet med en brandyxa har jag lyckats rycka loss ett avloppsrör från närmaste vägg och gjort mig redo för att försvara mitt liv.

Condemned är rått, mörkt, brutalt och bjuder på en atmosfär otrevligare än något annat spel jag någonsin testat. Mina händer darrar när jag med nästan samma frustande raseri svingar mitt järnrör mot den anstormande fienden. Järnröret träffar honom rakt över munnen, han faller ihop på golvet men lever fortfarande. Sakta ställer han sig upp, avger ett plågsamt, isande skrik av smärta, spottar ut blodet som samlats i hans mun och störtar sedan mot mig i en ny attack.

Mina händer darrar ännu mer nu, pulsen har sedan länge nått maxnivå och jag känner smaken av rädslan i munnen, igen. Jag träffas av ett stenhårt slag i huvudet, kameran skakar, blodsplatter fläckar skärmen och bilden blir suddig för en sekund. Jag svarar med en spark mot angriparens skrev, träffar och följer upp med ännu ett slag med järnröret mot hans ansikte. Även den träffar och han faller ned på knä, blodig och med en stor bit av kinden borta. Ett knapptryck senare har jag avslutat hans liv genom att bryta av hans nacke med mina händer och jakten på den riktige mördaren kan fortsätta.

Condemned vänder upp-och-ned på spelmässiga konventioner och tar till formgrepp som jag aldrig tidigare upplevt. Att genomsöka de nedgångna knarkkvarterens djupaste källare innebär regelbundna möten med spelets fiender som dels är betydligt mer aggressiva och brutala i sin framfart än i de flesta spel men ofta även förvånansvärt smarta.

Det händer också ofta att fienderna springer ifrån Ethan istället för mot, det är inte ovanligt att jag lyckas skymta någon som rör sig bort från mig med ljuset från ficklampan. Ett oerhört smart grepp av Monoliths vars fiender aldrig känns förutsägbara, inte ens efter tio timmars spelande. Att bara skymta någon i borta änden av rummet, att se någon springa från ett rum till annat och sedan måste förlita sig på ljud från fienden för att lokalisera denne är skräck på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt. Ibland när man lyckats skymta någon, eller hör hur någon andas tungt i rummet bredvid är det smartast att släcka ficklampan och sakta smyga sig fram.

Fienderna gömmer sig ofta, springer vidare till nästa rum och ställer sig bakom ett hörn eller försvinner för en stund för att sedan dyka fram när man minst anar det. Stora delar av Condemned känns som en plågsamt läskig katt-och-råtta-lek och det känns hela tiden som om man verkligen tampas mot riktiga människor med förmågan att tänka själva.

Condemned ses ur ett traditionellt förstapersonsperspektiv men är långt ifrån traditionellt beträffande spelbarheten. Det finns nämligen väldigt, väldigt sällan några skjutvapen att tillgå i Condemned utan Ethan får istället nästan helt förlita sig på diverse tillhyggen som finns utspridda runt om i spelets miljöer. Det går till exempel alldeles utmärkt att bryta loss ett järnrör från en avloppsledning på väggen, från ett proppskåp eller från en övergiven spjälsäng. Det går även att använda brädor i alla dess former, skyltar, armeringsjärn, släggor, yxor och annat som ligger och skräpar på marken.

Tempot i Condemned är lågt, Ethan rör sig ganska långsamt och slagsmålen känns oerhört våldsamma med en passande tyngd i varje rörelse, och strålande karaktärsanimationer. Ethan dör enkelt av bara tre träffar från ett järnrör vilket innebär att man aldrig bara kan kasta sig in i en strid och veva för allt vad kjoltygen håller. Det gäller istället att först inleda med strömpistolen Ethan är utrustad med för att förlama motståndaren för en kort stund. Sedan är det oftast smartast att utdela en spark för att sedan följa upp med ett, två eller tre slag mot huvudet med utvalt tillhygge.

Slår gör man på den högra, analoga avtryckaren medan den vänstra fungerar som block. När man blockar höjer Ethan vapnet framför sitt huvud för en kort stund vilket innebär att man även här måste lära sig att beräkna fiendens slag och höja vapnet som blockering i precis rätt ögonblick. När fienden väl faller till marken går det ibland att utföra vissa extrembrutala avrättningar, allt sett ur förstapersonsperspektiv. Ethans kan skalla sin motståndare till döds, slå hans huvud mot stengolvet, bryta av hans nacke med bara händerna eller slå honom med knytnävarna till den sista droppen av liv runnit ur honom.

Som du förstår är Condemned så långt ifrån barnvänligt man överhuvudtaget kan komma och ett spel som flera gånger faktiskt fått mig att må illa. Perspektivet, atmosfären, brutaliteten och de olika skräckgreppen som Monolith tagit till bildar en helhet som ingen nervklen ens bör närma sig.

På sin väg genom slumkvarteren och de underjordiska gångarna under staden måste Ethan även samla bevis för att sedan kunna fälla seriemördaren han jagar. Varje gång någon form av bevismaterial finns tillgängligt dyker en liten ikon upp i nedre högra hörnet som uppmanar spelaren att trycka ned blå knapp för att på så sätt plocka fram ett av verktygen han bär på. Ethan kan samla DNA, han har en digitalkamera för att fotografera de mordplatser han stöter på, en slags laserpistol för att samla DNA, en luktsensor samt en lampa som tillåter för honom att lokalisera blodspår och annat som Match Maker lämnar efter sig.

Att samla bevis är spännande och fungerar ofta som en temposänkning efter en eller flera våldsamma fiendemöten. Ofta måste man leta igenom hela rummet på bevismaterial och efter att man fotograferat blodet, handavtrycket eller kanske avläst ett hårstrå för DNA skickas detta direkt till en av kriminalteknikerna på den lokala poliskårens labb som fortfarande är på Ethans sida.

Ethan får sedan svar på vad han hittat via hans mobiltelefon, en del av berättandet i Condemned som faktiskt, tyvärr, ofta är ganska slarvigt utfört. Röstskådespeleriet är inte spelets starkaste sida, framförallt inte den dialog som skrivits för Ethan som ofta låter både lite väl munter för att vara i den situation han är i och stundtals även väldigt korkad. bevissamlingen i sig är dock bra och det märks att Monolith sneglat lite grann på TV-succén CSI när de implementerat denna delen av spelet.

Jag skulle gärna sett att man kunde använda bevisverktygen mer på eget initiativ och inte bara på angivna platser. Detta skulle isåfall inneburit att mer flexibilitet och en större känsla av att man själv faktiskt utredde en rad brutala mord än som det är nu. Som tempovariation och för att föra små delar av storyn vidare fungerar de dock bra.

Och apropå spelets story så är likheterna med Fear är många och det märks tydligt att teamen hos Monolith för de båda spelen lånat massor av idéer från varandra. Thomas söker en okänd sanning precis som agenten i Fear och i jakt på denna inser han också vem han själv egentligen är. Små, små fragment om vad som försiggår omkring honom och vad hans ledtrådar egentligen berättar ges i lugn takt och precis som i Fear skapas en effektiv mystik som får mig att vilja fortsatta, trots att rädslan är för stor och pulsen för hög.

Rent strukturellt är Condemned väldigt linjärt och det går alltid bara att avancera på ett sätt, genom en vald väg. Monolith har dock lyckats väldigt väl med att maskera denna totala linjäritet med omfattande miljöer och ofta flera olika sätt att ta sig fram till samma ställe. Äventyret börjar i slummen, fortsätter sedan ned i tunnelbanan, ned i kloakerna under denna och vidare till ett ofärdigt hyreshus proppat med spikförsedda plankor och hemlösa smittbärare. Spelets inledande miljöer känns stundtals lite väl enformiga och ibland känns det som om man bara går i cirklar fast men egentligen avancerar genom husens källare medan de senare fem kapitlen bjuder på betydligt mer variation och uppfinningsrikedom beträffande spelets miljöer. Slakteriet och det förfallna köpcentrat är ett praktexempel på hur begåvade Monoliths designers är.

Grafiskt sett är Condemned snyggt men inte vrålsnyggt. Modelleringen är aningen grovhuggen medan exempelvis ljus och färgsättningen briljerar. Designen på allt från de järnrör Ethan plockar upp till de förfallna miljöerna och de smittade, förvridna fienderna är underbart homogen och ständigt lika bedrövande lortig och mörk. Condemned bör absolut avnjutas i full widescreen på en HDTV med ett maffigt surroundsystem inkopplat.

Den höga upplösningen ger spelets många detaljer en knivskarp och väldigt närvarande känsla och den fantastiska ljudbilden är superbt mixad i 5.1 Dolby Digital. Fiendernas lågmälda svamlande, deras gälla skrik, svordomar eller hasande av en haltande best i bondageluva kommer till sin fulla rätt först med ett riktigt surroundsystem och tillsammans med fantastiskt passande och äcklig musik är Condemned ett av de bästa spelen, när det gäller ljud, någonsin.

Ethan Thomas våldsamma, mörka, brutala och extremt skämmande äventyr innehåller tio kapitel och räcker i cirka 12-14 timmar. Utmaningen är hög, våldet ocensurerat och överdrivet och atmosfären innebär konstanta rysningar. Jag har personligen aldrig spelat ett spel som gjort mig så rädd under en så lång period som Condemned som är det bästa lanseringsspelet till Xbox 360.

---------------------------------------------------------------------------------

Jonas Mäkis 2:a åsikt
Condemned blandar framgångsrikt beprövade skrämselgrepp från såväl Resident Evil 4 som från Fear, Silent Hill och Project Zero. Till detta har Monolith tillsatt en oerhört läbbig atmosfär som för tankarna till David Finchers Seven. Brutaliteten, det vansinnesvåld som spelet innehåller är till en början chockerande och skrämmande. Detta blandat med ett stridssystem som för tankarna till slagsmålen i The Chronicles of Riddick, urläckert ljud och en grym story imponerar. Att samla bevis är dock en gimmick-artad och ganska onödig del av spelet och rent strukturellt är Condemned en aning för linjärt. 8/10