Brothers in Arms: Earned in Blood

Krig är smutsiga män, rädda men modiga, som kurar ihop sig bakom ett skydd i väntar på dödens oundvikliga ankomst. Krig är också vänskap och hjältemod, något vi fick bekanta oss med genom att se Andra världskrigets plågor utifrån en enkel soldats perspektiv. I Brothers in Arms: Road to Hill 30 så lotsades vi runt under en vecka av sorg, mod och hopp, sett genom unge Matt Bakers ögon. Sju månader senare återvänder jag än en gång till den franska landsbygden för att smaka på mer stålgrå skyar och tungt granatregn.

För er som inte bekantats med Brothers in Arms: Road to Hill 30 kan jag berätta att det är en förstapersonsskjutare med framträdande taktiska drag. Genom Matt Baker kontrollerade man ett visst antal trupper som kunde beordras till att exempelvis storma fiendenästen eller beskjuta en viss plats. Brothers in Arms hade även en annan infallsvinkel än de konkurrerande Andra världskrigsskjutarna genom att låta dig spela en vanlig soldat under en veckas helvete med start från landstigningen i Normandie. Och det var kanske just det faktum att Matt Baker inte var någon supersoldat, som nedlägger horder av tyskar och ensamt räddade världen från Nazitysklands ondska, som gjorde spelet så bra.

I Brothers in Arms: Earned in Blood så är det verkligheten genom sergeant Joe Hartsocks ögon jag upplever. Joe, eller Red som han kallas, var en av de soldater som lydde Bakers handfasta orders i det första spelet. Det är dock mer än Hartsocks röda kalufs som känns igen i Earned in Blood; detta är mer en fortsättning på Road to Hill 30 snarare än en fullfjädrad uppföljare. Grafiken är densamma och musiken är av samma pampiga slag men det rör sig definitivt inte om en simpel upprepning. På flera sätt är Earned in Blood en förfining av spelkonceptet där fler eldstrider i tätbebyggt område och den förbättrade fiendeintelligensen hör till de huvudsakliga förändringarna.

Men i början av spelet är uppdragen i Earned in Blood lika kompromisslöst linjära som i det första. Man leds av husväggar och staket mot kartans huvudmål vilket gör möjligheter till strategiska val näst intill obefintliga. Efter ett tag breder dock valmöjligheterna ut sig och bjuder på djupare strategiska möjligheter och mer spelmässig dynamik. Tyskarnas beteende i Brothers in Arms: Earned in Blood är också avsevärt mer trovärdigt och inte lika haltande som var det första spelets kanske största svaghet. Om en tysk soldat befinner sig under kraftig beskjutning så kryper han ofta ihop så att det blir omöjliga att pricka honom. Ser han möjligheten händer det också att han retirerar de till ett annat skydd. I båda fallen så innebär det att jag får riskera antingen mina kamrater eller mig själv för att flankera dem, något som oftast innebär stor risk för allvarliga skador. Redan på de medelsvåra nivåerna så blir Earned in Blood riktigt utmanande och oavsett om man spelat Brothers in Arms tidigare så får man kämpa hårt för att nå vägs ände. Med möjligheterna att låsa upp ännu svårare nivåer så hålls man road ett bra tag trots att antal uppdrag är relativt få till antal. Men tack vare svårighetsgraden så räcker spelet ändå en bra stund och längre än Brothers in Arms: Road to Hill 30 gjorde.

Men det har tillkommit ett par mycket välkomna nyheter som både gagnar solospelare och de som gärna slåss i grupp. Spelläget skirmish har utökats med ett kooperativt läge som kastar in en i hetluften direkt utan att behöva genomgå handlingens fortskridande. Med antingen mänskliga medhjälpare eller datorstyrda sådana så kan man spela olika scenario som är hämtade ur spelets huvudkampanj. Man kan välja att vara antingen tyskarna eller de allierade som i olika försvars- eller anfallssituationer ska försöka överlista motståndaren. Skirmish-läget är riktigt underhållande och är en förlängning av den underbara spelupplevelse som enspelarläget bjuder på. Även det gamla flerspelarläget finns kvar så de av er som njöt av dess originella spelsätt har något extra att glädjas över då fler banor tillförts till de befintliga från Road to Hill 30.

Men förutom fler strider i tätbebyggt område, bättre artificiell intelligens hos tyskarna och skirmish-läget så är Earned in Blood väldigt likt Road to Hill 30. Hartsocks allierade är också fortfarande relativt korkade och gör regelbundet riktigt idiotiska utfall utanför den angivna ordern. Även ordersystemet borde ha blivit utökat och inför Earned in Blood förfinats ytterligare. Men älskade du Brothers in Arms: Road to Hill 30 är denna välgjorda fortsättning ett absolut måste.