Dungeon Siege II

Man kan utan överdrivft säga att Dungeon Siege återuppfann actionrollspelsgenren på PC, en genre som Diablo till stor del beredde väg för. Diablo gjorde visserligen inget unikt men dess enkelhet fick många icke-rollspelare att testa och älska. Samma gällde Dungeon Siege när det släpptes och även om jag helst spelar tyngre rollspel med avancerade karaktärsskapningsprocesser så var det svårt att inte fångas av Dungeon Sieges lättillgänglighet. Med timvis av äventyrande i Dungeon Siege II bakom mig så kan jag bara konstatera att Gas Powered Games inte kommer att göra någon besviken

Äventyret i Dungeon Siege II börjar ungefär på samma sätt som i föregångaren - en tunn handling läggs ut genom ett par ganska oinspirerande filmsekvenser. Din huvudkaraktär är en legosoldat är en av dem som fått i uppdrag av den onde krigsherren Valdis att inta ett tempel från Dryad-folket. I uppdragets slutskede blir du varse om att Valdis är en riktigt ful typ då han brutalt mördar din närmaste vän och nästan lyckas göra detsamma med dig. Du överlever dock och fängslas av Dryaderna men efter att ha bevisat att du är en mysig kille utan hat så släpper de dig. Du bestämmer dig för att resa hem, men det är en lång resa som naturligtvis blir kantad av storslagna bataljer med blodtörstiga fiender.

Ja, allt är som det ska i Aranna. Ondskan står i stånd att mörklägga hela världen och det verkar inte finnas någon annan än du som kan stå emot dess fasansfulla krafter. Men mycket är ändå förändrat i Dungeon Siege II. Resan har gjorts mycket lättare genom ett förfinat spelsystem där du slipper att strikt hålla reda på dina kamrater. Tack vare en förbättrad artificiell intelligens klarar de sig numer bra själv. Dit du går, går de - extremt behagligt. Det blir då härligt enkelt att utforska spelets stora områden och känns aldrig sådär omständligt som ibland var fallet i föregångaren. En extremt välkommen nyhet som också underlättar resandet är portalerna som finns utspridda över världen. Genom att använda dessa så kan man enkelt färdas till platser man besökt för att göra färdigt ett uppdrag som var för svårt tidigare, eller varför inte åka tillbaka för att köpa det där svärdet du inte hade råd med innan. Det är otroligt skönt att inte behöva vandra långa sträckor för att man missade något viktigt, även om miljöerna oftast är sköna att titta på.

Men även om miljöerna känns mer varierande än i föregångaren så försvinner dock fantasykänslan ibland som är så värdefull för ett sådant här spel. Till exempel så är det ökenområde man kommer till en bit in i spelet väldigt likt miljöerna i Codename: Panzers, Phase Two. Det hände ofta att jag förväntade mig att se två Sherman-vagnar komma rullandes kring ett krön med sina dödliga kanoner. Det sänkte spelkänslan något, dock bara tillfälligt. Den återkom alltid fort igen när horder av monster kastade sig över mig och mitt följe, eller när jag färdades ner i underjorden på jakt efter en artefakt och rikedom.

Och det som kanske var det fina med Dungeon Siege återfinns i uppföljaren - man kan bli så engagerad som man vill. Jag behöver inte utforska spelets alla små nycker och avkrokar men gör jag det så vet jag att det kommer att vara värt det. Dungeon Siege II belönar extraansträngningar från spelaren med roliga uppdrag som ofta är riktigt utmanande. Svårighetsgraden i stort är också något att nämna som en förbättring. Svårare moststånadare tillsammans med det nya karaktärsutvecklingssystemet gör Dungeon Siege II mycket mer utmanande än sin föregångare och spelet känns därför mer balanserat. Man blir inte längre lika överlägsen och skicklig i det mesta. Nu får man noga välja var man vill lägga sina erfarenhetspoäng och sprider man ut dem för mycket så blir man halvbra på allt och bra på inget, vilket betyder att du är värdelös.

Dungeon Siege II är snyggt och mysigt, underhållande och spännande men det har samma brist som alla andra actionrollspel; de blir lätt repetitiva. Fienderna är väldigt upprepande och inte så fantasifullt utförda som man skulle ha önskat. Ett område har sina insekter och i världen efter så är det samma insekter fast med någon ny egenskap och färg. Med större variation så hade Dungeon Siege II kunnat hålla ett ännu hårdare grepp om mig. Även musiken kunde givits mer framtoning för den är en viktig stämningshöjare, vacker och kraftfull. En annan nackdel som i och för sig också är en fördel är den ganska ointressanta handlingen. Men tack vare att den är så halvdan så kan man återuppta spelandet ganska enkelt utan att man ska behöva fundera på hur långt man hade kommit i handlingen. Och det behövs pauser för spelet är minst lika stort som sin föregångare. Massor av speltid och definitivt valuta för pengarna.

Men Gas Powered Games levererar precis vad vi vill ha, men utan att överraska avsevärt. De har mest finputsat det som redan var bra och gjort det hela ett par gånger vackrare. Köp det och njut, men förvänta dig ingen revolution.