Star Trek: Bridge Crew

En fiffig grej med virtual reality är känslan som infinner sig när man drar på sitt headset eftersom man sömlöst försvinner någon helt annanstans. Med det i åtanke är det såklart helt logiskt att djärvt färdas där ingen varit förut. Målgruppen för Star Trek är naturligt sammankopplad med tekniken och virtual reality i sig självt har liknats vid att använda Star Trek-världens holodeck. Efter en rejäl försening har nu Ubisoft till slut sammankopplat dessa båda världar och låter oss spelare agera besättning på ett skepp i Aegis-klassen (tänk Enterprise).

Star Trek: Bridge Crew är tänkt som en samarbetsupplevelse där tre eller helst fyra personer ska axla rollerna som exempelvis kapten och tekniker. I ett ganska fattigt träningsläge får vi bekanta oss med spelets tryckkänsliga paneler med designen såklart hämtad från Star Trek-världen. Genom torra förklaringar i textform får jag lära mig hur varje aspekt fungerar på skeppet, som hur kaptenen måste ta emot anrop, sätta igång alarmet och bestämma hur uppdragsparametrarna ska sättas ut.

Piloten å sin sida måste såklart avgöra skeppets hastighet, navigera i farliga områden, undvika asteroider och liknande. Detta görs via en liten tryckkänslig platta, medan impulse power och warp drive sköts med rekorderliga spakar. Dessutom finns det här, liksom för rollen tactical officer, tillgång till mindre transporter och sådant. Tactical officer har dessutom full kontroll över oumbärligheter som phasers och photon-torpeter, samt kan scanna och analysera fientliga skepp samt koordinera transporter och hacka saker.

Teknikern har befogenheter att flytta resurser mellan skeppets olika system och kan exempelvis öka sköldarnas kapacitet, ge mer kraft till motorerna eller se till att vapensystemen når längre. Dessutom måste teknikern basa över besättningen som reparerar saker och avgöra hur många som behövs på vilket ställe när det hettar till. En del handlingar kräver naturligtvis samarbete mellan olika stationer på bryggan, så det gäller att snacka ihop sig för att få det att flyta optimalt.

Aegis-skeppet jag får flyga är en nyare variant än Enterprise, och målet är att utforska en aldrig tidigare besökt del av galaxen kallad "the trench" för att hitta ett nytt hem till Vulcans. Att faktiskt få gå ombord på kommandobryggan efter träningen känns som en befrielse, men tyvärr håller glädjen inte i sig överdrivet länge. Bryggan ser visserligen hygglig ut, om än aningen simpel, men rymden är en stor besvikelse. Själva rymdbakgrunden med alla nebulosor och liknande är liksom suddig och otydlig, och det är inget som har att göra med upplösningen i mitt headset, utan vi snackar lågupplösta texturer. Dessutom är kamerakontrollen dålig och det är svårt att fokusera på kontroller och knappar när det liksom skakar hela tiden så som det ibland gör i Playstation VR-spel.

Star Trek: Bridge Crew kan spelas med normal handkontroll, där varje analogspak då styr en hand som i sin tur trycker på knappar. Spelet är dock betydligt mer intuitivt när man spelar med två Move-kontroller, även om det känns lite klumpigt att imitera precisa pekfingerrörelser. Höjden på sätet i förhållande till spelarens längd går inte heller justera, det ledde till att hur jag än placerade kameran så var det svårt att nå kontrollpanelen som helt enkelt var för långt ned. Ofta hamnade knapparna inne i mitt knä vilket gjorde att det inte ens gick att använda rörelsekänslig spelkontroll. Enda sättet att kringgå detta hjälpligt är att medvetet sabotera kalibreringen genom att sträcka huvudet så högt det går så konsolen med reglagen därmed hamnar något högre.

Kort sagt är det ingen överdrift att påstå att lite mer polering hade gjort spelet gott. Detta gäller i synnerhet singleplayerläget där kaptenen får ta över andra stationer mellan varven, vilket leder till regelrätta spelmissar i glappen mellan bytena. Dessutom känns de fem kapitel som erbjuds fattiga, och för detta finns ingen som helst ursäkt med tanke på vilken enorm guldgruva av Star Trek-material det finns. I synnerhet störde jag mig på att det inte finns några konversationsval alls, samt att det bara finns människor och Vulcans att välja bland.

Men trots allt detta negativa så underhåller multiplayeraspekten. När alla stationer är bemannade av riktiga människor som tar uppgiften på allvar, är detta en våt dröm för Trekkies. Ubisoft ger en scen och sedan är det upp till virtual reality-spelarna att uppträda, precis som i Werewolves Within. Det är en trevlig och innovativ idé, och dessutom är spel generellt sett roligare med vänner ändå. Tyvärr är det så att trots crossplay, så är det är svårt att hitta folk att spela med. Vi får hoppas att intresset ökas på med mer innehåll och support från Ubisoft.

Spelläget Ongoing Voyages erbjuder finfin hållbarhet tack vare framslumpade scenarion. Dessa kan också upplevas från originalbryggan på Enterprise, där många av reglagen och knapparna dock saknar märkning, vilket gör att det tar lång tid att lära sig allt. Trots det är charmen ofrånkomlig, i synnerhet för fans. Jag önskar bara att det funnits mer av detta med skepp från exempelvis The Next Generation eller Voyager, vilket kanske kan vara något för framtida DLC.

Jag hoppas verkligen att Ubisoft ser spelet som en grund att bygga vidare på i samma andra som exempelvis No Man's Sky eller Elite: Dangerous med mer ikoniska skepp, rymdvarelser och uniformer - och varför inte spelarskapade uppdrag? Som fan av Star Trek-universumet är jag i slutändan lite kluven, visst, här har jag en dröm som blivit sann - men det är samtidigt så lite för lite av allt.