Sid Meier's Pirates!

1987 var året jag föddes. Ett ganska bra år trots allt. Full Metal Jacket kom på bio, Mötley Crue släppte Theater of Pain och de chockrosa benvärmarna sålde slut överallt. Petter, var tio bast, lyssnade på Iron Maiden, svor konstant och cyklade bockstyre. Men framför allt släpptes spelet Pirates till Commodore 64. Visst, Sid Meiers drömbild av hur piratlivet skulle se ut var roligt. Det var fullt av parodier och galna dialoger. Begåvat med den frihet som 64 kilobyte tillät och man kunde nästan, bara nästan, känna saltvattensmaken genom den brutalt oergonomiska musen. Men helt perfekt blev det aldrig. Tekniken satte helt enkelt sina naturliga gränser. Men tekniken går framåt, och det som en gång var pixelbaserade flaskskepp är idag fullstora, polygonmatade fregatter som väntar på att bli bordade av tidernas största pirat - dig.

Pirates tar sin början med en förrenderad sekvens där en pojke ser sin familj bli tillfångatagen av en spansk adelsman. Några år senare har pojken vuxit upp och är nu redo att ge sig ut på böljan den blå och leta reda på sin familj, som finns någonstans där ute. Man får välja nationalitet - Spanien, Frankrike, Holland och England - de fyra nationer som kontrollerade farvattnen på 1600-talet, och därefter är det bara att börja plundra. Det är ett öppet spel vi pratar om. Riktlinjerna finns där, men det är upp till dig som spelare att bestämma vart man vill åka och göra. Idka byteshandel med en infödingsby? Bombardera frankrikes största militäranläggning? Charma flickor hos de överrika och smällfeta borgmästarna? Sänka piratskepp på löpande band? Du bestämmer.

Från start är man dock lite begränsad. Man har ett litet skepp. Ett otroligt litet skepp. Med några enstaka anställda och begränsad eldkraft är det dumt att bege sig in i strid med de allra största militärfartygen. Sakta men säkert, är ledmotivet. Borda något handelsfartyg, sälj det, köp mat, manskap och uppgradera kanonerna till din nuvarande båt. Tyvärr faller Pirates på en viktig sak - svårighetsgraden. Förvisso, det finns supersvårt att välja, men väljer man normal ska inte spelet tro att man är dum, blind, döv och handikappad. Fort märker man att det utan problem går att borda ett fartyg med 250 soldater ombord, även om man själv enbart har 50 tappra män. Spelet tycker att man ska kunna jämna ut oddsen genom att trycka några få och simpla knappkombinationer, kanske inte världens bästa lösning.

Spelets andra stora brist är variationsfattigheten. Om man vill göra ett repetitivt spel måste det finnas betydligt mer djup än såhär, som i Tetris fall. Den första timmen i Pirates är den roligaste, då idén är briljant med piratlivet i digital form. Designen är överslående förtjusande och atmosfären är älskvärd. Allt är nytt och spännande, man utforskar, prövar sig fram och ökar i rang mot jakten på titeln "Världens bästa pirat". Sedan händer något. Det blir tråkigt. Tråkigt var att överdriva, men glöden finns inte där längre. Man spelar, har trevligt och blir underhållen, men det är aldrig samma sak som första gången man satte segel. För även hur många nedgrävda piratskatter och andra sidouppdrag det finns, blir det fortfarande lite för mycket av samma.

Något som skulle kunnat förlänga livslängden avsevärt vore ett onlinebaserat spelsätt. Spelet har stöd för Xbox Live, men det är bara för att ladda upp poäng samt hämta hem lite extraflaggor och segel till sina skutor. Det finns även ett läge där upp till fyra spelare kan duellera med sina skepp, ett ganska sömningt tidsfördriv. Drömmen vore såklart att hela spelet var online. Att det inte var en artificiell intelligens som styr båtarna och sköter handeln, utan att det var levande människor. Att få skrika "DJAWWRHHH" i sitt headset samtidigt som man bordar sin bästa kompis fartyg. Kanske något för nästa generation?

Rent konverteringsmässigt från PC har Pirates klarat sig utomordentligt bra. Grafiskt ser de båda spelen likadana ut då Pirates inte är världens mest tekniskt avancerade spel. Det enda som stör mig aningen är de förlängda landningstiderna i menyerna som ibland kan vara plågsamt långa. Att styra spelet med handkontroll istället för mus och tangentbord går felfritt och egentligen är Pirates ett spel som passar bättre på konsol än PC. Det är helt enkelt skönare att sjunka ner i världens fluffigaste soffa och mysa i Karibiska Havet tillsammans med Xbox än att sitta i en kärlekslös kontorsstol vid sin PC och klicka sig igenom samma äventyr.

Jag har alltid gillat pirater. Det gör väl alla? Ett problemfritt liv utspelat på världens finaste hav, flödande rom och guld i massor - vem kan inte älska? Ja, Pirates har sina brister. Det är lite för lätt och samma saker återkommer lite för ofta. Men det är fortfarande ett gediget äventyrsspel och son till en av världens bästa spelmakare - Sid Meier.