What Remains of Edith Finch

Vem är Edith Finch? Det var den första frågan som uppstod på redaktionen när vi pratade om nya spelet från Giant Sparrow. Vad är Edith Finch? Jo, Edith är en 17-årig tjej som en gång för alla ska luska reda på hennes familjs minst sagt makabra historia i ett precis lika makabert hus. Det är många frågor som behöver besvaras och Edith behöver verkligen få reda på om det finns en gammal förbannelse som drabbar familjen eller inte. Giant Sparrow, som ligger bakom flagranta The Unfinished Swan, är alltså tillbaka med en till skruvad historia och den är helt underbar.

När jag får ta kontroll över och bekanta mig med Edith Finch befinner jag mig i en skogsglänta. Framför mig står det konstigt konstruerade huset ståtligt. Det ser ut som en gigantisk trädkoja med massa konstiga byggnationer som ser ut att vara placerade i efterhand. Med försiktiga steg närmar jag mig trappan, jag har ingen aning om vad jag kan vänta mig bakom dubbeldörren men Edith pratar olycksbådande om att det känns som om huset har väntat på henne i alla dessa år. Varför flyttade familjen? Varför har huset lämnats till sitt öde? Var... Varför ligger det en stor träkrokodil i den lilla vattensamlingen bredvid trappan?

Ett av mina favoritspel från förra året är det tillsynes liknande Firewatch men det är verkligen svårt att placera What Remains of Edith Finch i ett specifikt fack. I grunden handlar det om en så kallad "walking simulator" där jag ser världen genom Ediths ögon och det är hennes berättelse som är grundpelaren i äventyret. Men merparten av spelet spelas från helt andra perspektiv, nämligen bitar ur Edits bortgångna släktingars liv, närmare bestämt, deras dödsögonblick. Huset som familjen Finch har byggt är snillrikt utrustad med hemliga gångar och utrymmen och det gömmer sig betydligt mer därinne än vad jag först tror. Målet är försöka grotta i vad som egentligen hände med de olika släktingar eftersom Ediths mor vägrade att berätta historierna för henne.

Varje familjemedlem som har bott i huset sedan 1917 har ett eget rum dedikerat till sig och genom att luska runt i rummen kan jag hitta föremål eller skrivna handlingar som ger mig en inblick i just den familjemedlemmens sista stund i livet. Jag kommer inte spoila dessa här, då spelet mer eller mindre bygger på dem helt och hållet men jag kan säga att det är något av det mest otroligt väl sammansatta berättelser jag har sett i ett spel - någonsin. Varje historia har en speciell tyngd och dysterhet till sig vilket väcker känslor hos mig som få andra spel lyckas med. När ödet för familjens minsting ska visas vill jag knappt fortsätta när jag förstår vad som är på väg att hända.

På många sätt vill jag dra paralleller till förra generationens The Cave från Double Fine. Inte för att What Remains of Edith Finch är särskilt likt, varken mekaniskt eller tematiskt, utan för sättet som enskilda berättelser skildras i ett större och övergripande narrativ. Spelen delar även den där känslan av personliga tragedier och distinkta karaktärer. Det är dock Edith som står i centrum men resan genom huset skapar en förståelse och ett obehag samt genuin sorg för de tragiska öden som familjen måste utstå. Men, det är alla dessa inblickar som även gör spelet unikt. Varje persons minihistoria bjuder på någonting nytt både i känsla och mekanik vilket gör att varje nytt moment känns varierat och fräscht rakt igenom.

Ibland får jag spela som en haj medan jag andra gånger är en prins som seglar på haven, på väg till kröning. Mellan dessa segment utforskar jag huset som Edith och låser upp nya hemliga passager för att komma in i fler rum. Tack vare variationen bibehålls ett perfekt avvägt speltempo, som annars kan vara ett problem i den här typen av spel, och jag håller mig klistrad i soffan under de två timmar som äventyret varar. När jag nyligen recenserade Little Nightmares höll jag just spellängden (som är densamma) som ett minus men i What Remains of Edith Finch känns även den perfekt. Har finns en tydlig start och ett avslut, däremot saknas ett ordentligt omspelningsvärde då det inte finns några hemligheter att låsa upp eller saker att samla på. Du kan dock välja att spela specifika berättelser igen om du känner att du missade något viktigt eller bara vill visa en känslomässig del för någon av dina nära.

What Remains of Edith Finch presenteras ljuvligt. Den första skogsdungen jag får se fullkomligen andas med liv och när jag närmar mig huset känns det som en autentisk plats där riktiga människor har bott. Detsamma gäller husets insida. Matrester ligger kvar på bordet, böcker står uppradade längs väggarna och kvällssolen letar sig in genom stripiga gardiner. När Ediths röst berättar om saker hamnar texten på olika objekt och löses upp när jag kommer för nära. Jag har spelat på Playstation 4 Pro och vissa partier dras dock med orimligt lågupplösta texturer och detaljfattiga objekt vilket skapar ett något ojämnt intryck. Även ljussättningen hade kunnat övertyga mer, men på det stora hela är det tekniska blandat med designen någonting som verkligen fungerar.

Detsamma gäller ljudet och musiken. Valerie Rose Lohman som gör rösten till Edith är helt och hållet briljant, ängslig men ändå säker på vad hon vill åstadkomma. Resten av ensemblen är, förutom något undantag, även den riktigt bra. De knakande golven, den vinande vinden och ljudet av naturen hjälper till med att bygga den fantastiska atmosfär som finns närvarande hela tiden. Detsamma gäller musiken. När Edith är i huset är musiken avskalad, vilket passar tonen perfekt. När jag däremot återupplever minnen från familjemedlemmar är det betydligt mer fokus på musik för att förmedla känslor vilket i slutändan blir otroligt effektfullt.

What Remains of Edith Finch är ett underbart spel, på massor av punkter. Det är känslosamt, tänkvärt, avskyvärt, sorgligt, härligt och fruktansvärd nära verkligheten men samtidigt så långt bort, på något konstigt sätt. Jag blev mer tagen av upplevelsen än vad jag trodde på förhand och mer än vad jag brukar bli av spel överhuvudtaget. Det vore nästan kriminellt att missa det här, då det årets bästa äventyr, hittills. Jag hade hemskt gärna sett någon form av återspelningsvärde men det tar inte ifrån den helt magnifika upplevelsen jag bjuds på här. Nu ska jag tvinga min fru att spela igenom det.