God of War

O gud, du all makts och härlighets gud, gör mig stark. Utrusta mig med kraft från höjden. Herre, var icke fjärran, då jag kämpar för min frälsning. Du har satt i min hand bönens vapen; lär mig ock att rätt bruka detta vapen, så att jag kan stå emot på den onda dagen och slutligen behålla fältet. Om du icke utgjuter bönens ande i mitt hjärta, så blir bönen matt och försagd och tjänar ingenting till. Lär mig att ropa till dig och att icke släppa dig, förrän du välsignar mig. Hjälp mig att kämpa med tålamod och uthållighet och giv mig till sist rättfärdighetens segerkrans. Ske din vilja, såsom i himmelen, så också på jorden. Amen.

Har Runar Sögaard invaderat redaktionen? Har vi gått från barnsliga speltokar till frikyrkliga bibeldårar? Lugn, andas djupt. Bara för att vi citerar bönen om kraft från evangeliet betyder det inte att vi härmed går guds väg, åtminstone inte den där gråhårige gubben i himlen som sägs vara Jesus pappa. Nej, vår gud går under namnet Kratos, är ljusgrå till hyn, två och en halv meter lång, extremt muskulös och täckt av blodröda krigsmålningar.

Mina första minuter tillsammans med Kratos framkallar högljudda skratt, vilda skrik och härliga rysningar längs ryggraden. God of War är rått, brutalt, blodigt och vansinnigt intensivt, för att inte tala om hur vackert det är. Jag kan ärligt säga att jag hade förväntat mig något annat av Sonys egenutvecklade God of War, något mer stillsamt, något mer standardiserat, något i klass med Capcoms urvattnade Devil May Cry-serie. Ack så fel jag hade. Efter en 12 timmar lång våldsyttring är jag och Kratos ett, vårt uppdrag slutfört, vårt liv nu förbrukat och Hades brinnande dödsrike fullt av själar vi förpassat dit. Jag är kung, jag är störst, jag är gud.

När spelet börjar får Kratos i uppdrag av gudinnan Athena att mörda krigsguden Ares som i sitt vilda raseri är på god väg att ödelägga hela den grekiska huvudstaden. Fria tolkningar ur den grekiska mytologin vävs samman med en oerhört snyggt berättad historia om den plågade antihjälten som svikits av sin forne gud.

Handlingen berättas genom ursnygga mellansekvenser som utförts med enorm fingertoppskänsla. Spelaren lär sig hela tiden nya saker om Kratos förflutna och med hjälp av fantastiskt röstskådespeleri och genial händelseutveckling trappas spänningen hela tiden upp och håller spelaren fast i ett järngrepp. Kampen för att nå Ares och utkräva sin hämnd är en extremt blodig och våldsam sådan som tar Kratos från ödelagda fraktskepp ute på det oroliga havet till djupa katakomber, tjusiga tempel, genom ruiner, grottor och storslagna städer.

God of War är ett actionäventyr med betoning på action. Spelaren styr Kratos ur ett tredjepersonsperspektiv och fokus ligger på varierad och smart användning av Kratos två sylvassa svärd. Dessa sitter fast i varsin lång kedja som snurrats fast kring Kratos handleder och kan användas till närstrid såväl som till dödliga distansattacker. Kombinationssystemet i God of War är underbart utfört och inbjuder tillsammans med de mest följsamma och välgjorda animationerna jag någonsin sett i ett Playstation 2-spel till massor och åter massor av läckra och varierade attacker. Det går alldeles utmärkt att slå sina fiender upp i luften för att sedan, i ultrarapid, hoppa efter dem, greppa en av dem i halsen medan man befinner sig i luften för att sticka ett tiotal hål i denne innan man våldsamt slänger ned honom i marken igen.

Stridsystemet i God of War är lika lättanvänt som det är djupt, varierat och brutalt och överträffar faktiskt det som finns i Tecmos underbara Ninja Gaiden. Äventyrsaspekten i God of War utgörs främst av pusslen som till skillnad från andra spel av samma typ aldrig känns inklämnda bara för att sänka tempot eller för att dryga ut spelets längd. Dessa pussel är alltid smart utförda, läckert implementerade och kretsar ofta kring något större objekt som måste flyttas eller vältas för att en ny dörr eller en nyckel ska blottas.

En annan del som hämtats från mer traditionella äventyrsspel är uppgraderingssystemet som låter spelaren själv välja vilken av Kratos styrkor och magier han vill förbättra. Under spelets gång belönas Kratos med speciella färdigheter av gudarna Poseidon, Zeus, Hades och Athena som man sedan kan skifta mellan med hjälp av det digitala styrkrysset. Dessa attacker innefattar bland annat möjligheten att förstena sina fiender samt att kunna skjuta Zeus blixtar, framkalla en Poseidons elektriska stöt med mera. Alla dessa moment är snyggt sammanknutna till spelets handling och skapar en spelmässig helhet som känns strålande både beträffande variation, utmaning och tempo.

Beträffande det grafiska är God of War ett av de absolut snyggaste och mest välgjorda Playstation 2-spelet någonsin. De övergripande designen innehåller en välavvägd estetik som blandar det formmässigt klassiska och eleganta i den grekiska mytologin med svulstigt amerikanskt våldsbroderi. Miljöerna ger en känsla av storskalighet, är oerhört varierade, detaljerade och homogent utformade. Karaktärerna har modellerats med sanslös noggrannhet och textur- liksom animationsarbetet är oerhört snyggt. Tillkommer gör en total avsaknad av laddningstider, silkeslen skärmuppdatering och sanslöst läckra effekter såsom eld, rök och vatten.

Det enda egentliga minuset jag har hittat i God of War är att spelet är för kort och att det borde ha innehållit fler bosstrider. I övrigt är detta brutalt, vackert, intuitivt, storslaget, snabbt, mäktigt och svårt. God of War är en fantastisk spelupplevelse och tillsammans med Grand Theft Auto 3, Killzone och Metal Gear Solid 3: Snake Eater det bästa som släppts till Playstation 2.