Call of Duty: Infinite Warfare

Call of Duty är en spelserie med ett ofrånkomligt rykte. Du kan inte nämna titeln utan att provocera fram någon form av reaktion. För det senaste tillskottet till serien, Call of Duty: Infinite Warfare, var välkomnandet inte direkt hjärtligt. Spelets avtäckningstrailer kröntes som en av de mest "ogillade" videorna på Youtube någonsin, vilket i och för sig är bedrift - även om det inte är en särskilt positiv sådan.

Det verkar som att alla spyr ut deras hat mot Call of Duty-titlarna innan de ens har testat dem. Antingen ser spelet för mycket ut som ett gammalt spel eller så är det för innovativt. Men trots svårigheterna som serien gång på gång får utstå från en högljudd minoritet tenderar den att ändå sälja väl, och det måste finnas en anledning till det. Jag åkte till London för att bekanta mig med det nya Call of Duty: Infinite Warfare och anlände med ett öppet sinne, fast besluten om att inte bli avskräckt eller besviken på grund av vilken titel spelet bär.

När jag satte mig ner framför den stora TV-skärmen och tittade in i ögonen på Infinite Warfares hjälte, Captain Reyes, tror jag inte att jag var helt medveten om vilken magnifik berättelse han snart skulle berätta för mig. Det är en historia som börjar när mänskligheten tvingas finna resurser på andra planeter, då de vi har på jorden inte längre är tillräckligt. Rebellstyrkor som kallas SDF, med Admiral Kotch vid rodret, försöker ta kontroll över dessa resurser för att på så sätt erövra jorden och få grepp om hela dess befolkning. Under en vanligtvis glad tillställelse - den årliga paraden av UNSA på jorden - slår dessa rebeller till. Hela jordens flotta deltar i denna parad och därför lider UNSA enorma förluster efter attacken. En av de fallna är Reyes kapten och plötsligt är han själv mannen som bestämmer och måste leda det massiva stridsskeppet Retribution och dess hela besättning.

Denna gång får vi med andra ord en helt annan roll. Vi är inte längre ett obetydligt råskinn, en soldat bland tusentals på frontlinjen. Vi är deras ledare, deras kapten. Den som måste fatta alla tuffa beslut och sen leva med konsekvenserna. Reyes avser att styra skutan på de mest idealistiska av sätt. För honom handlar varje uppdrag om att få hem alla hans soldater med livet i behåll, oavsett vad det kostar. Men tyvärr är inte krig idealistiskt och även om Captain Reyes inte har annat än goda avsikter måste han möta sina rädslor och han vill rädda mänsklighetens hemplanet.

Kampanjen väcker många grandiosa, överväldigande känslor, där känslan av ansvar över dessa soldater och civilpersoner som hamnat i kläm mellan de krigande fraktionerna fungerar bra som exempel. Bara att nu i efterhand skriva om det i den här recensionen ger mig gåshud. Det är en fullständigt hjärtskärande, vacker och inspirerande berättelse, varken mer eller mindre. Jag förälskade mig snabbt i karaktärerna som var så fulla av liv och personlighet och jag absorberade varje liten del av den nervkittlande storyn. Inlevelsen stärktes också av den vackra grafiken och gameplay som utan problem smälter ihop med mellansekvenserna.

Som kapten tvingas spelaren stå öga mot öga med hemskheterna som kommer med krig och för mig nådde storyn till nya djup. Men jag önskar att, då Infinity Ward nu valt att bygga ett djupare narrativ, de också ger spelaren en chans att verkligen njuta av det. Allting som händer under kampanjen händer i otrolig fart. Captain Reyes karaktär, exempelvis, utvecklas mer i en mellansekvens än andra karaktärer gör under hela spel. Tempot är för högt och jag önskar att det fanns tillfällen för att bara andas en stund.

Förutom narrativet har Infinity Ward även arbetat mycket med att ge spelaren frihet. Även om storyn fortfarande berättas linjärt får du här möjligheten att gå på sidouppdrag, där du exempelvis kan välja att infiltrera fientliga skepp - något som du uppmuntras att göra så tyst som möjligt även om du givetvis kan ta dig an dessa Rambo-style om så önskas. Personligen kände jag att dessa sidouppdrag skänkte spelet mer variation som jag välkomnar då de fungerade som en bra paus från de actionfyllda bataljerna i huvudstoryn. Det finns även en typ av uppdrag där Captain Reyes bordar det mindre och mer rörliga Jackal-skeppet för att skjuta ner fiendeskepp.

Spelet har mottagit mycket hat innan release för dess scifi-inriktning och jag var personligen skeptisk. Jag föredrar oftast de simplare striderna, där mina kängor är på marken och jag inte är upptagen med att desperat försöker få grepp om vad som händer omkring mig. Science fiction kan väldigt snabbt bli onödigt komplicerat och orimligt. Men jag tycker i ärlighetens namn inte att den futuristiska inramningen i Infinite Warfare någonsin blir för mycket. Det är inte obegripligt nonsens och vapnen kändes överlag inte för starka. Jag tycker att Infinity Ward har lyckats få till en bra balans mellan tidlöst berättande och futurism.

I kontrast till enspelarkampanjen har vi Zombies, det återkommande samarbetsläget nu med en mer färggrann och absurd look. Storyn här börjar med att fyra hoppfulla skådespelare anländer till en audition for en roll i den kända skräckregissören Willard Wylers comeback-film. Vad de inte vet är att denna provspelning kommer utspelas inuti filmen kallad "Zombies in Spaceland" under 80-talet. Så gör dig redo för zombies i neonfärgade brallor, galna frisyrer och mysiga benvärmare. Allting utspelar sig i en nedstängd temapark som du behöver få igång strömmen till - och vi skulle nog vilja påstå att detta är den största Zombie-banan som serien haft.

Under dina resor genom parken kommer du stöta på David Hasselhoff (Petter gör glädjeskutt) som kommer förse dig med ett soundtrack bestående av de största 80-talshitsen. Och varför inte använda dig av en boombox-fälla som tvingar zombies att i bästa Ratchet & Clank-anda frenetiskt dansa tills de sprängs i bitar. Temaparken är så smockfull av så många roliga och galna element och påskägg att det var omöjligt för oss att hinna uppleva dem alla under vår tid med spelet. Det var verkligen ett nöje att göra slarvsylta av de levande döda i denna 80-talsdoftande skådeplats.

Tyvärr är grafiken i Zombies-läget inget vidare. Jag vet att läget inte är känt för sitt banbrytande yttre direkt, men att komma direkt hit från den vackra kampanjen gjorde praktiskt taget mina ögon illa. Det är en klart märkbar nedgradering och även om det förmodligen kommer ses som "bara" en kul extragrej vid sidan av den omfattande enspelarkampanjen önskar jag verkligen att de hade kunnat erbjuda en bättre visuell upplevelse även här.

Den sista delen av spelet är givetvis multiplayern. Eftersom att vi befinner oss i denna futuristiska skådeplats har vi tillgång till väggspringande, "boosting" och futuristiska vapen. Jag har hört flertalet klagomål om att dessa element förstör upplevelsen för att spelarna frenetiskt flyger runt och springer längs väggarna, men jag känner att dessa har balanserats bättre denna gång och matcherna slutade således inte i samma förvirring för mig. Jag kan inte garantera att ingen kommer hata dessa aspekter av Infinite Warfare, men det finns en chans att det kan komma att accepteras mer den här gången. Matcherna är fortfarande väldigt snabba i tempo, precis som de ska i Call of Duty.

En av nyheterna i denna upplagas multiplayer är sex nya klasser kallade "Rigs", eller riggar. Dessa sex riggar har tre av deras egna passiva färdigheter att välja mellan, såväl som tre aktiva förmågor kallade "Payloads". Du börjar med tre av riggarna; Warfighter, som är den mest grundläggande, den tungt beväpnade Merc och Synaptic som är en robot bäst lämpad för närstrid. Allteftersom att du avancerar i nivå kommer du låsa upp tre ytterligare riggar kallade FTL, Stryker och Phantom som också uppmuntrar olika spelstilar.

Genom att välja bland dessa riggar, deras passiva färdigheter samt deras respektive Payloads kan du i stor omfattning anpassa allt till din egen smak och det finns verkligen inget bättre än att utlösa sin Payload när den är redo. Synaptics Equalizer, exempelvis, är två inbyggda maskingevär som genomborrar fiender på rekordtid och min personliga favorit är FTL:s Eraser som pulveriserar dina fiender - likt hur Annihilator gjorde i Call of Duty: Black Ops 3.

Förutom det nya klassystemet introduceras vi även till ett vapentillverkningssystem i multiplayern. Efter varje match belönas du med något som kallas "Salvage" som du kan använda för att uppgradera olika vapen. Detta influerar inte bara originalvapnets statistik utan lägger även till speciella attribut kallade "Gun Perks", som gör ditt vapen ännu kraftfullare på olika sätt. Genom vapentillverkningen kan du välja vilka vapen du vill uppgradera istället för att behöva vänta på vad du vill ha i "Supply Drops".

Det som oroar mig med allt detta är att Call of Duty: Infinite Warfare har potentialen att bli en så kallad "pay-to-win"-titel. Jag väntade lite med att öppna mina Supply Drops som jag fick av Activision så vi kunde testa de olika systemen. Därför spelade jag många matcher mot spelare med bättre krutpåkar än jag hade och det blev tråkigt rätt fort. Så om du föredrar att traggla dig upp till de legendariska vapnen istället för att betala riktiga pengar för dem kan du snabbt hamna i matcher där motståndarna eller dina lagkamrater har ett tydligt övertag - och då blir det riktigt svårt att hålla jämna steg. Tiden kommer givetvis avgöra om jag har grund för mina farhågor men jag hoppas innerligt att det blir bra i slutändan.

Förutom skjutdon finns det här gott om andra destruktiva leksaker att vela runt med. Det finns exempelvis en spindellik "Seeker"-granat som kommer leta sig till fiender och försöka fästa sig vid dem innan explosionen inträffar och "Black Hole"-granater som suger upp fiender på hysteriskt roligt vis. Scorestreaks gör också comeback med både nya och redan etablerade valmöjligheter. Vissa av dem känner jag hade behövt göras lite starkare med en patch, dock.

Sett till spellägen finns här alla klassiker representerade; Drop Zone, Infected, Team Deathmatch, Free-for-All, Domination, Search and Destroy, Hardpoint, Kill Confirmed, Gun Game, Chaos Moshpit, Ground War, Uplink och Capture the Flag. Men vi har också fått två nya lägen kallade Defender och Frontline. Det förstnämnda påminner om Uplink i att du behöver ta kontroll över en drönare och hålla fast i den tills tiden går ut - lite som i Halo-seriens Oddball. I Frontline, som är en ny variant på Team Deathmatch, har båda lagen varsin hembas och det gäller för båda att döda fiender i de neutrala zonerna.

Bandesignen är väldigt framgångsrik i att skapa ilsnabba matcher. De har precis rätt storlek så att du kan göra ett språng med huvudet före in i en strid men även kunna "spawna om" i lugn och ro. Varje bana erbjuder större, öppna områden för bataljer, långa korridorer med gott om skydd, goda utsiktspunkter för krypskyttar och interiörer där du kan smyga dig upp på fiender. Men om du hade frågat mig hur de såg ut rent estetiskt hade jag inte kunnat ge ett ordentligt svar. Jag minns nämligen inte. Detta är mycket på grund av att kartorna mestadels utspelar sig på eller inuti rymdstationer som såg lite för lika ut. Det viktigaste är förstås att banorna bjuder in till bra matcher med bra gameplay men det är svårt att inte önska att de såg mer distinkta ut också.

När du sitter tvärs emot Infinite Warfare råder det inga tvivel om att detta är ett Call of Duty-spel, med allt vad det innebär - högt tempo och spännande, actionfyllda strider. Jag har dock dåliga nyheter för er som önskade att detta skulle vara ett helt annorlunda spel. Infinite Warfare är inte titeln som kommer revolutionera serien med förbryllande nya element och en helt annorlunda stil. Jag har även dåliga nyheter för er som hoppades på en sann kopia av ett gammalt Call of Duty-spel. Call of Duty: Infinite Warfare är ett eget spel. Ett spel som jag i sanning njöt av att få lära känna och har mycket att erbjuda; en enspelarkampanj med en djup, meningsfull story, ett lättsinnigt och kul Zombies-läge och multiplayer som känns balanserat och snabbt. Det är en upplevelse som jag inte skulle vilja vara utan.