Dark Souls III: Ashes of Ariandel

Jag vill inleda den här recensionen med att säga en sak; jag är inte vidare bra på de så kallade Soulsborne-spelen. Jag har en massa timmar investerade och speciellt Dark Souls III har jag spelat som besatt det senaste halvåret. Jag gillar tydligen att bli besegrad konstant i köttiga strider, för jag har längtat och väntat efter mer Dark Souls i vad som känns som en smärre evighet vid det här laget. Dark Souls III: Ashes of Ariandel är den första av två planerade expansioner och tar oss till den målade och snötäckta världen från en gammal och märklig tavla.

Lore-fantaster vet såklart redan allt om tavlan, om Friede, Forlon samt om berättelsen som finns där bakom. I vanlig ordning berättas inte detta för dig ordentligt i spelet utan endast genom flyktiga kommentarer från karaktärer du möter och genom beskrivningar för vapen eller annan utrustning. Vissa älskar det, andra avskyr det som pesten och jag hade gärna sätt ett starkare narrativ (detsamma gäller i Bloodborne) men å andra sidan är världen på något vis mer spännande att utforska genom att hela tiden bli matad med pyttesmå kaksmulor som ger mig ledtrådar om vad som försiggår.

Expansionen tar mig till en vacker och snötäckt värld, lika hemsk som den är inbjudande. Jag hinner dock inte tänka särskilt mycket på det utan stöter på en samling herrar som jag vet inte är där för att välkomna mig till någon skidort, nej, de vill prygla mig tills dess att jag stupar och de välkända, stora och jätteröda bokstäverna täcker skärmen och snällt talar om för mig att jag har dött. Den rekommenderade nivån för expansionen ligger på blygsamma 70 så jag strutar in med en riddare jag har som råkar vara nivå 68.

Svårighetsgraden känns då perfekt och även om de nya fiendetyperna jag stöter på inte erbjuder så värst mycket utmaning egentligen, så finns det givetvis undantag. En fiende jag fruktade genom hela Dark Souls III var de förbaskade (och läbbiga) hundarna. Vart jag än vände mig fick jag en i plytet och en i ändalykten där de liksom tävlade om vilken del som skulle lossna från min kropp först. I Ashes of Ariandel finns det som tur är inte en enda hund - däremot finns det varg.

Temat och inramningen för expansion är vinterlandskapet och vad passar bäst ihop med vinter förutom julmust och snö? Jo, vargarna. Dessa fyrbenta varelser tar upp mycket plats i Ashes of Ariandel och de kommer i ett gäng olika storlekar. Till en början tänker jag att de kommer att ha samma attackmönster som vovvarna från huvudspelet, det visar sig vara väldigt långt ifrån sanningen. Vargarna är inte alls lika aggressiva som fienderna i Dark Souls III vanligtvis är, de håller sig hellre på avstånd och väntar in flocken innan de väljer att attackera, alla på samma gång. Här måste du ta kommandot och vara snabb för de kan nämligen kalla på på förstärkning vilket kan vända striden helt.

I stort sett är det bara nya fiender jag stöter på under min genomspelning och de varierar från mindre (men inte harmlösa) soldater till riktigt bitiga lirare med gigantiska strykpålar och en och annan varelse du helst skulle slippa se. Expansionen innehåller två bosstrider och cirka tio Bonfires, det tog mig fem timmar från start till slut min första genomspelning vilket jag i efterhand tycker kändes lite väl kort. Precis när det tar fart ordentligt och när jag väl var varm i kläderna och redo för mer tog det slut, jag hade nog väntat mig en handfull timmar till, åtminstone.

I vanlig ordning är dock upptäckarlusten på topp, jag vill verkligen klämma och känna på varenda vrå i världen för att hitta undanstoppade hemligheter, lära mig mer om vad som pågår här inne i tavlan, för att citera Sir Vilhelm från spelet: "Every secret must be unearthed. Such is the conciet of the self-proclaimed seeker of truth".

Som jag har tjatat om ett par gånger är jag helt tagen av världen i Ashes of Ariandel. Den är fridfull och ohygglig på samma gång samtidigt som den känns som en del av resten av världen i Dark Souls III, även fast det tekniskt sätt bara är en tavla jag är i. Jag upplever dock en del problem med instabil skärmuppdatering till Playstation 4, rent av mer än i huvudspelet. Den stämningsfulla musiken är annars vacker och ikonisk, kort sagt, Ashes of Ariandel prickar helt rätt när det kommer till stämning och den brutalt episka bosstriden väger faktiskt upp den korta speltiden, en aning i varje fall.

En mycket välkommen nyhet som expansionen lägger till i spelet är möjligheten till att slåss i arenor via matchmaking. PvP (spelare mot spelare) är en jättestor del av Dark Souls III och att dyka upp oinbjuden i andras spel för att sätta käppar i hjulen för andra är alltid hysteriskt roligt. I Dark Souls III: Ashes of Ariandel kan du via Firelink Shrine nu ställa upp i arenastrider kallade Undead Match och det finns ett gäng olika lägen att välja bland. Här finns klassiska dueller, en mot en. Gruppspel i två mot två eller tre mot tre och ett röjigt alla mot alla-läge där sex personer samlas på en liten yta för att under 300 sekunder prygla varandra så mycket de vill.

Det är superenkelt att komma in en match och även om det i skrivandes stund bara finns en arena tillgänglig är ingen match den andra lik. Detta är också ett ypperligt tillfälle att hoppa in och testa olika karaktärstyper och vapen för att experimentera fram en stil som passar dig och som du kan rulla med när du spelar det vanliga spelet. Det går även att köa upp tillsammans med vänner via lösenord, i alla fall om ni är så många som det behövs för att fylla en match. Vill jag spela en 2 mot 2 tillsammans med en vän mot motståndare från andra sidan världen (eller Sverige) går det dock inte att använda lösenordet och det blir mer en chansning att ni lyckas hamna i samma match. Det är trist då det verkligen hade varit underhållande att kunna gå in i två mot två eller tre mot tre-matcher tillsammans och spridit skräck. Avsaknaden av topplistor gör även att det arenan saknar djup, men fantastiskt kul, det är det.

Ashes of Ariandel är ett bra tillägg till det redan underbara Dark Souls III, det är dock på tok för kort och arenan hade kunnat fått sig lite mer jobb. Men som spelvärld, som en kanvas för mer berättelser och som mer Dark Souls fungerar det ypperligt. Det slutar abrupt efter en monstruöst cool boss men det slutar otroligt spännande och längtan efter nästa del har redan startat hos mig och den expansionen kan inte komma snabbt nog.