Gears of War 4

Låt mig raljera en stund; jag älskade Star Wars: The Force Awakens. Som en återfödelse av något som jag älskat i hela livet var det en triumf. Faktumet att filmen inte var särskilt kreativ gjorde inte så mycket när den var så snygg och effektiv som den var - jag satt verkligen som ett barn på julafton i biofåtöljen och fördömde tiden för att den gick så snabbt.

Det som slog mig efteråt, och som jag än idag håller som filmens största behållning, var att jag gick in i biosalongen för att få se de gamla favoriterna Luke, Han och Leia - men när jag gick ut var det Rey, Kylo Ren och Finn som jag ville se mer av. Det är precis så som jag föreställer mig att The Coalition ville att jag skulle känna även med Gears of War 4. Vi hoppar in i kampanjen och längtar efter att få återse Marcus Fenix och hans vänner, men skulle nykomlingarna JD, Del och Kait lyckas ta över facklan in i en ny The Coalition-ledd era av Gears precis som Disney lyckats göra med Star Wars?

Innan vi återkommer till svaret på den frågan så vill jag summera var människorna på planeten Sera befinner sig när Gears of War 4 börjar. Fred råder. Kriget med den underjordiska monsterrasen Locust har nästan utrotat mänskligheten men för tjugofem år sedan lyckades de med Marcus Fenix i spetsen göra slut på de våldslystna bestarna en gång för alla. Fred behöver emellertid inte betyda frid. Livsfarliga stormar plågar Seras överlevare och för att skydda sig från dessa har regeringen avskärmat de stora städerna med enorma murar och byggt säkerhetsrobotar kallade "Deebees" för att sköta de farligaste av de konstruktionsarbeten som krävs för att återbygga samhället medan människorna koncentrerar sig på att återbefolka planeten i trygghet.

Det finns dock en ganska stor folkskara som anser att livet innanför murar inte är värt att leva. Dessa människor har sökt sig ut mot naturen för att bygga mindre, friare kolonier där de kan leva som de vill. Denna grupp kallas "The Outsiders" av den militära styrkan som kallas "Coalition of Ordered Governments" - den militär som krigshjälten Marcus Fenix en gång tjänstgjorde i. Hans son, James Dominic (förkortat JD), och polaren Del stred också för dem tills den dagen då de bestämde sig för att ansluta sig till The Outsiders, där de möter Kait - dottern till Reyna Diaz som är ledare för kolonin de sökt sig till.

Efter att de tre unga tuffingarna och Kaits farbror Oscar kommit hem efter en lyckad stöt mot en COG-finansierad konstruktionsanläggning blir deras koloni angripen av militären och deras armé av beväpnade robotar. Deras ledare Jinn anklagar Reyna för att ha "tagit" deras manskap och snarare än att reda ut förvirringen verbalt bryter en stor eldstrid ut, som JD och hans vänner i slutändan går segrande ur. Samma natt blir det dock tydligt vad det är som har tagit människor från militären, för mystiska monster kommer och roffar åt sig alla ur deras hem medan JD, Del och Kait - som är råkar vara inlåsta och i säkerhet - bara kan se på. Vad som följer är en katt-och-råtta-lek i vilken våra hjältar försöker komma underfund med vad det är för monster som plötsligt dyker upp som ogräs, vad de gör med människorna de rövar bort och hur de kan rädda Kaits familj. Men först behöver de experthjälp, och de beger sig av mot herrgården där JD växte upp för att förhoppningsvis lyckas övertala gamle Marcus Fenix att hjälpa till.

Jag älskar Gears of War-serien. Den är oerhört viktig för mig och det är därför det är så tungt att säga detta; kampanjen i Gears of War 4 är årets största besvikelse för mig. Inramningen och premissen är det absolut inga fel på. Förhandssnacket gjorde mig väldigt optimistisk över inriktningen som serien skulle ta med Rod Fergusson och hans The Coalition-team som styrmän - en intimare, lite läskigare och mörkare berättelse om tre vänner som upptäcker något fasansfullt ute i nattskogen och måste överleva vad de ställs inför, mot alla odds. En berättelse som inte handlar om att rädda världen eller utkämpa ett krig, utan en överlevnadshistoria. Utförandet lämnar dock så mycket att önska. För att återkoppla till den inlednde Star Wars-jämförelsen så är svaret tyvärr nej; JD och hans vänner lyckas inte med konsten att ta över som seriens ansikte utåt på ett övertygande vis.

Medan originalets ensemble visserligen var arketyper hade de åtminstone hjärta och identitet, med distinkta personligheter och sarkastiskt gnabb som fungerade väldigt väl. Den nya trion är i princip omöjlig att beskriva på något annat sätt än "den vita protagonisten, den svarta kompisen och bruden". Jag försöker desperat finna djup och distinkta karaktärsegenheter i berättelsens figurer men det känns lite som att försöka snorkla i diskhon. Samtliga av hjältarna är både utseende- och personlighetsmässigt så generiska att det är svårt att hitta mer anonyma karaktärer i ett högprofilsspel som släppts i år.

Värre är det dock med äckelgubben Oscar, som pratar och för sig som om han bättre hör hemma i ett South Park-avsnitt (men inte är rolig nog för att platsa), och COG-elakingen Jinn är så nära du kan komma en barnprogramsskurk utan att ge henne ett par djävulshorn i pannan. Bättre är det för Marcus Fenix, som gör sig riktigt bra som grinig surpensionär som likt en John McClane på steroider än en gång dras in i en skitsituation han helst inte vill veta av. The Coalition har det uppenbarligen lättare för sig att återrealisera karaktärer som redan etablerats, men kämpar med att komma med något helt eget.

Ännu mer retar det mig att storyn aldrig lämnar tillräckligt med utrymme för karaktärerna att faktiskt stanna upp och reflektera över hur knäckande det måste vara att mardrömmen börjar om igen, när den nästan utrotade mänskligheten förra gången. Aldrig är det någon som ger mig anledning till att sympatisera med deras situation för spelets ton är ständigt lättsam och främst JD och Del avlossar skämt lika frekvent som de avlossar hagelsalvor mot slemmiga, nykläckta Swarms. När de obligatoriska "ledsamma" scenerna väl kommer så blir det omöjligt för mig att känna något annat än likgiltighet då spelet vid det laget inte gjort sig förtjänt av annat.

Dialogen är tråkig, skådespelarna har rätt taskig kemi och för ett Gears-fan som mig själv fanns det på tok för många frågor som spelet ställde men aldrig besvarade - nästan som om manusförfattaren bara har glömt av dem. Att allting rörande storyn faller så platt är oerhört synd, särskilt med tanke på att utvecklarna gång på gång nämnt The Last of Us som inspirationskälla och att de från start sagt att de ville göra ett intimare spel och till berätta en mer nyanserad historia.

Gears of War 4 är ett överraskande fegt spel, som bara vågar ändra ytterst små, ytliga saker för att föra konceptet vidare men helt och hållet vägrar att våga ta ett steg eller två åt en annan riktning än den plats som de fortfarande står och trampar vatten på. Här finns två helt nya fiendetyper i Swarms och Deebees, men båda fungerar nästan exakt likadant som Locust-fienderna gjorde i originalet - att finna mindre variation här än vad som fanns i trean är lite ironiskt.

Deebees känns dessutom som om de bara petats in för att ge spelaren något att skjuta på fram tills Coalition vågar lyfta på skynket från Swarm. Robotar i det köttiga Gears of War känns som en horribel lösning för problemet och jag hade mycket hellre sett att Coalition vågat göra som Naughty Dog - som faktiskt litar på att de kan hålla spelarnas intresse uppe utan att ständigt slänga fiender på dem. I den inledande timmen av Uncharted 4: A Thief's End hade vi fått se mer av protagonistens inre kärna än vi får genom hela kampanjen av Gears of War 4 - och då är det en helt ny karaktär som vi inte känner till. Vi hade verkligen behövt få lära känna nykomlingarna mycket bättre än såhär.

Men, visst... Gears of War 4 är fortfarande Gears. Om du är en av de som egentligen inte bryr dig ett smack om berättande, karaktärisering samt meningsfull världsbyggnad och mest av allt bara vill ha en anledning till att få skjuta ihjäl lite monster på löpande band (ensam eller med en vän i co-op) kommer detta gå hem alla dagar i veckan. Att faktiskt spela Gears of War 4 känns som att komma hem. Mina gamla "1337-skillz" från Gears 3-tiden sitter i muskelminnet och det dröjer inte länge innan jag utan problem motorsågar mig igenom både robotar och smutsiga, elaka monster som om de vore gjorda av smör.

Samtliga av de nya vapnen är roliga att använda där Dropshot och Overkill tillhör favoriterna. Den förstnämnda känner alla som spelade beta-versionen igen som projektilvapnet avfyrar explosiva granater genom luften, och skjuts ner mot marken när avtryckaren släpps. Overkill är en stor, kvadratisk monsterhagelbössa som skjuter en salva när avtryckaren aktiveras, och en till när den släpps. Detta kan göras fyra gånger per omladdning, så det mesta som befinner sig inom räckhåll blir ofta köttfärs ganska snabbt - särskilt i multiplayer.

The Coalition gör sitt bästa för att hålla spelets gameplay varierat med en rad olika moment och ett av dessa är de nya stormarna som plågar planeten. Dessa kallas "Windflares" och som mildast gör de att det blir tungt att röra sig. Att kasta granater i motvind är liksom inte att rekommendera, men vinden kan även utnyttjas för att få exempelvis sågbladen från det nya vapnet Buzzkill att gå i en båge och träffa fiender som gömmer sig bakom skydd längre fram. Som starkast kommer även dessa stormar med massor av blixtar som slickar marken och dödar allt de kommer i kontakt med. Det händer inte ofta och är inte särskilt svåra att komma förbi och jag känner ändå att stormarna, åtminstone i de fall där blixtar är en faktor, känns lite som en gimmick.

Här finns även ett par fordonssekvenser, precis som i övriga Gears of War-titlar. Dessa har traditionellt sett varit ganska illa designade - ingen minns väl Junker-banan i ettan eller Centaur-åkturen i tvåan som något roligt. Lyckligtvis är den vi får spela i slutet av fyran seriens absolut bästa, och känns som en naturlig förlängning av vad Gears är som faktiskt fick mig att fånle. Här finns dock också en jaktsekvens på motorcykel (ni vet, den som man får en liten modell av med samlarutgåvan av spelet) och det kan vara den sämsta fordonsekvensen jag har spelat i ett spel på den här sidan av Resident Evil 6. Man får inte direkt göra annat än att luta vänster och höger och skjuta, rörelsen känns hur ryckig och stel som helst och Michael Bay själv hade himlat med ögonen för alla flygplan som kraschar runt dig under åkturen. Jag var mållös i slutet av sekvensen och undrade om jag precis hade spelat Ride to Hell: Retribution eller Gears of War. Hit or miss med fordonen här, alltså.

Jag gillar miljöerna som stundtals är riktigt, riktigt läckra. Och bland de få nya fiender som erbjuder något nytt sett till hur du måste handskas med dem så är Pouncers, de fyrbenta hoppetossorna vi såg i avtäckningstrailern för spelet på E3 år 2015, de absolut bästa. De kräver finess för att tas ner effektivt och de anpassar sig rätt bra för vad du för närvarande gör. AI:n är också riktigt skarp i Gears of War 4 - det är svårt att döda fiender med granater då de är väldigt duktiga på att ta sig ur farozonen.

Och det tål att upprepas - detta är fortfarande Gears of War, som i sig alltid har varit väldesignat i sin spelmekanik och håller gott än idag. Spelet är kul. Men för mig som värderar inramning, narrativ, minnesvärda karaktärer och starka scener (som det fanns gott om i föregående spel) kan jag inte se kampanjen i Gears of War 4 som något annat än en ordentlig besvikelse - och det smärtar att säga.

Men sedan har vi multiplayerläget. Och detta är långt ifrån en besvikelse. Det kan vara svårt att säga just nu när spelet är så färskt men jag tror ändå att jag tycker att Horde 3.0 är lägets bästa iteration. Precis som i föregångaren kan man bygga befästningar som elektriska barriärer, lockbeten och kanontorn - automatiska såväl som bemannade. Skillnaden här, och det som verkligen höjer 3.0-versionen, är att dessa nu kan sättas var som helst snarare än på förutbestämda platser. Likaså kan du nu bestämma själv var du vill sätta din bas och denna extra spelarfrihet skänker ytterligare djup till läget.

Horde är även nu klassbaserat, men inte så restriktivt som du kanske föreställer dig när du hör det. Det finns fem klasser. Scouts tjänar in dubbelt så många energipoäng som behövs för att bygga befästningar, så de är viktiga. Engineers är de som reparerar era byggen, vilket gör denne till den viktigaste tillsammans med Scout. Sniper-klassen behöver knappast beskrivas och Soldier-klassen har inga speciella färdigheter utan är till mest för att fokusera på att dela ut stryk medan Heavyn spawnar med en Boomshot. Alla har sina egna vapen som de börjar med men alla klasser kan bygga prylar och kan använda alla vapen.

Det är även här som spelets kortsystem kommer användas mest. Gears of War 4 kör på ett liknande DLC-system som Halo 5: Guardians där alla framtida kartor kommer släppas gratis, men spelaren får valet att köpa hem lootpaket som innehåller kosmetiska prylar som karaktärskins och vapenskins såväl som klassfärdigheter att bruka i Horde. Dessa kan innebära att man som Scout får mer poäng av en fiende om den dödas genom en avrättningsanimation, eller liknande. Sedan finns Bounty-kort som används både i Horde och Versus och de fungerar som de gör i många andra spel - de agerar som utmaningar för dig att ta dig an i utbyte mot priser i XP eller Scrap som används för att köpa nya kort. Så för att förtydliga - inga kort som ger en spelmässig fördel kommer finnas i Versus-läget, där är det bara kosmetiska grejer som gäller.

Och det är här som gamle Oliver kommer tillbringa mest tid, utan tvekan. Jag sänkte hundratals timmar i multiplayerläget i Gears of War 3 och tillsammans med Halo, Left 4 Dead och Battlefield tillhör Gears of War mina absoluta favoritmultiplayerspel. Och Gears of War 4 känns bättre än serien någonsin gjort, rent mekaniskt. Det är tajt och responsivt med gott om spelmässigt djup för att hålla spelaren investerad.

Den nya mekaniken "Yank & Shank" är ett bra tillskott till Gears-sandlådan där du kan dra över en motståndare som sitter på andra sidan av samma skydd som dig och följa upp med en knivattack som är sinnessjukt tillfredsställande att lyckas göra mot en mänsklig motståndare. Samma manöver kan göras om du lyckas sparka en fiende i ansiktet genom att göra en "Mantle Kick", som visserligen fanns redan i Gears 3 men är smidigare att göra här.

Jag älskar verkligen Gears of War i multiplayer och jag kan knappt bärga mig tills spelet släpps och det kommer bli lättare att hitta motstånd online - något som det har varit väldigt sparsmakat med under recensionsperioden. Det återstår att se hur väl servrarna håller när den stora massan loggar in och lägger tryck på men det jag har spelat har fungerat väl och eftersom att även beta-versionen kördes utan större problem ser jag inga större anledningar till oro i det området.

Tyvärr har jag ännu inte hittat någon Gears of War 4-bana som lär bli en framtida klassiker som exempelvis Checkout eller Thrashball var men jag har å andra sidan inte stött på någon som jag såhär på rak arm tycker är dålig heller och de flesta håller rätt hög klass. Vad dessa banor saknar i höjdskillnader tar de igen på välplacerade skydd och flaskhalsar som spelarna naturligt ofta attraheras mot och de nya vapnen passar väl in i multiplayeromgivningen och fyller nya syften.

Det finns tre nya multiplayerlägen i Gears of War 4 och min favorit av dessa är Dodgeball, som beta-versionen lät oss testa. Det är en spännande twist på den klassiska dödsmatchen där jag kan rädda en av mina dödade lagkamrater genom att döda en motståndare. Därför känns det aldrig som att man är helt chanslös, och om man är en mot fyra räcker det med ett välplanerat Sniper-skott i en motståndares tinning för att jämna ut det till två mot tre. Spänningen kan bli rent olidlig när det är som jämnast i Dodgeball och jag tror vi har en ny fanfavorit här.

Sedan har vi Arms Race som är en "Gearsifierad" variant av Gun Game. Här det dock en lagsport där alla på samma lag arbetar med samma vapen istället för individuellt - vilket känns logiskt för Gears. Det kan bli riktigt roliga scenarion där ett lag som spelar med den nya kulsprutan Enforcer möter ett lag med Embar-snipern - alltså, en sida som vill upp i ansiktet på motståndarna och en annan som vill hålla sig på avstånd.

Det sista av de nya lägena heter Escalation och är byggt med Esport i åtanke. Det är en vidareutveckling på det traditionella Domination-läget med twisten att det laget som lyckas hålla alla tre kontrollpunkter på banan i fem sekunder vinner ronden omedelbart. Den förlorande sidan får då välja att placera ut ett Power Weapon (som Torque Bow, Boomshot eller Sniper) någonstans på kartan. Här gäller det att vinna hela sju ronder för att vinna matchen, och det är inte sällsynt att dessa matcher varar i väl över tjugofem minuter. Om ett lag verkligen dominerar kan det dock vara över på rekordtid. Jag kan mycket riktigt se detta bli en hit bland tävlingsfolket på Twitch och turneringar, men dessa matcher tenderar att hålla på lite för länge för min smak.

Tillkommer gör givetvis klassiska lägen som King of the Hill, Execution och Guardian och de är fortfarande helfestliga. När man väl har folk att spela mot, och slipper bottarna, är Gears of War 4 så roligt i multiplayer att jag vill garvgrina. Om The Coalition sköter om det här lika väl som 343 Industries vårdat Halo 5: Guardians efter release kan detta bli nästa stora multiplayerspel för mig. Det görs inte sämre av att bilduppdateringen i Versus-läget håller sig på silkeslena sextio bilder i sekunden.

De fantastiska Versus- och Horde-lägena i Gears of War 4 väger tyngre än den mediokra besvikelsen till kampanj som vi fick och lyckas rädda spelet från medelmåtta. Det återstår att se om detta kommer hålla lika länge som trean gjorde för mig, men just här och nu finns det inte så mycket jag hellre spelar på kvällarna innan läggdags. Det har aldrig känts bättre att spela Gears online och för mig - som älskar att djupdyka i riktigt väldesignade multiplayerspel och verkligen vrida varenda droppe av livslängd ur dem - är det svårt att inte vara lyrisk över att ha ett nytt, riktigt vasst Gears-spel att nörda ner mig i. Trots att kampanjen gjorde mig besviken. Det säger verkligen något.