Hearts of Iron IV

Varenda en av Paradox Development Studios strategispel fyller en egen nisch. Crusader Kings II är en intim medeltida familjesimulator. Europa Universalis IV handlar om diplomati och erövringen av den nya världen. I Stellaris får du utforska en galax fylld av utomjordiskt liv. Hearts of Iron IV är det senaste tillskottet i denna familj av spel byggda på Clausewitz-motorn, och här ligger fokus på krig, både i stor och liten skala.

Om det nyligen släppta Stellaris kan anses vara det mest lättillgängliga Paradox-spelet hittills, så tycker vi nog att Hearts of Iron IV är den absolut svåraste att komma igång med, i alla fall för nybörjare. Studion har skapat en ordentligt komplex sandlåda, fullproppad med svindlande valmöjligheter för alla skrivbordsgeneraler att utforska. Jämfört med utvecklarens andra alster under senare tid, som alla sträcker sig över århundraden, är allt denna gång fokuserat till årtiondet där det andra världskriget huserade.

Det finns två startpunkter i spelet, och båda erbjuder rätt olika upplevelser. Börjar du din kampanj redan 1936 kommer du ha en hel del tid på dig för att förbereda dig för de kommande oroligheterna i världen. För oroligt kommer det att bli. Det går inte att komma undan det oundvikliga kriget, med du kan avgöra exakt hur du vill förbereda dig inför det. Det finns gott om alternativ för att forma din egna väg, allt från politiska val som visar vad ditt lands regering står för, till val av generaler och hur den industriella infrastrukturen ska se ut.

Den första biten av spelet fortgår i ett rätt skönt och något långsamt tempo, då du spenderar större delen av tiden med att klicka dig igenom menyer, väljer ny forskning att fokusera på, bygger nya byggnader, du sitter helt enkelt i lugnan ro och sköter ditt egna lilla hörn av världen. Du kommer få stirra en hel del på olika mätare som fylls och timers som tickar ner, men det finns så många olika knappar att trycka på och så många olika sätt att utforma din växande militär, att väntan mellan dessa val görs lättare av det faktum att nästan alla av dem är intressanta. Spelets takt i fredstid känns så annorlunda från hur det är när kriget väl drar igång, att det nästan kan tyckas som att det rör sig om två olika spel.

Du kan spela som vilken land som helst, men forskningsalternativen, som det verkligen finns massor av, är inriktade mot de stora aktörerna i kriget. Du måste avgöra hur du ska utforma din nation i krigstid genom flera olika ömsesidigt uteslutande teknikträd som behöver fyllas, och du kommer behöva forska fram nya "nationella fokus" ungefär varannan månad. Sakta, och över lång tid, kommer du ha format ditt land som om av digital lera, och i slutändan kommer du stå där med en militär maskin som helt beror på dina tidigare val, vare sig bra eller dåliga.

En av de mest imponerande sakerna i Hearts of Iron IV är dess förmåga att låta nya berättelser växa fram och hur den låter dig ändra historien bäst du kan, åtminstone inom scenariots begränsningar. Vissa av dina val kan rätt drastiskt ändra hur världen ser ut. Ta som exempel när vårt Storbritannien blev en kommunistisk stat, och våra allierade i Frankrike och resten av det brittiska Samväldet övergav oss, men vi lyckades hålla oss undan kriget fram till 1941, då japanerna blev sugna på Hong Kong och startade krig. Vid det här laget hade en hel del andra saker fallit på plats världen över, och i slutändan hade vi trots allt ganska historiskt korrekta stridslinjer i Europa och Mellanöstern, fast vi hade även en helt ny front i Kina. Resultatet blev ganska likt det verkliga kriget, men resan dit var extremt annorlunda. Trots att spelet i vissa fall kan vara ganska strikt troget verkligheten i vissa fall, så finns det ändå gott om utrymme för dig att staka din egna väg genom kriget och skapa en ny alternativ historia.

Spelets andra startpunkt är 1939, med världen precis vid krigets rand. Denna gång är det mycket mindre fokus på forskningssidan av spelet (du kommer fortfarande behöva välja ny forskning och ta dig fram igenom forskningsträden, men istället för att vara den huvudsakliga aktiviteten sitter de bara och tickar fram lugnt i bakgrunden). Det finns fortfarande möjligheter att skapa egna avvikande tidslinjer och dina egna, och dina allierades, succéer och misslyckanden på slagfälten, kommer med största sannolikhet skapa en värld som skiljer sig från vad vi lärt oss i historieböckerna, men såvida du inte är extremt kunnig om kriget lär du nog inte märka av en del av de mindre historiska avvikelserna.

Om forskning och infrastrukturbygge är spelets macro, så är förflyttandet av arméer på världskartan spelets micro. Spelets stridssystem bygger på att varje armé får en stridsplan med ett mål, anfallsriktning och försvarslinjer att falla tillbaka till om saker inte går som du hoppats. Självklart finns det mängder av siffror och statistik som behandlas bakom kulisserna (du kan sitta och pilla rätt mycket på hur dina divisioner ska vara utrustade och utformade under planeringsskedet), men det är inte alltid helt självklart åt vilket håll ett slag lutar, eller varför vissa av dem drar ut så mycket på tiden. Dessutom kan den artificiella intelligensen ibland göra helt förbluffande val, men det gör väl vi alla lite då och då.

Utöver manövrerandet av arméer på de olika krigsskådeplatserna runt om världen har du även flottor att dirigera. Du kan beordra dessa att patrullera de sju haven, skydda konvojer eller leta efter och sänka fiendernas fartyg. Hangarfartyg fraktar dina jakt- och bombflyg över haven, och du har även vanliga flygfält där du kan husera olika sorters flygmaskiner och kommendera ut dem på passande uppdrag, allt från span och jakt av fiendens plan till terrorbombning. Om du valt att spela som en av stormakterna finns det extremt mycket mycket att ta in, så pass mycket att det kan kännas rätt överväldigande när du börjar.

Faktum är att Hearts of Iron IV inte gör det lätt för nykomna spelare. Tutorial-delen är vag och skrapar knappt på ytan av alla dina valmöjligheter i spelet. Det är fyllt med olika sammanhängande system som alla påverkar varandra, och det är väldigt lätt att försumma vissa områden om du inte är helt säker på vad du gör, något som sedan kan påverka andra delar av din krigsförsel. Många av de handlingar du tar har olika värden tilldelade, men spelet är rätt dåligt på att förklara vad hälften av dem faktiskt betyder, och trots att du sakta men säkert lär få förståelse för vad det mesta gör, är vägledningen när det kommer till några av spelets mer komplexa system inte nära på tillräcklig.

När vi ändå håller på med lite tjat och gnat, så bör vi nämna lite saker vi kände saknades som nog skulle ha skapat en mer komplett spelupplevelse. Under spelets gång kommer du då och då avkryptera och dechiffrera fiendernas meddelanden, men däremot saknas spioneri helt, något som skulle gjort 1936-1939 skedet av spelet mycket mer intressant. Dessutom finns det efter 1939 inga möjligheter att stödja ockuperade stater, som till exempel att skicka hjälp till Franska motståndsrörelsen.

Spelets största försummelse är däremot avsaknaden av ett meningsfullt system för diplomati. Du kan be dina allierade om tillstånd att stationera trupper i deras länder och annat dylikt, men det finns inga möjligheter att koordinera anfall, en riktigt stor miss. Istället får du göra ditt, medan de gör sitt, och så får du hoppas på att era individuella ansträngningar resulterar i seger, men det finns inga möjligheter att samarbeta för att slå fienden där de är som svagast. Detta är ju självklart inget problem i flerspelarläget, där planering och intrigerande är en del av det roliga, men vi hade gärna sett mer och bättre taktiskt samarbete mellan stater i enspelarläget.

Om vi bortser får allt som saknas eller ligger dolt under lager av menyer, står det klart att Hearts of Iron IV är vidsträckt och detaljerad simulation av krig. Det finns tillräckligt här för att hålla skrivbordsgeneraler som vill detaljstyra alla aspekter av kriget upptagna i månader i sträck. Det finns mycket som händer och särskilt i de tidiga delarna av spelet är det mycket väntande på timers och mätare, men även under spelets slöare stunder finns det en rätt konstant ström av intressanta val att göra, något som oftast håller tristessen borta.

Kampanjens tempo kan gå från trögt till hektiskt, men det finns ett stort utbud av val att göra och några intrikat sammankopplade system att utforska. Det är inget perfekt spel med några mått mätt, men för alla strateger och militärfans som inte skräms bort av simulationens djup, är detta ett krig värt att utkämpa.