Clock Tower 3

Den som brukar läsa mina recensioner vet att jag har en förkärlek till skräckspel och annat trevligt som skräck. Personligen anser jag att skräck är en njutsam upplevelse, en stimulans av känslor som allt för sällan aktiveras, speciellt inte när man blir mer och mer avtrubbad i takt med årens gång.

Spelaren är Alyssa, en brittisk skolflicka som snart fyller femton år. Lagom till hennes födelsedag får hon ett brev till sitt internat där hennes mor varnar henne för att absolut inte återvända hem på ett tag. Sagt och gjort, Alyssa lyder inte för fem öre, och så bryter helvetet lös. Ganska ordagrant faktiskt. Alyssa måste nu nysta upp en garnboll bestående av hennes familj och deras förflutna genom århundraden. På vägen måste man lösa gåtor och undvika fiender. För ovanlighetens skull handlar det alltså inte om att besinningslöst hacka ihjäl zombies eller mangla kapade kroppsdelar med eget liv med hjälp av automatvapen.

Capcom har designat hela spelet så att Alyssa ska fly från onda andar och hänsynslösa seriemördare spelet igenom. Det går ut på att försätta spelaren, och Alyssa, i panik genom att göra både oss och henne konstant förföljd. Vad man har missat är poängen med det hela. Visst kan det pirra ordentligt när en slempelle med bautahammaren Allan ska dunka in skallen på oss. Men när tvåhundrakiloskillen förföljer en under merparten av en timma tappar man gärna den där udden som flykten kan få.

Som vanligt handlar det om att ta sig från punkt A till punkt B, plocka upp något och återigen bege sig till punkt A och använda föremålet som återfanns vid punkt B. På vägen finner man oroliga andar, offer för spelets seriemördare som finner sig fångade på jorden på grund av att något avslut saknas för dem. Då är det upp till Alyssa att återbörda föremål till deras lik för att de ska få ro, och därmed även ge Alyssa ett litet föremål som hjälp på vägen. Men dessa andar spelar endast en liten och relativt ostämd fiol i detta spel. Huvudfienden består av den handfull seriemördare som Alyssa måste fördriva. Dessa galna seriemördare representerar det sanna destillatet av galenskap och perversioner som människan besitter. Eller vad sägs om syra, stora saxar, ännu större hammare och andra skadeverktyg?

Problemet med dessa seriemördare är att de är dummare än två hinkar tegel. Längs vägen finner man nämligen tillfälliga gömställen där Alyssa kan andas ut och stilla sitt hektiska sinne. Skulle dock en seriemördare befinna sig ungefär fjorton centimeter eller längre ifrån Alyssa när hon gömmer sig, märker de inte att hon har gömt sig precis framför deras ögon. Ett tecken på riktigt dålig design från teamet på Capcom. Enda chansen man har att besegra dessa brutala sällar är genom vissa utstakade bossfighter där vapen från ovan kallas ned för att assistera Alyssa.

Samtliga "klurigheter" och problem som man ställs inför är tyvärr sorgligt enkla att övervinna och detta bidrar till att man springer igenom spelet på relativt kort tid. Även för att vara ett skräckspel, som normalt är ganska kortlivade. Det enda som egentligen imponerar är mellansekvenserna. Trots att man inledningsvis blandar brittiskt kokett beteende med vad som kan liknas med en "spring i dörrar fars" med sju gamla svenska uttjänta scenskådisar. Resultatet blir Emmerdale möter Dramaten, allt uppskruvat i ett otroligt tempo som om alla gick på rökheroin. Under själva äventyret så finner man ofta snyggt regisserade sekvenser där grafik och teknik imponerar. Detta bidrar till att spelet får en tydlig cinematisk inramning och tyvärr känns det som att Clock Tower 3 hade mått bättre av att vara en film än ett spel. De flesta av karaktärerna har godkända röster, även om det finns ett och annat bottenmärke. Men annars så märker vi att Capcom återigen har använt samma ljudmapp som i tidigare spel. Då vi helt saknar ljudeffekter som inte återfinns i t ex Resident Evil. Vi snackar identiska ljud här.

Tyvärr förblir Clock Tower 3 ett spel som låter lovande på pappret, men inte gör sig speciellt bra i spelbart format. Att ständigt vara jagad är inte det minsta underhållande, snarare tvärtom. Det blir ett tråkigt och slätstruket spel när dessutom alla pussel är skrattretande enkla och hela spelet saknar det där speciella som håller en fast. Det är snart avklarat dessutom, och inte får man lust att återvända heller.