Splinter Cell: Chaos Theory

Förutom obehaget då allt blod samlas i huvudet är det faktiskt inte speciellt obekvämt att hänga så här. Mörkret omfamnar mig på ett sätt som jag sedan länge lärt mig uppskatta. Röken från de billiga cigaretterna når mig redan innan jag hör fotstegen. Vakten kommer sakta emot mig. Över hans axel hänger den laddade, men säkrade Kalasjnikoven. Den här mannen kommer att dö om exakt tolv sekunder, hans nacke kommer att brytas på mitten mellan andra och tredje kotan. Livet kommer att rinna ur honom innan han ens hunnit uppfatta vad som hänt. Jag vet att han tänker på det där som han såg igår natt under samma vaktrunda. De tre gröna ögonen i mörkret. Min mörkerkikare.

Asien vibrerar av onda aningar och nervösa avtryckarfingrar. Japan, Korea och Kina håller på att dras närmare en konflikt som riskerar att utlösa en katastrof. Eller är det någon annan som lurar i bakgrunden och spelar ut länderna mot varandra? Sam Fisher och hans NSA-team Third Echelon kopplas in då situationen börjar urarta. Chaos Theory handlar om hemliga krypteringskoder, internationella storbovar och en multinationell härva av maktspel och massförstörelsevapen. Efter hand nystas en internationell komplott upp som i ena ändan har ett knippe kärnvapen i fel händer och i den andra vår egen 48-åriga och vid det här laget lätt gråhårige superspion. Chaos Theorys innehåller tio fylliga uppdrag som uppfriskande nog kan spelas på ett antal olika sätt.

Vi kommer att få följa med till Asien, USA och Europa och hela tiden kämpa mot klockan för att hindra den asiatiska krutdurken att explodera. För att klara av alla nya utmaningar har Sam begåvats med nya förmågor och hjälpmedel. Han kan numer utföra ett antal nya, halsbrytande dödliga manövrar. Visst är det otroligt coolt när man får till en av de mer avancerade övningarna och ser en intet ont anande terrorist få en högerkänga i nackroten, men den stora nyheten är ändå kniven. Stor är kanske fel ord, det handlar om en ordinär attackkniv, men den är extremt användbar. Det går utmärkt att skära sig igenom tunna saker som tältduk eller japanska pappersväggar. Istället för att alltid behöva smyga upp bakom en fiende som man ville "neutralisera" tyst tar man nu bara fram kniven och saken är biff.

Chaos Theory är sanslöst välgjort, mer dynamiskt, valfritt, spännande och innehåller en mer gripande och begriplig handling. De nya färdigheterna, vapnen och den nytillkomna kniven gör tillsammans med större och mer varierade miljöer samt smartare fiender att Chaos Theory känns både svårare, mer levande och inte lika förutbestämt som i föregångarna. Sam har ju också en fullkomlig arsenal av tuff agentelektronik till sin hjälp. Tyvärr så är det inte lika ofta man får bra chanser att använda dem då spelet tillåter en mer aggressiv spelstil än tidigare. En eftergift man fått göra för att spelaren ska kunna spela mer på sitt eget sätt och alltid ha flera olika, alternativa lösningar på varje given situation.

Ubisoft har ännu en gång lyckats med att få Sams rörelser att flyta perfekt. Alla nya moves utförs med kattlik precision och känns mycket realistiska. Man har också kastat in ett par nya specialrörelser. Sam kan bland annat knäcka nacken på en fiende när han själv hänger från till exempel ett rör i taket. Tyvärr är de här attackerna och manövrarna rätt kluriga att utföra och varken manual eller tutorial är till någon större hjälp.

I Splinter Cell har vi vant oss att hålla oss i skuggorna för att inte upptäckas. Till vår hjälp har vi haft den fiffiga mätaren nere i högra hörnet som visar hur mycket Sam syns för tillfället. För att göra det hela ännu mer komplett har man nu också slängt in en ljudmätare. Den fungerar på ungefär samma sätt och visar hur mycket ljud Sam gör när han gör olika saker. Ett bra sätt att se hur långt ljud hörs och hur många vakter man drar på sig genom att springa över ett metallgolv till exempel.

Splinter Cell: Chaos Theory är också en riktig flerspelarfest. Spelet har två huvudlägen för onlinespel. Det första känner vi igen från Pandora Tomorrow och släpper lös ett gäng listiga spioner mot en flock vrålande legosoldater. De båda sidorna är spelmässigt helt olika, så till den milda grad att man spelar spionerna från en Splinter Cell-aktigt tredjepersonsvy medan legosoldaterna ser världen ur en mer traditionell förstapersonsvy. Soldaterna har en hel hög med avancerade vapen och trots att de saknar spionernas mörkerkikare så kan de med sina rörelsedetektorer upptäcka en oförsiktig spion snabbare än han kan säga Goldfinger. Spionerna däremot kan tassa tyst på tå och använda de flesta av Sam Fishers viga hopp och manövrar. Det här multiplayerläget är känsligt för obalans och kräver mer av spelarna än vad traditionella Death Match-sessioner gör. Speciellt spionerna som inte har en uppsjö av maxad hårdvara eller flera ton av bly måste passa sig noga för att ha en chans. Trots det så blir matcherna långa, böljande och speciellt kul är det att man kan välja sida efter sin egen spelstil; finessrikt smygande eller råbarkat max-ös. För att det inte ska bli för ojämnt så har Ubisoft lagt till en liten tränings- och kvalificeringsomgång som alla onlinespelare måste gå igenom innan man släpps ut på Internet för att förnedra eller förnedras. En smart grej som gör att de värsta ärthjärnorna får en chans att träna upp sig lite innan de ger sig ut och spelar mot andra.

Det andra flerspelarläget fokuserar mer på samarbete mellan två eller flera spioner. Här kan man använda riktigt läckra och nyskapande manövrar för att hjälpa varandra att ta kål på fiender eller för att ta sig över hinder som hade varit helt omöjliga att bestiga själv. Hela multiplayer- och onlinedelen känns väl genomtänkta och är snyggt utförda. Det känns mycket gediget att Ubisoft satsat på helt separata delar för det här och inte bara kastar samman ett antal spelare enligt ensamkampanjens spelmodell.

För att få spelet att verka vara mindre linjärt än det faktiskt är har man balanserat spelet så att det går att lösa de flesta situationer på ett antal olika sätt. Du får välja helt själv om du vill knäppa ett par vakter med din nya, fina bössa. Eller smyga tyst på tå förbi dem. Det här har tyvärr också gjort att spelet faktiskt har blivit lite dummare. Nu går det att skjuta sig igenom de flesta banor och det känns inte riktigt som Splinter Cell. Visst är tanken god, men det finns tillräckligt med actionfokuserade spel på marknaden. Mycket av spelets utomordentliga finesser går förlorade och det är bara ammunitionen man håller reda på och inte den tidigare så viktiga mätaren för hur synlig man var.

Tekniskt sett är Chaos Theory ett fantastiskt spel. Grafiken är fullständigt lysande och innefattar alla nya grafiska godbitar man kan tänka sig. Våta väggar glänser sunkigt snyggt och tillsammans med dynamiska ljuskällor och en perfekt bumpmapping skapas en mer suggestiv atmosfär än någonsin tidigare. Spelet ser bäst ut till PC men Xbox-versionen är inte alls långt efter. Playstation 2-spelet är grafiskt sett den klart simplaste versionen av de tre men imponerar fortfarande mycket tack vare Ubisofts banbrytande Geo-texturing-system. Till skillnad från Pandora Tomorrow är inget av spelen en nedbantad och fördummad version av ett strålande spel utan optimerade versioner, specialsydda för respektive plattform.

I övrig är det enda som går att gnälla på ljudet, som både hade kunnat hålla högre kvalitet rent tekniskt och det hade även kunnat vara bättre mixat och mer detaljrikt. I ett smygspel där minsta felsteg och brutna kvist kan vara allt behövs för att få smaka styggt av närmsta vakt är ju faktiskt ljudet bra mycket viktigare än vad grafiken är.Totalt sett är Splinter Cell: Chaos Theory ett fullkomligt strålande spel och jag tycker härmed att Ubisoft slutgiltigt knyter en stor, fet råbandsknop på Snake. Mörkret är din vän och 2005 finns det bara en kung av smyg; Sam Fisher.