Svenska
Gamereactor
recensioner
Mirror's Edge Catalyst

Mirror's Edge Catalyst

Faith är efter åtta år tillbaka för att visa vem som är bäst i spelvärlden på parkour. Oliver har sprungit, hoppat, klättrat, svingat, rullat och satt betyg...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
HQ

När uppföljaren till 2008 års kulthit Mirror's Edge bekräftades vara verklighet för nästan exakt tre år sedan var reaktionerna på vår redaktion splittrade. Några av oss var lyckliga som barn i en godisaffär över att vi skulle få återse Faith igen, något som länge var allt annat än en självklarhet, medan resten ryckte på axlarna som om de just fått reda på att det blir fiskbullar till middag. Det var dock lite så som Dice plattformsspel mottogs, du antingen älskade det eller hatade det och spelet fick en trög start försäljningsmässigt. Men med tiden har det fått sig ett passionerat följe och bland den skaran var en uppföljare lika åtråvärd som Beyond Good & Evil 2 eller Shenmue 3.

Jag, som tyckte att originalet var helt okej, är kanske en levande motsägelse av min ovanstående tes om att det var ett spel som antingen älskades eller hatades men jag lutade definitivt mer åt "älska"-hållet än det andra och jag höll inte alls med i de vanligaste klagomålen - som att kontrollen skulle vara dålig eller att det helt enkelt inte var kul att springa. Jag älskade designen, som ju kanske är spelets mest universalt hyllade aspekt, och tyckte att Dice gjorde ett bra jobb med att få fartfyllt plattformande i ett spel sett ur förstapersonsperspektiv fungera smärtfritt. Jag såg alltså fram emot att få se hur den svenska studion skulle utveckla konceptet och framförallt om de kunde avhjälpa de problem jag personligen hade med originalet.

Mirror's Edge Catalyst
Faktumet att Lisa Miskovsky inte återvänder för att göra huvudtemat även i Mirror's Edge Catalyst är inget vi tänker hålla emot spelet (särskilt inte då det nya, instrumentala temat inte alls är pjåkigt) men visst är det lite synd att så inte är fallet.
Detta är en annons:

Här är vi nu, hela åtta år efter releasen av det första spelet, med en uppföljare färdig att släppas till fansen. Eller ja, jag säger "uppföljare" men Dice har behandlat spelet mer som en reboot. De har hållit fast vid deras protagonist, Faith, den spelmekaniska grunden och bildspråket men har skapat en ny berättelse i en ny värld med nya biroller för dig att interagera med. Den tveklöst största skillnaden mellan Mirror's Edge Catalyst och det förra spelet är att spelaren nu rör sig genom en öppen värld. Detta åtgärdar omedelbart ett av mina största problem med originalet; jag kände att det var för linjärt för att motivera mer än en genomspelning. Bandesignen gav mig inte den frihet jag hade önskat. Nu har jag frihet att bredda ut vingarna så det räcker och blir över.

Dice verkar ha sneglat lite på hur Ubisoft skapar sina "open world"-titlar sett till strukturen. Här finns huvuduppdrag och sidouppdrag strösslat med en till synes oändlig drös av olika samlarobjekt, utmaningar och lopp att springa på en viss tid. Och precis som i majoriteten av Ubisoft-spelen är det egentligen bara huvuduppdragen som håller någon form av långvarigt värde för mig. Dice lyckas inte alltid med logiken som deras speldesign vilar på och det finns en viss typ av leveransuppdrag som påvisar detta mer än andra. De börjar alltid med att du möter en NPC som säger att denne behöver något oväsentligt objekt levererat (de påpekar alltid att objektet är väldigt ömtåligt också) varpå spelet ger dig en en tidsfrist som du måste hålla när du gör överlämningen. Det var svårt att inte fråga sig varför jag måste leverera flöjten, eller vad det nu kan vara, på en minut och 56 sekunder eftersom att det inte finns någon organisk motivation till det. Missar du din deadline med så mycket som en hundradel av en sekund får du en utskällning av din utgivare där denne proklamerar att du minsann "har förstört allt" - och jag sitter där med växande irritation.

Mirror's Edge Catalyst
Enligt loggskärmen i spelet tillbringade vi lite över tre timmar i huvuduppdragen sammanlagt men med sidosysslor och transportsträckor inräknat landar speltiden på mellan tio till tolv.

Det var inte många timmar som passerade innan jag började känna att jag hade sett allt som fanns att se sett till de mindre aktiviteterna på kartan. Jag belönas bara med generiska erfarenhetspoäng för att samla kretskort, göra "time trials" och agera budbärare och spelets så kallade 'skilltree' i vilket du inhandlar dina nya färdigheter i utbyte mot dessa erfarenhetspoäng får slut på de väsentliga uppgraderingarna ganska fort.

Detta är en annons:

Desto roligare hade jag å andra sidan i de primära uppdragen, lyckligtvis. Där belönades jag inte bara med poäng utan det är här berättelsen förs vidare medan sidouppdragen känns mer som arbete, en lista med sysslor som måste bockas av. Vid vissa nyckelpunkter fick jag även ny utrustning som möjliggjorde nya sätt att ta mig fram genom den urbana terrängen. Manuset är ojämnt i bästa fall, med scener som faktiskt griper tag i mig, andra som lämnar mig likgiltig och övriga som ställer mig frågandes till vissa av birollernas motivationer. Det är dock mycket snyggare presenterat den här gången, med riktiga mellansekvenser och - kanske viktigast av allt - en bättre realiserad Faith, med styrkor, svagheter och driv.

HQ

Och det kanske är tvetydigt av mig att kritisera originalet för dess linjära bandesign och samtidigt höja huvuduppdragen i Catalyst, för det är givetvis där som spelet är som mest styrt. Det är lättare för en bandesigner att skapa terräng som kommer erbjuda spelaren bästa möjliga flyt i springandet och hoppandet när denne vet var spelaren kommer röra sig, såklart. Den viktiga skillnaden här är dock att de hårt regisserade segmenten avrundas fint med transportsträckor där jag får känna att jag får mer utrymme.

Mirror's Edge Catalyst
Vi stötte på väldigt få buggar under vår tid med Mirror's Edge Catalyst men de finns där. Den vanligaste var en ljudbugg som gjorde att allt ljud försvann i någon sekund i taget då och då. Mellansekvenserna kunde hacka till ibland också, vilket i sin tur verkade få ljudet ur synk ibland.

Originalets navigationssystem, där de rödfärgade objekten ska guida dig genom banorna likt ett spår av brödsmulor, har vidareutvecklats för att fungera i en öppen värld. I Mirror's Edge Catalyst går det att likna med GPS-systemet man hittar i Grand Theft Auto IV och i princip alla efterföljande open world-titlar då det röda alltid pekar mot det du har angett som waypoint på kartan. Först var jag orolig för att spelet skulle bli alldeles för enkelt med detta system men det som är smart är att den röda vägvisaren sällan visar dig den enda eller ens den snabbaste vägen till ditt mål. Särskilt i time trial-lopp är det ofta väsentligt att du håller utkik efter potentiella genvägar i farten vilket håller dig mentalt aktiv.

En annan spelmekanisk nyhet som rimmar väl med spelets anda och syfte är vad Dice kallar "fokussköld". När du springer, hoppar, glider, klättrar och svingar dig fram genom spelvärlden bygger du upp en mätare som gör dig immun mot eldgivning från spelets fiender. Detta betyder att så länge du spelar spelet som det är avsett att spelas, håller farten uppe och inte gör misstag behöver du inte oroa dig för att bli ihjälskjuten. Till skillnad från i originalet kan du inte plocka upp skjutvapen i Catalyst utan all konfrontation görs med slag och sparkar. Systemet som striderna bygger på är lite okonventionellt i förstapersonsskjutarbemärkelse, så det kan vara svårt för vissa att få grepp om det i början men det funkar. Inte nödvändigtvis helt och hållet för att det är ett välgjort stridssystem utan också, och kanske främst, för att det är ganska sällan som spelet tvingar dig att slåss.

Mirror's Edge Catalyst
Det går att göra egna time trials och utmana sina vänner för den bästa tiden, vilket är kul. Du kan även göra ditt eget spelaremblem men varför Dice envisas med att tvinga ut oss ur spelet och in i en separat webbsida för att göra det undgår vårt förstånd. Att kalla det irriterande vore milt uttryckt.

Spelvärlden i sig, staden som kallas City of Glass, är som förväntat löjligt snyggt designad. Mirror's Edge Catalyst är ett rätt snyggt spel överlag, med stabil bilduppdatering, övertygande animationer och realistiska karaktärsmodeller. Miljödesignen är, som sagt, stjärnan som lyser starkast i all sin kliniskt simplistiska och neonfärggranna praktfullhet. City of Glass slår mig inte riktigt som en riktig, funktionell stad så det är svårt för mig att leva mig in i världen på samma sätt som jag gör i Grand Theft Auto V eller The Witcher 3: Wild Hunt men den är åtminstone nästan alltid en ren fröjd att titta på.

Lika förtjust är jag dock inte i karaktärsdesignen. Varenda människa i den här världen klär sig som tölpar och exempelvis Icarus (eller Douchey McDouche, som jag kallar honom) får Dante i DMC Devil May Cry att se ut som världens mest jordnära och ödmjukaste helyllekille i jämförelse. Karaktärerna är sådär bajsnödigt "edgy" och excentriska som man förväntar sig att persongalleriet i Watch Dogs ska vara. Det finns undantag (Faith tillhör dem) och douche-faktorn varierar från fall till fall men Icarus är knappast en avvikelse och i ett spel som i övrigt ser såhär bra ut är det svårt att inte instinktivt rynka på näsan när de kliver i bild.

Mirror's Edge Catalyst
Föregångaren hade många laddningstider som maskerades som långa, tråkiga hissturer. Det förekommer här med men inte alls lika ofta.

Sammanfattningsvis är Mirror's Edge Catalyst i min bok lite av en blandad påse. Kontrollen fungerar lika väl nu som den gjorde 2008, med subtila skillnader, och det är lika kul som det är tillfredsställande att springa när man har fått till ett bra flyt. Men medan spelvärlden är magnifik i sin estetik känns den aldrig levande och bortom huvuduppdragen fanns det inte mycket att bli uppspelt över. Å andra sidan kan jag definitivt tänka mig att spelare som är mer sugna på att slipa tider och klättra upp i leaderboards än jag är kommer hitta massor av värde i spelet. Berättandet stapplar ibland men lyckas bättre än originalet att hålla spelaren engagerad i vad som händer, inte minst tack vare att vi den här gången tar ett djupare dyk i Faiths bakgrund.

På det stora hela är Mirror's Edge Catalyst är ett bra spel som får en tumme upp med vissa förbehåll. Det kommer inte konvertera de mest nitiska av det första spelets motståndare men erbjuder exakt vad dess fanskara suktat efter i alla dessa år. Och det visar för andra gången att Dice kan göra bra enspelaräventyr bara de verkligen vill, oavsett vad de usla kampanjerna i Battlefield-spelen säger oss.

HQ
07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Bra spelkontroll, roliga huvuduppdrag, välfungerande närstridssystem, bra huvudperson, härlig frihetskänsla, fantastisk miljödesign
-
Tjatiga sidoaktiviteter, ojämnt berättande, delvis jobbig karaktärsdesign, ytlig spelvärld
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Mirror's Edge CatalystScore

Mirror's Edge Catalyst

RECENSION. Skrivet av Oliver Thulin

Faith är efter åtta år tillbaka för att visa vem som är bäst i spelvärlden på parkour. Oliver har sprungit, hoppat, klättrat, svingat, rullat och satt betyg...



Loading next content