Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan

Vissa torftiga personer hävdar att man inte lär sig något av spel. Helfel säger jag efter att ha lirat Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan. För innan jag spelat detta visste jag inte vilka fullständigt ändlösa labyrinter av 100% identiska kloaker det finns under Manhattan. Faktum är att de är så många och så långa att jag flera gånger tappat kollen på var jag varit, vart jag ska och hur långt jag hade kommit, och nästan full i skratt spelat vidare för att få se någon ljusning.

Det skulle dock visa sig dröja och totalt spenderades närmare en halvtimme i banor som får ökända The Library från Halo: Combat Evolved att kännas som den absoluta höjdpunkten inom bandesign. Jag tror att en stor del av problemet är att Activision prompt velat att Platinum Games skulle få ut Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan lagom till den kommande filmen Teenage Mutant Ninja Turtles: Out of the Shadows.

Inte för att de hör ihop egentligen, det här spelet baseras närmast på IDW-serierna, men det har onekligen samma fyra muterade, pizzasmaskande gaphalsar till ninjasköldpaddor i huvudrollerna. Därför finns såklart pengar att tjäna på att rida på filmens marknadsföring. Det förstår jag, men här har vad som hade kunnat bli ett av de bästa beat 'em up-spelen någonsin stressats fram som följd av detta.

I grund och botten tigger ju detta spel om co-op för upp till fyra personer och en varierad fienderflora att smiska sönder. Det hade kunnat bli en trendsättare av samma slag som Batman: Arkham Asylum. Men en snabb kassako var alltså viktigare och här står jag nu och harvar mig fram genom tunnel efter tunnel mot snudd på identiska fiender, ungefär som att fotklanen tänker: "...men den här gången ska nog samma idé som vi redan testat 20 gånger fungera".

Sägas ska att jag under min första minut med spelet träningsläge var helt överväldigad. Vi snackar sanslösa animationer som trimmats till lite extra av en japansk touch, men även dubbelhopp och en responsiv spelkontroll. Det tog dock inte lång tid innan jag börjande ana oråd. Det grundläggande tvåknappsystemet Platinum Games oftast använder sig av, och som vi senast nyttjade i Transformers: Devastation, känns brutet och fungerar otillfredsställande och mynnar för ofta ut i klassiskt knapphamrande.

Än värre är det kontringssystem Splinter med lugn Yoda-stämma försöker lära mig. Genom att tajma och släppa en trigger-knapp vid rätt tillfälle ska jag kunna vända attacker till min fördel. Men i Trigger-knapparnas natur ligger att de är analoga och det är svårt att veta exakt var de aktiveras nog mycket. Jag spelar min beskärda del fighting och behärskar hyggligt ett otal kontringssystem, från Street Fighter III: Third Strike till Soul Calibur V och för den delen WWE 2K15 - men denna lyckas jag aldrig förlita mig på. Och då är detta ändå ett medelsvårt casual-spel jag med lätthet borde ha kunnat ta till mig.

Det är som att Platinum Games gjort en stabil grund för spelet, men inte haft tid att bygga vidare på det, utan liksom hafsat ut det. Ett bra tecken på det är att det finns ett fräscht samarbetssystem mellan de fyra sköldpaddorna jag aldrig riktigt sett maken till i genren. Att ta Donatello och snurra runt med hans bo för att dela ut lite slumpmässigt stryk är en bra början i större strider innan jag byter till Raphael och använder hans kraftfulla attacker för att slå ut de svåraste fienderna som då är något skadade. Därpå byter jag snabbt till Leonardo som har bra räckvidd och styrka, så jag galant kan dänga kvarvarande motståndare till strössel. Till sist finns Michelangelo som kan fylla på mina supermätare inför nästa våg av fiender. Det här är inte alls dumt tänkt, men jag misstänker att så mycket tid har gått åt till planerandet att det helt enkelt inte fanns tid och resurser åt att skapa varierade banor, roliga fiender och allmänt meningsfullt innehåll - med ändlösa fantasifattiga kloaker som följd.

Ett bra bevis för detta är bossfighterna som mangrant återanvänds i spelet. Nu ligger ju återvinning lite i tiden, men här är det en genuint dålig idé att varenda boss dyker upp på nytt för mer stryk. Det är så frustrerande fattigt att jag liksom glömmer bort det faktum att de i grund och botten ofta är riktigt bra första mötet med ett intensivt stegrande tempo där mer skada gör dem argare och argare. Designen och animationerna är som sagt förstklassiga och bidrar också till en episk känsla när du åter får stifta bekantskap med klassiska lirare som Bebop och Rocksteady.

Även om mycket klassiska Turtles-inslag tagits fram för att glädja de största fansen av serien, är det svårt att se det som annat än att Platinum Games liksom vänt upp och ner på Turtles-lådan och bara skakat ut innehåll folk gillar. Som jag redan skrivit känns mycket stressat, och dit hör även storyn där Krang och Shredder åter hittat på ofog på Manhattan. Lite mer kärlek hade gjort det mer belönande att fortsätta, nu är det bara för att få återse gamla ansikten som jag drivs framåt i äventyret.

Totalt tar det runt sex timmar att klara de nio uppdrag som utgör storyn, men känslan är snarare att jag hållit på längre. Det kan jämföras med Call of Duty: Modern Warfare-serien där jag snarast brukar få känslan att de fyra-fem timmar storyn varat i själva verket bara varit en timme för att det hela tiden hänt så mycket.

Det finns så mycket småsaker som skaver i Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan. Det saknas till exempel möjlighet att spela co-op lokalt, vilket var det absolut bästa med de äldre Turtles-spelen, och spelar du multiplayer online är det som att svårighetsgraden inte följer med och allt blir därför bedövande enkelt. Här finns även ett slags level-system där jag handlar nya förmågor av Splinter. Dels passar det inte alls in i hur Turtles-världen fungerar, dels går det relativt fort att lära sig allt så det i slutändan bara handlar om i vilken ordning man ska lära sig allt och dels så krånglar det till spelkontrollen där jag hela tiden måste veta vilken sköldpadda som kan vad. Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan körs inte heller i 60 bilder per sekund, vilket hittills varit standard i alla Platinum Games-spel som dessutom haft snyggare grafik.

Det hjälper liksom inte att bossfighterna är bra, att animationerna är magnifika och att spelkontrollen levererar. Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan är inte ett bra spel. Det känns ofärdigt och efter att ha rusat igenom det tar det emot att harva vidare för att utforska det övriga innehållet. Tyvärr har konceptet helt slarvats bort och vad som hade kunnat bli helt sanslöst bra är nu ett spel du inom kort kommer kunna fynda i realådorna.