Brute Force är en intergalaktisk insatsstyrka ledd av den bufflige Tex, med den talande ödlan Brutus, spionbruden Hawk och krypskytten Flint. Du börjar med en ensam Tex för att hitta resten av teamet på diverse ogästvänliga planeter. Handlingen är knappt värd att nämna, men det mesta handlar om att gänget åker mellan olika planeter för att hämta något, rädda någon eller dylikt. Mellansekvenserna som målar upp handlingen är mycket snygga, men på grund av handlingens pinsamma standard klickar jag ändå förbi sekvenserna. Brute Force handlar om action och några djupare meningar göre sig icke besvär.

De kan antingen spela Brute Force ensam eller tillsammans med kompisar. Det senare är att föredra då den artificiella intelligensen hos dina lagkamrater inte är den bästa. Inte sällan springer de rakt in i fara för att jobbigt nog förbruka lagets gemensamma pott med medkits. Eller så hänger de kvar, medan du springer ensam in i faran. Oavsett vilket så fungerar det inte som det ska. Till slut ger man upp och de fyra lagkamraterna blir till slut bara fyra "liv". Först försöker man med Tex, dör han så kör man vidare med Brutus, sedan Flint eller Hawk. Själv föredrar jag Brutus, hans vengar-läge (bakgrunden blir svartvit och fienderna eldfärgade) är att rekommendera när fienderna blir många. Om den artificiella intelligensen hos lagkamraterna inte är den bästa så är fienderna något smartare. De gömmer sig och kastar sig undan granater. Men som sagt med några medelintelligenta kompisar i soffan, blir spelet betydligt mindre frustrerande.

Kontrollen i spelet är närmast identisk med Halo. Digital Anvil har också lånat koden från Halos autoaim-funktion. På det hela taget fungerar kontrollen bra, även jag hellre hade spelat Brute Force ur ett första persons perspektiv. Banorna i spelet är för det mesta väldigt begränsade, som ett korridorsspel i utomhusmiljöer. Vissa banor bryter mot normen, men på det hela taget blir det lite väl linjärt. Det finns inte så många sätt att ta sig fram på. Man rör sig till en checkpoint, dödar fiender, går till nästa checkpoint, dödar fiender, utför något med x-knappen, tittar på mellansekvens och så börjar det om. Visst det kanske är att förvänta sig för mycket, men lite mer frihet hade jag hoppats på.

På förhand beskrevs Brute Force som ett grafiskt mästerverk och visst är stora delar av spelet snyggt. Rent designmässigt och estetiskt är dock Brute Force en riktig besvikelse. Mellansekvenser och effekter håller hög klass, men vissa detaljer känns rätt så hafsiga. Ljudet är på det hela taget bra, men röstskådespelarinsatserna är dåliga. Det kan visserligen bero på de erbarmligt taffliga dialogerna. Knappast inspirerande.

Brute Force bjuder på sedvanlig dödsmatchaction för upp till åtta spelare om man länkar samman två eller flera Xboxar. Men med Halo i spelsamlingen känns detta knappast som något speciellt tilltalande. Då kan man ju lika gärna stoppa in Bungies mästerverk i cd-släden.

Detta är en annons:

Brute Force är inget mer än ett rätt alldagligt actionspel. De lagbaserade elementen är inte speciellt viktiga och grafiken må imponera i vissa delar, men handling och det trista upplägget gör att man snabbt känner sig besviken på spelet. Det finns många actionspel som är bättre till konsolen. Många. Brute Force engagerar inte helt enkelt. Impulsen att lägga ifrån sig handkontrollen och byta spel eller ägna sig åt något annat infinner sig alldeles för fort.