Battleborn

Det är inte med någon välkomnande hand jag tas hand av Battleborn. Jag kastas bryskt in i ganska otydliga menyer utan vidare instruktioner, och när jag väl startar mitt äventyr bombarderas jag av små rutor med text som förklarar allt i högt tempo. Det är knappast världens mest komplicerade spel, men en mer pedagogisk start hade varit på sin plats.

Grunderna sitter dock där och i grund och botten är detta hederlig förstapersonaction, men med drag av det vi normalt hittar i subgenren arenaaction (MOBA). Jag springer runt, pepprar fiender, lyssnar på samtal som driver en nonsensstory framåt medan jag sakta klättrar i level och får tillgång till nya förmågor. Att det alls finns ett storyläge gör i sig att det inte riktigt kan klassas som arenaaction, och faktum är att det inte är helt dumt heller med maffiga bossar att ta sig an.

Storyn är i sig inget att hänga i julgranen och kretsar kring ett antal fraktioners kamp om den sista stjärnan i universum. På flera sätt påminner det om storyn till fightingspel, vilka alltid är häpnadsväckande krystade eftersom det är omöjligt att på ett logiskt sätt förklara varför ett tjugotal personer gång på gång träffas för att klappa käft under loppet av kanske 20 år (vilket är fallet med flera serier idag). Mest av allt existerar nog Battleborn-storyn för att ha en förklaring till varför en massa ultrakulörta superhjälteliknande figurer samlats på en plats för att kriga.

Det är i sig inget problem. Bra gameplay i ett actionspel smäller alltid högre än en bra story för min egen del. Jag vill kunna spela dem om och om igen där de förblir roliga. Och det är väl just här det andra problemet (första är den höga tröskeln innan spelsystemet känns logiskt) uppenbarar sig - Battleborn blir aldrig sådär dunderkul att spela. Visst blir det klart bättre om du får med dig någon och kan spela co-op tillsammans, men det lyfter ändå tyvärr aldrig riktigt till nivåerna hos exempelvis Borderlands 2.

Att spela som ett lag är extremt viktigt och det gäller att hela tiden hålla ihop och välja rätt klasser. Flera passager är snudd på omöjliga annars, och det vill sig till att den som helar andra är bra på just det och att den som har den mest kraftfulla figuren verkligen nyttjar varenda sekund till strykutdelande. Misslyckas du med något viktigt mål för uppdraget, så är spelet snabbt över, likaså om lagets liv tar slut. Jag hade flera gånger oturen att hamna med klåpare som bara kastade sig in i striderna och brände liven i ett rasande tempo och gjorde därmed att vi som faktiskt försökte komma någonstans inte hade något att falla tillbaka på.

Om ni blir game over finns inga checkpoints att falla tillbaka på, så det är inte alltför muntert när det händer, i synnerhet inte när du tagit dig till de senare delarna i något uppdrag. Medan upplägget i sig är genialiskt och kunde ha blivit ett bra spel i sig själv med fler och betydligt roligare banor, så faller det lite på egen potential eftersom så många online verkligen inte begriper det här med samarbete. Den som inte kan fylla ett lag med vänner eller spelar ensam och hittar bra folk, lär därmed få en fattig spelupplevelse.

Konceptet påminner lite om Destinys Strikes, men saknar ofta fantasirikedomen annat än i bossarna. På flera ställen kör spelet liksom fast medan våg efter våg av till synes aldrig sinande fiender väller fram. Det har drag av Tower Defence där det ges möjlighet att bygga exempelvis kanoner som sedan kan uppgraderas flera gånger, och ibland handlar det just om försvar. Som ett mer begränsat Borderlands 2, om du så vill, till och med humorn finns kvar. Kort sagt känns det som att Battleborn varit lite underarbetat och saknat tydlig vision, och därför har en hel del potential gått förlorad.

Men det är ändå multiplayeraspekten av spelet jag betraktar som den verkliga maten i Battleborn. Det finns två levelsystem i spelet, ett som du klättrar i så sakteliga och som undan för undan låser upp fler figurer och loadouts, samt ett temporärt. Sistnämnda fungerar helt enkelt så att din figur levlar upp under spelets gång, men när banan är slut försvinner allt. Du får alltså möjlighet att levla din figur för att passa de andra i laget, alternativt för att motarbeta motståndarna - eller allra helst en kombination av de båda.

Systemet fungerar bra, men tyvärr är väldigt mycket låst. Jag är inte någon vän av att ha i runda slängar halva ensemblen otillgänglig från start. Det är aldrig ett bra sätt att designa spel på. Därför måste jag harva mig fram med figurer jag kanske inte ens gillar för att låsa någon annan. Det gör även att det dräller av folk som spelar de låglevlade figurerna och färre av de höglevlade. Det ger ett mindre dynamiskt slagfält som därmed också blir mer variationsfattigt - helt i onödan.

Jag har svårt att skaka av mig känslan av att Battleborn ser ut och fungerar som en free to play-titel. Grafik är självklart inte allt, men det har inte riktigt designen på sin sida heller och är så väldigt primitivt. De upplåsningsbara figurerna som kräver en massa tarvande innan de kan användas bidrar till den här känslan och jag kommer på mig själv med att önska att jag kunde få pytsa en slant för att få använda hela spelet. Istället blir väldigt banala Oscar Mike, en typisk "run 'n gun"-figur, min favorit och förblir det även sedan jag låst upp coolare alternativ som strimlaren Attikus och gamle tokgubben Kleese.

Flera av multiplayerbanorna känns heller inte sådär överdrivet fiffiga. Flera av dem saknar naturliga choke-points och det resulterar i att alla lite planlöst springer omkring och letar folk att peppra. Att bygga kanoner och liknande ger heller inga uppenbara fördelar och de tycks kunna skjutas ner om de vore jorda av wellpapp. Lyckligtvis gör spelsättet Capture att striderna samlas kring några speciella punkter och driver striderna i en viss riktning. De gör å andra sidan även matcherna ganska snarlika, och jag lär mig tidigt vad som inte funkar och vad som är en gångbar strategi.

Det spelläge som hypats mest på förhand är Incursion där en samling Minions (nej, inte de gula typerna från "Despicable Me") ska lotsas fram till fiendens bas samt två minibossar kallade Sentry Bots skjutas ner. Problemet är att alla liksom rusar runt som yra höns, det är för mycket moment, för mycket kanoner, uppgraderingar och fixande. För mycket möjligheter, rent av, om du så vill. Kanske jag bara hade otur, men det var sällan jag fick till något riktigt bra spel där det kändes som att jag och mina slumpade lagkamrater arbetade mot ett mål.

Banor och spelsätt är något som kommer behöva arbetas igenom betydligt bättre i kommande DLC för att skapa nödvändig livslängd för Battleborn. Nu känns det som att alla spelare utövar dödsmatcher oavsett vad målet är, trots att dessa i traditionell bemärkelse egentligen saknas. Dessutom är det för lite innehåll rent generellt, vilket såklart ytterligare bidrar till känslan av att detta är en free to play-titel till fullpris.

I slutändan känner jag mig ganska klar med Battleborn efter mitt recensionsuppdrag. Om inget radikalt annorlunda läggs till har jag svårt att se mig kriga mer här. Det var hyggligt roligt så länge det varade, men det har inte charmen, innehållet eller egentligen någonting som driver mig att komma tillbaka för mer. Det känns även något budgetbetonat trots att jag vet att det varit allt annat än billigt att utveckla, och i slutändan stannar betyget på en stabil sexa.