Redan 1990 släppte den japanska spelstudion Intelligent Systems Fire Emblem: Shadow Dragon and the Blade of Light till Famicom. En av spelseriens största ikon, Marth, agerade huvudperson och spelet möttes av en lysande kritik från en enad spelkår. Det här var bara början på det som skulle bli en långlivad Fire Emblem-era och faktum är att spelserien också var en av de absolut första i den här genren till hemmakonsoler. De senaste åren har Intelligent Systems tagit många risker och de flesta minns nog också Shinji Hatanos (producent) erkännande om att Fire Emblem-serien var på väg att dö ut. Det som räddade serien den gången var att Fire Emblem: Awakening sålde så pass bra att de hade resurser till att utveckla ännu en del.
Vi tackar såklart för det och blickar framåt mot det Nintendo 3DS-exklusiva äventyret Fire Emblem Fates, som är det tolfte spelet i ordningen. Jag har alltid hyllat Fire Emblem-serien, men jag tycker ändå att spelserien fungerar allra bäst på bärbart format och därför var jag också en av dem som hoppade stora glädjeskutt när Fire Emblem Fates utannonserades till Nintendo 3DS. Game Boy Advance-spelen samt den suveräna föregångaren till Nintendo 3DS, Fire Emblem: Awakening, var de där perfekta semesterspelen som bara var ett måste att packa med i väskan när det vankades resa.
Det stod snabbt klart att Fire Emblem Fates skulle bli ett ganska särpräglat äventyr gentemot spelseriens övriga delar. Personligen satt jag hoppet till att studion skulle göra något unikt och annorlunda, men samtidigt behålla stommen i serien. Det jag menar är att spelet släpps i tre stycken versioner, kallade Birthright, Conquest och Revelation. Det sistnämnda är dock ett DLC-material och släpps ett tag efter releasen av huvudspelet. Med det i åtanke är det inte orimligt att gissa att de som väljer att köpa alla versioner också kommer få ett äventyr som varar i sjuhelsikes många timmar framöver.
Trots att jag har suttit med recensionsexemplaret i flera veckor så har jag fortfarande inte hunnit med att spela igenom båda varianterna ännu. Birthright tog mig cirka 20 timmar att spela igenom och Conquest är ett lika stort äventyr och där har jag bara några enstaka kapitel kvar innan jag kan luta mig tillbaka och njuta av eftertexterna. Fire Emblem Fates är spelseriens överlägset största del och jag är föga förvånad över vilket massivt äventyr Intelligent Systems lyckats trycka in i den lilla Nintendo 3DS-kassetten.
På förhand ville många människor jämföra spelet med Pokémons dubbla versioner, men jag finner det istället lämpligare att dra paralleller till Game Boy Color-spelen The Legend of Zelda: Oracle of Ages och The Legend of Zelda: Oracle of Seasons. Birthright och Conquest är två självständiga spel som följer samma grundläggande princip, men från helt motsatta vyer. Båda spelen innehåller alltså en komplett spelupplevelse med två olika historier.
Oavsett vilket av spelen du väljer börjar äventyret på precis samma sätt. Direkt i inledningen får jag formge en egenskapad avatar som jag, inte helt otippat, döpte till Fredrik. Huvudkaraktären lider av minnesförlust och befinner sig mittemellan ett krig av de två huvudsakliga fraktionerna, Nohr och Hoshido. Samtidigt som jag hjälper Hoshido inser jag snabbt att alla på motståndarens sida verkar ha en djupare sympati för min huvudkaraktär. Under spelets första sex kapitel får vi lära oss mer om huvudkaraktärens förflutna för att slutligen göra ett av de svåraste valen jag någonsin gjort i ett spel.
Jag måste välja vilken sida jag vill stå på. Antingen hjälper jag till att försvara Hoshido (Conquest) som är en armé blodrelaterade syskon till huvudpersonen eller så väljer jag att kämpa tillsammans med de jag växte upp med, nämligen Nohr (Birthright). Jag satt en ganska lång stund och velade fram och tillbaka över vilket team jag helst ville ansluta mig till. Med alla möjliga medel försökte båda grupperna övertala mig och inledningen av spelet hade gett mig en sådan sympati för de båda att det var snudd på omöjligt att bestämma sig. Båda versionerna känns som två separata spel, med helt olika berättelser och efter en avslutad kampanj, kan du om möjligheten finns, övergå till den andra versionen och se hur historien urartar sig när du istället hjälper den andra gruppen och strider mot dina tidigare kamrater.
Det är just det som skiljer de båda versionerna åt. Historien. Annars är spelmekaniken detsamma förutom att Hoshido är en liten svårare utmaning som fokuserar mer på att du måste samarbeta med dina allierade. Väljer du Nohr får du också spela i ett så kallat "My Castle"-läge. Det här är den största nyheten i hela spelet och jag har nog tillbringat lika mycket tid här som jag har gjort ute på slagfältet. Här får du bygga upp och stabilisera ditt kungarike från grunden för att, sakta men säkert, uppgradera dina karaktärer och utrusta dem med diverse olika föremål inför en kommande strid. Desto fler strider du vinner, desto mer prylar kan du också bygga, och detta inkluderar bland annat affärer, lotteristånd, fängelsehålor, statyer och andra trevliga saker som kan ge dig finfina uppgraderingar och dylikt. Jag har ofta klagat på att Fire Emblem-serien sällan har något nytt att komma med och att alla spel på något sätt känns identiska. Men i Fire Emblem Fates har Intelligent Systems vågat prova något nytt och jag gillar det mer än jag på förhand kunnat tro.
Fire Emblem Fates är, precis som sina föregångare, mycket beroendeframkallande och snudd på omöjligt att lägga ifrån sig. Om någon hör mig säga "Bara en strid till" så måste jag villigt erkänna att jag ljuger. Spelmekaniken är så pass vanebildande att det bör vara lag på att kalla Fire Emblem-serien för en drog, och svårast har jag nog också haft med den här delen eftersom jag redan nu vill erkänna att det hör till ett av de bästa äventyren i spelseriens 26-åriga historia.
Utanför striderna berättas en historia som tyvärr hör till spelets sämsta aspekt, där berättelsen känns riktigt oinspirerad rakt igenom och vi får inte heller några betydande vändningar under hela äventyret. Huvudkaraktären känns alldeles för platt för sitt eget bästa och även om vi väljer att spela på de ondas sida så finns det inte en droppe ont i honom och det kändes alldeles för påfrestande för min smak.
Annars är det här ett utmärkt spel med få invändningar, och precis som sin föregångare är det emellanåt ett ganska svårt äventyr. Spelmekaniken är detsamma som tidigare och det gäller hela tiden att tänka ut sina nästkommande drag så noggrant det bara går. Striderna är uppbyggda med en härlig blandning av traditionell turbaserad strategi och turbaserad rollspelsaction, där jag kommenderar mina karaktärer över ett pixligt rutnät och delar ut stryk till styggingar. När jag är färdig är det fiendens tur att göra sitt drag och när två karaktärer från motsatta sidor stöter samman zoomas perspektivet in och vi får beskåda en relativt praktfull fight.
Att hålla koll på vilka vapen som fungerar bäst mot de välbeväpnade fienderna är således av yttersta vikt för att gå segrande ur striden. Yxan kanske inte alls är något bra alternativ mot svärdbeväpnad motståndare, medan raka motsatsen fungerar utmärkt. Fire Emblem Fates bjuder på gott om kombinationer, items och otroligt många vapen för att det aldrig ska kännas enformigt. Aldrig någonsin har det funnits såhär många föremål att hålla reda på i ett spel i Fire Emblem-serien och det är fortfarande sanslöst roligt att klura ut vilken taktik som fungerar allra bäst för att övervinna fienden.
Jag ska villigt erkänna att jag har strukit med både en och två gånger för att jag inte placerade ut min yxbeväpnade krigare på ett behörigt avstånd från en svärdsvingande fiende. Fire Emblem Fates bjuder inte bara på trivsam strategiaction, utan också på en hel del pusslande där din tankeverksamhet kommer sättas på prov.
Det som kännetecknar Fire Emblem-serien är att det snabbt kan bli svindlande när man inser att man kan förlora vilken karaktär som helst, när som helst, med undantag för spelets huvudperson. Detta går dock att välja bort. Gillar du inte att känna den där extra pressen kan du direkt i inledningen välja bort detta alternativ och istället låta de begravda karaktärerna återuppstå efter varje avslutad strid. Detta gör spelet betydligt enklare eftersom du då har en uppsjö av karaktärer till förfogande mot slutet av spelet.
Trots att jag egentligen avskyr pressade och stressiga situationer vill jag inget annat än att bekanta mig med den där äkta Fire Emblem-känslan och därför blev mitt val också solklart. Detta medför dock en större försiktighetsåtgärd när jag innerst inne vet att varje drag är viktigare än någonsin. Det finns nog inget som känns värre än att förlora en karaktär som har betytt otroligt mycket för gruppen och för mig som spelare. Ett dåligt och oplanerat val kan medföra stora konsekvenser och det är det jag gillar allra mest med Fire Emblem-serien.
Även om dina karaktärer skulle dö träffar du alltid nya som vill ansluta sig till gruppen. Det negativa är dock att du mot slutet av spelet kanske bara har tillgång till några enstaka figurer och då blir det svårare än någonsin att gå vinnande ur striden mot ett starkare motstånd. Men Fire Emblem är som sagt ett strategiskt rollspel och det finns alltid knep till att dänga fienderna även om din grupp är betydligt färre till antalet.
Intelligent Systems måste ha en stor eloge för att de gång på gång lyckas bjussa på oerhört läckra mellansekvenser som får mina ögon att tåras. De är vansinnigt välgjorda och de kan utan tvekan mäta sig med vilken animé-serie som helst. Lägg också till det suveräna soundtracket som spelas i takt med alla spektakulära scener och bara det motiverar ett omedelbart köp. Som vanligt i Nintendo-titlar förekommer det också Amiibo-stöd och Fire Emblem Fates är inget undantag.
Äger du någon av Fire Emblem-figurerna, det vill säga Marth, Ike, Lucina eller Robin, så går de alldeles utmärkt att använda i spelet. Dessa figurer kommer att dyka upp i My Castle-läget utan någon som helst funktion. Använder du två Amiibo-figurer kommer du få en liten överraskning i form av ett föremål, medan en tredje kan användas i din armé om du först besegrar honom i Hero Battle-läget. Amiibo-kompatibiliteten är alltså en ganska värdelös funktion och jag hade önskat att Nintendo kunde ge oss något mer för att vi slänger pengar på deras plastgubbar.
Jag måste såklart också klämma in att 3D-effekten på Nintendo 3DS-konsolen fortfarande känns värdelös och jag hade hoppats på att Intelligent Systems kunde dra nytta av den på något sätt. Men icke-sa-nicke. Den ställer bara till problem och ger mig en sådan otrolig huvudvärk att det nästintill blir ospelbart med den påslagen. I övrigt överträffar Fire Emblem Fates mina förväntningar och det här är ett strategirollspel som jag kan rekommendera till alla fans av den här genren.