Alienation

3D-kameran strax ovanför min röda karaktär ser passivt på medan jag massakrerar utomjordingar på löpande band. Plasmaskotten flyger och utomjordisk kroppsvätska målar den vita snön vinröd. Fienderna avancerar från alla håll och får mig att retirera bakåt, in mot hörnet. Innan jag vet ordet av är jag omringad och med ett enkelt knapptryck slänger jag ut en bomb som när jag utlöst den, effektivt sanerar området framför mig. Min livmätare ovanför huvudet är en millimeter från tom och hjärtslagen dånar i högtalarna. Detta är Alienation, finska Housemarques senaste spel, då det är som mest intensivt.

Spelets intro börjar med en jordglob väldigt likt den gamla bakgrunden Playstation 3 använde under musikspelning, och en röst berättar för mig att invasionen började för länge sedan. Så subtilt att vi jordbor inte märkte det och regeringen försökte mörklägga de som kändes till. Då det blev allmänt känt, var det försent. Utomjordingarna hade kommit och svaret blev rörelsen UNX, vars soldater fick förstärkta exoskelett som tillsammans med en dos framtidsosande plasmavapen utgjorde verktyget för att hantera invasionen. Det rör sig om sista striden, där segraren blir jordens rättmätige härskare. Ungefär samma premiss som i Xcom 2 med andra ord, minus en del detaljer.

Direkt efter att jag startat spelet och kommit igång får jag League of Legends-vibbar. Kameran i synnerhet som är placerad strax, och snett ovanför, min karaktär. Överallt på skärmen händer det saker, rörelse och instruktioner i alla möjliga former. Liv-, ammunition- och tillbehörsmätare är bara en del jag måste hålla koll på. Sen har vi alla ettriga fiender som kan komma från alla håll i princip närsomhelst, och ofta i dussin. Jag styr min karaktärs rörelser med vänster styrspak och dennes sikte med höger. Skjuter på R2, laddar om genom att trycka ned höger spak. Kastar granater på L2, detonerar dessa med samma knapp. Jag ger ett plus för kontrollerna som är lätta att komma ihåg men som kan vara tillräckligt komplicerade när det hettar till, speciellt innan man lärt sig dem utantill.

Siktet, som tack vare en blå stråle som räcker en bra bit, gör det lätt för mig att se vilka fiender som är i direkt skottlinje och vilka som inte är det. Knepet är att placera sig så att majoriteten av dessa elakingar befinner sig inom denna stråle medan du själv står på ett ställe som är hyfsat fritt från alla håll, lagom stort att röra sig på, och lätt att överge. Därför att du 1, ska kunna vända dig om utifall en bataljon utomjordingar skulle komma från andra hållet. 2, ska kunna flytta på dig om en fiende eller två blir för närgångna och 3, om alltför många lyckas komma för nära och du måste fly. Sen kan det också vara bra att hålla ett visst avstånd mellan dig och busarna då omladdningsproceduren inte bara är ett knapptryck som i de flesta spel. När du trycker ner spaken poppar en mätare upp som har en grön passage i mitten, när en liten indikering (som åker framåt) befinner sig i detta område trycker du ner spaken igen. Är timingen rätt genomförs omladdningen snabbt som ögat och du är tillbaka i strid. Missar du däremot tar det längre tid och risken att dö är mer överhängande.

På tal om död, det finns inga automatiska livmätare här. Det går visserligen att plocka upp påfyllning men dessa finns inte överallt och sällan då man behöver de som mest. Så redan där har vi en ganska enkel utmaning. En större sådan är att du själv måste aktivera platser på kartan som om du dör, låter dig uppta striden därifrån. Checkpoints som det heter på engelska. Detta uppskattar jag, vad jag dock inte uppskattar är att dessa punkter inte står som spön i backen och ibland kan det gå lite för långt mellan två stycken. Självfallet tenderar mängden fiender mellan dessa att vara högre än normalt vilket kan resultera i den ena döden efter den andra. Av tradition så måste du då, om du dör mellan dessa, kämpa dig igenom samma fiender en gång till. Jag har fastnat flera gånger. På samma ställe.

Bortsett från det så är spelet rätt självgående. Gå dit, tryck och håll inne X-knappen vid ett specifikt föremål och invänta ytterligare instruktioner. Byt plats, repetera. Jag kan inte direkt prisa spelet för variation men å andra sidan gör det inget med tanke på hur det fungerar i övrigt. För det känns som att det här spelet passar bäst online tillsammans med andra spelare, i jakt på vem som kan klocka flest av E.Ts onda släktingar, snarare än story. Jag kan lätt se framför mig tävlingar i Alienation på samma sätt som i Counter-Strike, Dota eller just Legue of Legends då det är snabbt, lagbaserat (även om offline-, singelplayerläge också finns), och enkelt att ta till sig.

På så vis tror jag att båda läger kan uppskatta Alienation, man kan gå in ordentligt och sikta på att inte dö en endaste gång per bana (det finns till och med ett #hardcore"-läge innan man startar en ny kampanj där döden är definitiv) samtidigt som man så fort man lärt sig kontrollerna kan spela delar av en bana innan man sticker iväg till bussen. Med lite kontrollmodifikation hade jag gärna sett det här även till Playstation Vita och inte som det är i nuläget, exklusivt till Playstation 4.

Det kan vara för att båda spelen handlar om just aliens, men jag ser flera likheter mellan detta och Xcom 2. Grafiken är detsamma. Ungefär samma landskap, samma färgpalett. Jag ska faktiskt vara så lat att dra ett direkt citat från recensionen av Xcom 2, Alienations grafik ser ut som "ett digitalt, högdetaljerat brädspel där spelpjäserna är utsmyckade med en typisk futuristisk och lagom sci-fi doftande dekor." Färgerna är klara och skönt anpassade när det kommer till mättnad. Kontrasten mellan framför allt alienblod, pulserande marsianägg innehållandes utomjordiska spindlar och den vita snön gör spelet snyggt att titta på (om du nu har tid att spana på annat än fiendernas position).

Nu har jag ju pratat lite om spelkontrollen och poängterat att den är väldigt smidig, så därför tänkte jag ta upp en del kritik jag har mot spelet som helhet. En är poängsystemet. För att låsa upp uppgraderingar till diverse vapen och utrustning krävs det att du samlar erfarenhetspoäng. Ingen konst. En fiende, bang. Två fiender, bang, bang! Poäng inkasserade. Ett meddelande dyker upp på skärmen som upplyser mig om att jag kan uppgradera efter eget behag. När jag sedan är inne i den rätt snyggt organiserade menyn för uppgraderingar väljer jag den som passar mig. Det finns två identiska meningar "Använda erfarenhetspoäng" som båda har antingen en nolla eller en annan siffra bredvid sig. När jag försöker köpa en uppgradering händer inget. Bara att den meningen med en nolla bredvid flashar ilsket rött. Ett annat minus är pausmenyn. Den är obefintlig. Den går att dra upp men spelet pausar inte. Jag kan förstå detta i onlinevärlden där spelet fortgår även om en pausar, men även offline? Det har jag aldrig varit med om förut.

Jag tror att detta lilla lir kommer, som sagt, tillfredsställa både stora som små. Med olika klasser som du väljer innan en ny kampanj drar igång (Tank, sabotör, biospecialist, alla med sina fördelar och nackdelar), möjlighet att både köra uppkopplad som nedkopplad samt kontroller som är enkla att ta till sig. För att summera, ta Xcom2, släng bort allt vad turbaserad strategi heter, lägg till ännu snabbare gameplay, mera fiender och en kamera och generellt upplägg som påminner om League of Legends och du har Alienation, ett spel som jag kommer nöta många timmar i då jag känner för att tukta de objudna gästerna från yttre rymden. Betyget? Då det inte har några större buggar eller irritationsmoment utöver nämnda slänger vi på en sjua, sju plus om man får säga.