Scrapland

Vi människor är egentligen ganska äckliga, vandrande klumpar som till största delen består av smutsigt vatten och bakterier. Vi kan inte ens ta i saker utan att lämna kladdiga spår efter oss. Den sociala biten ska vi inte ens tala om.

Så det är med en suck av lättnad som jag äntrar American McGee och Mercury Steams skruvande universum där människorna äntligen haft ihjäl varandra slutgiltigt, och där robotarna numera bestämmer. Chimera, också känd som Scrapland, är en enorm stad där alla olika robotar lever i en sorts organiserat kaos. Bland de svävande fordonen runt om i staden sker det oavbrutet spontana attacker och vansinniga race. Inne i byggnaderna vandrar folk omkring och blir glatt rånade av illvilliga bankirer. Allt medan poliserna förstås roffar åt sig så mycket de kan.

Den här anarkin har en förklaring. Alla levande robotar finns lagrade i en enorm databas som hanteras av den styrande tempelorden. Om någon skulle dö kan biskoparna helt enkelt återuppliva densamme - mot en liten avgift förstås. Systemet fungerar utmärkt... tills någon har ihjäl ärkebiskopen och stjäl dennes matris ur databasen.

In i detta kaos kommer D-Tritus, en glad och hjärtlig ung robot med optiska fibrer till hår. Som nykomling blir han tilldelad det sämsta jobb man kan tänka sig: journalist (tack för den, McGee!). Givetvis blir det mystiska mordet hans främsta uppgift att undersöka, men det finns också en hel del annat att syssla med i Scrapland. Förhandssnacket om Scrapland har jämfört det med Grand Theft Auto 3, men jag skulle snarare jämföra det med det allra första GTA-spelet. Variationen är inte den bästa. Oftast ska någon has ihjäl (till fots eller i sitt fordon), eller också blir det någon sorts race. Ibland får D-Tritus också utnyttja sin unika förmåga att förvandla sig till vilken annan karaktär som helst. På så sätt kan han ta sig runt på annars avspärrade platser eller utnyttja ett par praktiska färdigheter. Men det här är förstås olagligt, och snokande spioner kan hela tiden avslöja honom.

Scrapland är ruskigt stort, men det är inte enbart positivt. Staden är läckert designad och ganska originell, men det är svårt att hitta till sitt nästa mål, trots att det är ordentligt utpekat på radarn med en fet gul pil. På samma sätt kan man få springa omkring inomhus och leta blint efter vägen till någon särskild person. Men det finns alltid någonting att titta på längs vägen. Det är liv och rörelse överallt, vilket bidrar till stämningen. Men jag hade gärna sett lite mer interaktion med omgivningarna.

Designen är faktiskt en av höjdpunkterna i spelet. D-Tritus själv känns extremt standardiserad. Ja, han är så intetsägande att han praktiskt taget är genomskinlig. Men bortsett från honom är världens invånare både rätt komiska i sin enkelhet, och helt skilda från varandra designmässigt. Lömska väsande bankirer, feta och arroganta biskopar och nyfikna svävande polisklot befolkar varje inomhusområde. Allra roligast är de små vandrande häftapparaterna vars enda syfte i livet är att häfta ihop papper.

Men i längden blir Scrapland rätt enformigt. Storyn lyfter aldrig riktigt, och spelmässigt känns det ganska begränsat. Den enda egentliga behållningen med spelet är att orsaka oreda och locka på sig poliser, men inte heller det känns motiverat någon längre stund. I och med att spelet är så fullständigt orealistiskt går det inte att leka med spelmotorns fysik som i Grand Theft Auto, vilket åtminstone är halva nöjet för mig. Att springandet och flygandet är helt avskilda från varandra hindrar också det mesta av kreativiteten.

Trots läcker design och en påkostad spelvärld finns det egentligen inget roligt att göra i Scrapland. Synd på ett i övrigt lovande koncept.