Svenska
recensioner
Far Cry Primal

Far Cry Primal

Majestätiska mammutar, värmande lägereldar och grottmålningar. Jerry har begett sig till stenåldern för att smaka på naturlivet i Ubisofts sandlåda...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Jag smyger. Pilen är inte ens dragen, för jag vet att det vore lönlöst. Att ha bågen framme ger mig bara en illusion av säkerhet. Framför mig på slätten som jag måste ta mig förbi, vandrar en hord av mammutar. De är fullständigt enorma och mina pilar skulle göra ungefär lika mycket skada som ett myggbett. Det vet jag efter att ha gjort det idiotiska valet att ge mig in i en kamp med dessa bjässar tidigare, bara för att mista livet på några sekunder. Så jag smyger...

Precis i inledningen av Far Cry Primal, syns bara ett årtal: 2016. Så börjar siffran sjunka, samtidigt som ljudet av olika tidsepoker ekar. 1900-talets trafikerade vägar och bullrande industrier blir till 1800-talets ånglok, vidare till 1700-talets jublande revolutioner och så vidare. Siffran stannar slutligen på 10 000 före Kristus och under denna enkla inledning har spelets premiss sammanfattats utan att en enda mellansekvens har visats. Stilrent, effektivt och ett perfekt sätt för att ta mig tillbaka till dåtiden. Till stenåldern.

Far Cry Primal
Det finns inget flerspelarläge i Far Cry Primal, men det gör faktiskt inget eftersom kampanjen och den innehållsrika världen är engagerande nog. Bra prioriterat, tycker jag!

Jag heter Takkar och befinner mig drygt tolvtusen år bakåt i tiden. Här är päls en livsviktig nödvändighet snarare än ett plagg för piffiga rikemanstanter i Stockholms snobbkvarter, pilbågen är ett toppmodernt vapen och att födas som människa är inte alls den jackpot det är idag. Toppen av näringskedjan? Glöm det! Jag är lika mycket byte som jag är jägare, vilket blir tydligt när jag med nöd och näppe kommer undan den sabeltandade tiger som tar död på resten av mitt kompani.

Om du har lirat Far Cry-spelen tidigare kommer du genast att känna igen spelmekaniken, men eftersom Primal ändå bjuder på en helt ny typ av miljö och utrustning, och senare även möjligheten att tämja djur, så låter jag ändå hint-systemet vara på. Spelet förklarar grunderna på ett smidigt sätt och det känns busenkelt att sätta sig in i jaktsystemet, där jag när som helst kan använda Hunting Vision för att lättare få syn på potentiella byten.

Far Cry Primal
Pilbåge, klubba och spjut är de tre grundvapnen i spelet. Totalt finns 24 olika krigsredskap i Primal, vilket kanske kan tyckas vara snålt efter att ha lirat tidigare Far Cry-spel som är proppade med moderna puffror. Jag känner dock inget behov av några fler vapen. Kvalitet före kvantitet, och allt det där.

Jag blir uppmanad att leta material till en pilbåge, som jag snart snickrar ihop för att kunna gå ut på jakt. Med Hunting Vision på, får jag snart syn på en ren. Jag sätter mig på huk, spänner bågen och lyckas med konststycket att träffa bytet rakt i låret, trots det nästan överdrivet välsmorda autosiktet (givetvis går det att stänga av "fusksiktet", om man vill ha mer utmaning). Renen skuttar förskräckt iväg med pilen utstickande ur benet och tack vare jaktseendet kan jag följa efter den i blodspåret som uppstår. När jag sedan skjuter den blivande födan med ännu en pil, blir jag hänförd när renen försöker rymma på nytt, bara för att strax därpå segna ihop och dö. Och detta är bara ett smakprov på hur avancerat och verklighetstroget djurlivet ska visa sig vara i Far Cry Primal.

Efter den briljanta inledningen möter jag strax Sayla, en karismatisk kvinna som blir min första allierade i det massiva landet Oros. Tillsammans sätter vi upp ett läger längst till väst på kartan, varpå jag snart får i uppdrag att samla hit fler människor. Vi är Wenja, en spridd grupp människor i det massiva landet Oros och jag förstår redan nu att det är upp till mig att återigen bli härskare. Ruskorickarna Udam och Izila är de andra två grupperna, som inledningsvis är de klart starkare stammarna i Oros.

Far Cry Primal
Djuren beter sig oerhört realistiskt i Far Cry Primal. Att smyga runt i vildmarken och bara spana in hur de olika arterna beter sig mot varandra, är lika förtrollande som att faktiskt jaga dem.

Jag känner mig genast manad att leta rätt på fler Wenja-folk, för vem vill inte vara envåldshärskare av Oros? Ruva på de finaste spjuten och ha den bästa sammanhållningen runt lägerelden, där invånarna samlar material och jagar byten varje dag, medan jag själv blir höjd till skyarna för mina närmast gudalika egenskaper (dessa visar sig senare). Men först och främst är det jag och Sayla i en fattigmansgrotta, med storhetsvansinne och ambitiösa drömmar om att ta makten i landet.

Jag köper rubbet och ger mig ivrigt iväg för att hämta hem de specifika personer som tillhört Wenja, men som nu befinner sig på villovägar. En snabb titt på kartan ger mig kalla kårar: Oros är enormt. Den pyttelilla del som jag hittills har utforskat, som därmed har blivit upplyst på kartan, är knappt en droppe i havet. Men vad gör det? Den uråldriga miljö som målas upp när jag kliver utanför lägret, är en häpnadsväckande och otroligt inbjudande syn.

Far Cry Primal
Under nattetid dyker fler faror upp runtom i Oros, då de värsta rovdjuren är ute för att jaga mat. Eld är ofta ett bra sätt för att skrämma bort hungriga bestar som vill snaska på Takkar.

Dunia 2-motorn visar ännu en gång prov på ren briljans när det gäller Playstation 4-versionen av spelet (vilket är den enda version vi fått möjlighet att testa), då jag aldrig upplever någon försämrad bilduppdatering trots allt det prestandaslukande som händer i Far Cry Primal. Visserligen finns inga gigantiska explosioner eller kulsprutor såsom i Far Cry 4, men det rika djurlivet och de storslagna vyerna får mig ändå att gapa i förundran. Andra konsolspel skulle ha svårt att hålla sig till stabila 30 bilder per sekund, och samtidigt bjussa på såhär tjusig grafik.

Atmosfären när jag vandrar omkring, är genomgående fantastisk. Färgpaletten under dagen är lika orange i Far Cry Primal, som den är grön i The Matrix. Det orangea passar dock tidsåldern och ger spelet en härlig, varm lyster som får mig att vilja utforska varenda vrå av kartan. Inte minst eftersom den är proppfull av oupptäckta frågetecken, grottor, jaktmarker och fiendeläger. Typiskt Ubisoft-plotter med andra ord, men inget jag stör mig på. Istället väcks min nyfikenhet kring alla de platser som jag ännu inte har besökt.

Far Cry Primal
Om jag beger mig norrut, har jag bara några minuter på mig innan kylan tar död på mig. Då måste jag hitta en lägereld för att få upp värmen, eller se till att sy ihop vinterkläder som ger mig fullt skydd mot kylan.

Som vanligt när det gäller sandlådor av detta slag, blir jag snabbt distraherad. Jag stöter snart på ett läger som är fullt av fiender, varpå jag skjuter upp det där med att bli envåldshärskare för att istället pröva på lite hederligt vardagskrigande. Med dödlig precision får jag in en rad underbara headshots. När alla är döda tänder jag eld på en pil, skjuter in den i det stora bål som finns i mitten av lägret och belönas med en kort mellansekvens som talar om att det här är mitt läger nu. Fast travel är därmed upplåst på denna plats och nästa gång jag vill ta mig längre ut på kartan kan jag alltid skippa den första vandringsbiten och istället ta mig direkt hit. Skönt!

En stund senare får jag syn på en flock vargar, vilka jagar en djurart av mindre sort. Jag ställer mig och bara tittar på, fullkomligt befriad från civilkurage när de hugger ihjäl det stackars djuret. Sedan hör jag en grymtning och känner hur dosan vibrerar och min livmätare halveras på momangen: ett vildsvin har upptäckt mig! Jag lägger benen på ryggen och springer för livet, fylld av skräckblandad förtjusning över det sofistikerade djurliv som Ubisoft har lyckats skapa.

Detta är ögonblicket då jag på riktigt inser hur utsatt Takkar är, vilket är en underbar känsla samtidigt som det är oerhört skrämmande. Mina drömmar om att vara Oros svar på Tengil känns genast osannolika, inte minst eftersom jag blir vettskrämd av ett relativt ofarligt vildsvin. Jag bestämmer mig för att fokusera på uppdraget att göra min och Saylas by starkare, varpå jag hämtar hem Shamanen Tensay, jägaren Jayma, krigaren Karoosh och verktygsnissen Wogah - en galen karaktär som troligtvis är förfader till Trevor i Grand Theft Auto V.

Far Cry Primal
Karaktärerna är oväntat intressanta i Far Cry Primal, något som lyst med sin frånvaro sedan superskurken Vaas i Far Cry 3. Det är ett nöje att göra uppdrag för Karoosh och de andra VIP-gästerna i min by.

Varenda karaktär introduceras på ett spännande, säreget sätt och trots att ingen talar engelska, fattar jag genast tycke för allihop. Det visar sig att allesammans hänger ihop med Takkars egna uppgraderingssystem, vilket är ett snillrikt sätt att få mig att bry mig om de nya invånarna och vilja göra uppdrag åt dem. Efter att på olika sätt ha övertalat dem om att ansluta sig till Wenja-byn jag håller på att bygga (jag vill inte spoila något, men Wogahs introsekvens är fantastisk i all sin vidrighet), börjar snart storhetsvansinnet komma krypande igen. Tack vare de nya karaktärerna i byn, kommer jag kunna bli starkare för varje erfarenhetspoäng jag spenderar.

Men innan de ger mig tillåtelse att låsa upp de allra smarrigaste förmågorna, måste jag ge dem varsin hydda att bo i. Och då måste jag förstås ha material, vilket jag bara kan hitta runtom i Oros. Att samla på sig grenar, stenar, lera, plantor, djurskinn och allt annat som finns ute i vildmarken, kan på papper låta som världens tråkigaste syssla. Så är inte fallet i Far Cry Primal, utan jag känner mig hela tiden motiverad att hitta material till att uppgradera hyddorna och därmed få tillgång till fler uppgraderingar.

Far Cry Primal
I Oros finns det gott om grottor som ibland är så komplexa att jag tappar bort mig. Vid ett tillfälle irrade jag runt i en kvart utan att hitta utgången, varefter jag kom ihåg att jag helt enkelt kunde använda fast travel för att ta mig därifrån...

Uppgraderingarna kostar dock mer än bara en pimpad hydda. Som vanligt behövs erfarenhetspoäng och dessa får jag bara om jag faktiskt möter farorna ute i den vackra, men dödliga världen utanför hembyn. Nu har Shamanen Tensay dock utrustat mig med en uggla, som jag hoar efter för att kunna markera fiender från luften, innan jag återgår till att vara Takkar på väg in i en strid. Ugglan kan givetvis också uppgraderas och snart attackerar jag fiender med den, vilket gör det lite enklare för Takkar att röja upp i alla de läger jag tar över.

I Oros finns det mer Wenja-folk än de uppdragsgivare jag redan hämtat. Här och där dyker det upp slumpmässiga möten, med förtvivlade människor som behöver min hjälp. Det kan vara en grupp människor som ska försvara sitt läger mot alla vargar som attackerar, eller kanske ett par Wenja som blivit tillfångatagna av Udam och nu ska fritas av mig. Jag hjälper gärna alla dessa människor, eftersom belöningen blir att de ansluter sig till min by.

Far Cry Primal
Ugglan kan markera fiender åt Takkar, men snart även attackera dem både fysiskt och med bomber. Bomber gjorda av getingbon.

Ju fler som flyttar in hos Takkar, desto mer mat och material får jag för varje dag som går. Helt gratis! Allting fylls på i min privata gömma, och bekvämt nog finns likadana gömmor i alla läger som jag tagit över i den stora spelvärlden. Så småningom när jag vaknar kan jag hitta tillräckligt med köttbitar i gömman, för att helt kunna skippa den rutinmässiga frukostjakten som i början av spelet var ett måste. Istället kan jag genast ge mig ut på upptäcktsfärd i Oros, utföra oväntat varierade uppdrag och låsa upp fler nödvändiga uppgraderingar. Att hela tiden behöva jaga djur för ätandets skull är faktiskt rätt skönt att slippa.

Men det finns ju så många andra anledningar till varför jag skulle vilja jaga djur. Inte minst eftersom specifika vapen- och utrustningsuppgraderingar kräver specifika djurskinn. Om jag tyckte att vildsvinen var farliga i början, är de ingenting i jämförelse med mammutarna som klampar omkring i norr. Tur då att Shamanen Tensay lär mig att tämja ett dussintal olika djurarter som finns i landet! Med lockbetet i högsta hugg beger jag mig iväg mot de vargar som i början var så skräckinjagande, varpå en av dem nappar. Sakta smyger jag fram, lugnar ner rovdjuret på bästa Steve Irwin-manér och sedan är han mitt husdjur för alltid. Livsviktiga kompanjoner i jakten på större djur, även om mammutarna alltid är lika respektingivande.

Far Cry Primal
Spjutet är det allra bästa jaktvapnet. Det går både att sticka med det och kasta det, och med några uppgraderingar är det möjligt att ta kål även på större byten med bara ett par spjutkast. Givetvis går det att plocka upp spjuten igen efter att de blivit kastade, vilket förstås även gäller pilar.

Med ett knapptryck kan jag kalla på de djur jag låst upp, vilka artar sig olika väl beroende på vilken situation jag befinner mig i. Jaguaren kan exempelvis ta sig an ett gäng fiender och hugga ihjäl dem en och en, utan att resten av gruppen märker något, medan vargen gör att minikartan expanderar och samtidigt ylar för att skrämma bort både djur och människor. Att kalla in ett djur förenklar spelupplevelsen otroligt mycket och snart är det vilddjuren som blir rädda för mig, och inte tvärtom (undantag: de förbannade mammutarna). Plötsligt är det inte alls samma utmaning som i början av spelet, men det är ju faktiskt helt upp till mig hur utmanande jag vill ha det. Om jag känner för att klara mig på egen hand, är det faktiskt inte svårare än att jag undviker att kalla in mina djur.

Min personliga favorit av alla tämjda bestar, är den sabeltandade tigern. Den är snabbast i hela spelet och dessutom går det att rida på denna fyrbenta dödsbringare. Att åka taxi har aldrig känts lika primitivt och på det farliga kattdjurets rygg svischar landskapen förbi. Trots att det inte finns några glidflygare som i de tidigare Far Cry-spelen, är det faktiskt inget jag saknar i Primal. Det räcker gott och väl att kunna färdas med hjälp av mina tämjda djur.

Far Cry Primal
Utöver den sabeltandade tigern, går det utmärkt att rida på såväl björnar som den minsta sortens mammutar. Inget känns lika betryggande som att rida omkring på en trumpetande, hårig mammut som med enkelhet mosar allt motstånd.

Här kommer dock spelets största problem, i dagsläget. När mitt djur blir skadat, måste jag mata den för att livet ska gå upp och det ska bli möjligt att rida på det igen. Alltför ofta är jag med om att knappikonen som ska dyka upp inte visar sig, trots att jag ställer mig precis bredvid min fyrfota kumpan. Det kanske låter som en struntsak, men när djurvännerna är en så viktig del under jakterna på större djur, är det katastrof om jag inte kan livnära mitt djur mitt i striden. Denna bugg händer mer sällan än ofta, men det är fortfarande ett tillräckligt stort problem för att jag ska störa mig på det.

Andra buggar hör till det sedvanliga när det gäller massiva sandlådespel, där framför allt spinnande mammutar och gubbar som magiskt ploppar in och ut ur spelvärlden då och då visar sitt felprogrammerade tryne. Detta är visserligen inget som förstör helheten, men jag längtar redan nu efter de uppdateringar som ska råda bot på dessa skavanker. Atmosfären som för det mesta är helt klockren, förstörs när fiender väljer att ploppa in och ut ur bild.

Far Cry Primal
Spelvärldens mest ökända grävlingar är tillbaka! Denna gång går de att tämja.

Det tredje och egentligen sista bekymret jag har, är att klättermekaniken känns småklumpig på sina ställen. Takkar kan stundtals inte ta sig upp för stenar som känns helt självklara att kunna bestiga, medan det vid andra tillfällen går helt smärtfritt att klättra. Att jag ens reagerar på detta har troligen med Dying Light att göra, som jag stormnjöt av under hela förra året. Parkourmekaniken var fullkomligt briljant i det spelet och dessvärre känns allt annat, inklusive Far Cry Primal, jämförelsevis ganska primitivt (ordvits?)

Minuspoängen åsidosatta, vill jag avsluta recensionen på ett mycket positivt sätt innan jag ger mig ut på upptäcktsfärd igen. Om du letar efter en renodlad överlevnadssimulator, är det här helt fel spel för dig. Far Cry Primal handlar i grund och botten om samma sak som sina föregångare: enorm utforskarglädje, fantastiska landskap, ljuvlig atmosfär, oändliga sidospår och ett djävulskt beroendeframkallande sakletande.

Far Cry Primal
Beastmaster Hunts är en av spelets absoluta höjdpunkter. Jag vill inte gå in på några detaljer, men de involverar de starkaste bestarna i hela spelet. Och mitt uppdrag är att tämja dem...

Inledningsvis är äventyret härligt utmanande tack vare det brutala och levande djurlivet. Känslan av triumf efter att ha lyckats fälla ett byte håller i sig så länge Takkar är en vanlig jägare-samlare, utan vare sig uppgraderade vapen eller tämjda djur vid sin sida. Så småningom blir dock svårighetsgraden betydligt mildare, vilket mest känns som en rättvis belöning efter alla nervkittlande jaktsessioner jag tagit mig an och alla Wenja-människor jag samlat till min by. Härskare av Oros? Jag tror att det är precis vad jag håller på att bli.

Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
Far Cry Primal
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Ljuvlig tidsålder, levande djurliv, uppgraderingarna hör ihop med huvudkaraktärerna i byn, förvånansvärt intressant story, enorm spelvärld, strålande grafik, massor av spelglädje
-
Buggiga mammutar och människor, stundtals klumpig klättringsmekanik
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Petter Hegevall
Som den actiontörstande vapentok jag är var jag på förhand rädd att Primal skulle kännas... Tunt. Inga skjutvapen är för mig oftast detsamma som total tristess, åtminstone när vi snackar actiontitlar sett ur ett traditionellt förstapersonsperspektiv. Ubisofts senaste omgång sandlådemys är dock allt annat än trist utan istället det kanske bästa spelet i serien hittills tack vare otrolig atmosfär och sanslöst tight spelmekanik. Jag har inte lirat lika mycket som Jerry och har en hel del kvar att upptäcka men det vore för mig direkt oärligt att inte kalla Far Cry Primal för strålande. 9/10

Medlemsrecensioner

  • IA Sockertopp
    Jag har inte klarat hela spelet någon gång eftersom jag har bara tillgång till PS4 när jag är kattvakt hos en polare, men som jag gillar det.... 9/10

Relaterade texter

Far Cry PrimalScore

Far Cry Primal

RECENSION. Skrivet av Jerry Fogselius

Majestätiska mammutar, värmande lägereldar och grottmålningar. Jerry har begett sig till stenåldern för att smaka på naturlivet i Ubisofts sandlåda...

Blir det inget nytt Far Cry nästa år?

Blir det inget nytt Far Cry nästa år?

NYHET. Skrivet av Oliver Thulin

Det är ingen hemlighet att Ubisoft ger deras storserie Assassin's Creed en paus så att de kan bygga om och blåsa nytt liv i varumärket, vilket kanske de flesta kan hålla...



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy