För oss som inte hade chansen att spela plattformsäventyret A Boy and his Blob när originalet dök upp till Wii 2009, kommer nu äntligen en uppfräschad version av spelet till alla samtida konsoler. Har väntan på ett sju år gammalt spel, som i sin tur är en tolkning av ett 27 år gammalt spel, varit värd all den här väntan, kan man ju fråga sig?
Det hela börjar med att den namnlösa pojken som axlar huvudrollsmanteln sover lugnt i sin säng inuti sitt lilla hus. Plötsligt dundrar en meteor rakt ned i marken med en otrolig kraft och väcker pojken ur hans slummer. Som alla normala barn som bor ensamma i enorma trädkojor så skuttar han sävligt och bekymmerslöst ut i natten för att undersöka vad tusan det var som väckte honom. Väl framme vid kratern så möter han en kritvit liten slemklump. Trots lite inledande osäkerhet så uppstår en vänskap mellan klumpen och pojken, varpå äventyret kan börja.
Det är inte mycket till berättelse att prata om när det kommer till A Boy and his Blob men det spelar egentligen ingen roll. Jag bryr mig faktiskt inte nämnvärt varför duon reser genom bland annat skogar, städer, gruvor och vidare till andra planeter. Jag bryr mig inte heller om vad egentliga målet är. Men att de ska komma fram dit helskinnade, oavsett vart det än må vara, är hutlöst viktigt för mig. För det som fattas i ren och skär story, kompenseras tveklöst av relationen mellan den lilla pojken och slemklumpen.
Med små subtila gester och animeringar känner jag vänskapen, respekten och kärleken mellan de två och tanken på att något vedervärdigt ska hända någon av dem får mig att skaka av oro. När det bitterljuva slutet väl spelats upp för mina tårfyllda ögon så hoppar jag direkt tillbaka in i spelet för att trycka på "kramknappen" (ja, det finns självfallet en sådan) för att visa den där jävla slemklumpen hur mycket jag/pojken älskar honom. Att uppnå stora känslor med små medel får mig alltid på fall och i det avseendet lyckas verkligen A Boy and his Blob.
Själva spelupplägget i det sidoscrollande plattformsäventyret är att du, i rollen som pojken, ska ta dig genom fyra olika världar med tio banor i varje (hittar du dock tre skattkistor på varje bana så låser du upp extrabanor som du kan njuta av). För att klara av det här så har du din trogne slemklump samt en påse med gelébönor till din hjälp. Alla bönor har olika egenskaper och när du kastar ut dessa så äter slemklumpen upp dem för att sedan förvandlas till ett användbart objekt som du kommer att behöva för att lösa olika pussel som du ställs inför på varje bana. Den kan förvandlas till allt från studsmatta och raket till stege och mechsuit.
Det är ett underhållande spelupplägg som verkligen funkar men det tråkiga är att alla bönor är förutbestämda på varje bana så att lösa pussel blir inte särskilt utmanade förrän långt in i spelet. Det hade varit mycket mer intressant att ha tillgång till den största delen av bönorna direkt från start, då det hade gett upphov till lite mer experimenterande när det kommit till pussel, för att sedan få de mer exklusiva bönorna ju längre in i spelet du tagit dig. Självklart har utvecklarna Way Forward riktat sig mot en yngre publik och därav gjort spelet betydligt lättare och tydligare i sin utformning, men det hade varit trevligt med lite mer utmaning än så här.
Även spelkontrollen i A Boy and his Blob är simpel, inga svåra kombinationer och dylikt, men den är inte helt felfri för det. Mer än ofta känns den slö och pojken gör flertal konstiga utfall som jag absolut inte hade planerat att göra. Bönor kastas dit de absolut inte ska vara, långa irriterande fall till en säker död som inte var min tanke, promenera i fel riktning än vad jag tänkt mig vilket resulterar i att jag måste göra om pusslet från början... det blir ett och annat nervöst ticksanfall under min genomspelning. Slemklumpen är inte heller alltid världens bästa partner utan den skuttar och flyger dit jag absolut inte planerat att den ska emellanåt. Mången svordomar har alltså yttrats.
Men det är ändå lätt att förlåta A Boy and his Blob för alla dess brister när du väljer att vila dina små blå på det. Den handmålade designen är allt som oftast så hysteriskt läcker att jag brister ut i tårar. Att se de innovativt lekfulla världarna (som doftar Yoshi's Island och barnprogram och svunnen tid) rullas ut fyllda till bredden med fylliga färger får mig att le brett. Sedan är både pojken och slemklumpen utsökt utformade. När han skuttar fram med sin lilla gröna tröja och ryggsäck fnissar jag förtjust medan alla av slemklumpens förvandlingar sker med ett sådant underbart flyt att jag inte kan göra annat än att göra dem om och om igen. Extra krispigt och mysigt blir det ju dessutom i denna uppiffade upplaga i förhållande till den som släpptes 2009. Fenomenalt vackert.
Trots delvis bristfällig spelkontroll och lite väl enkelt upplägg så är A Boy and his Blob absolut ett spel för dig som suktar efter ett underhållande plattformsäventyr. Glöm bara inte att trycka på "kramknappen" så ofta som du bara kan. Det är en order.