Disney Universe

Barn får livets goda serverat på silverfat idag, och jag gillar det. När jag var liten tyckte jag att pumba var kul (du vet, vårtsvinet från Lejonkungen). Ville jag se honom fick jag vackert vänta tills det var fredag och Disneydags gick på TV förutom de gånger han skymtade förbi på Lejonkungen till Sega Mega Drive.

Idag ser det annorlunda ut. Disney Channel rullar i stort sett hela dagarna för att hålla barnen roade och om favoriten inte går på TV just nu så kan man alltid ta en vända på Youtube. Tiderna har förändrats till det bättre, och Disney Universe bekräftar att spelbranschen är med på noterna.

Undertiteln Universe skvallrar om att spelaren kommer att bjudas på det mesta av det bästa, men spelet skulle i ärlighetens namn lika gärna ha kunnat heta Disney: Allt på en gång. Grundkonceptet är nämligen det att man tagit ett tjog kända Disney-filmer, allt från Lejonkungen och Alladin till Pirates of the Carribean och Monsters Inc, och slängt dem i samma gryta.

Det här innebär att du kan spela som Pumba i underlandet (!). Eller ja, du trär snarare på din karaktär en pumbadräkt, om du nu gillar Pumba. Annars finns det en hel hög andra kostymer att välja mellan, vissa klassiska och andra helt nya för mig, och urvalet blir bara större ju mer du spelar.

Spelandet i sig ter sig genom ett typiskt plattformsäventyr där det gäller att pussla, hoppa och slå sin väg till målet. På vägen kan du leta upp dolda hemligheter för att låsa upp så mycket av spelets innehåll som möjligt. Inget revolutionerande med andra ord, men ändock ett upplägg som fortfarande roar och kommer att kännas fantastiskt inbjudande för den som ännu inte greppat en spelkontroll.

Totalt finns det 18 världar att utforska. Delar man upp alla banor från alla världar sitter man till slut på 54 helt olika banor som alla innehåller dolda föremål som man inte alltid lär hitta på första försöket. Mängden innehåll är alltså en bra bit över standardnivån för barnspel där utvecklare tyvärr allt som oftast resonerar som så att föräldrarna ändå inte kollar hur mycket speltid barnen får för pengarna.

Att Disney Universe inte är något Super Mario märks redan tidigt. Medan Nintendo är mästare på variation känns Disney Universe repetitivt, och jag kommer ofta på mig själv med önskan att bara komma till nästa bana så att jag slipper göra det här enformiga pusslet som dessutom påminner om det enformiga pusslet jag just gjorde för tio minuter sedan.

Striderna känns även de enformiga och utgörs till stor del av en enda knapp. Möjligheten att slåss ridandes på djur och användandet av fällor till trots är stridsmomenten inte roande för mig. Däremot kan jag tänka mig att det här är en bra nybörjarnivå och det är ju trots allt ett spel riktat till de yngre.

Grafiken må vara på gränsen till utdaterad. Tjusigt genomarbetad design som dessutom håller sig trogen filmerna den arbetar med räddar dock situationen och lämnar mig med ett positivt intryck, även om påläggen kunde ha varit lite mjukare. Ljussättningen på huvudkaraktären passar inte alltid in mot bakgrunden och överlag känns det som att Disney Interactive Studios kunde ha jobbat mer med skuggorna.

Ljudeffekterna känns sällan, på gränsen till aldrig, typiskt Disney. Jag hade gärna hört mer av rejäla körer och stråkpartier som ju trots allt är en viktig beståndsdel hos klassiska filmer som Skönheten och odjuret eller Lejonkungen. Istället är all musik gjord den datoriserade vägen och lämnar aldrig utrymme för något känslomässigt djup.

Allt i enlighet med spelet självt, antar jag. För det känns, om jag ska vara ärlig, poänglöst för mig som vuxen man att ta mig fram genom det mest generiska plattformsspelet på länge, enbart i syftet att ha kul. Jag har spelat tillräckligt mycket spel för att bli lite fartblind och behöver något att häpna över nästan hela tiden för att hålla intresset uppe.

Disney Universe levererar inga överraskningar och innehåller samtidigt inget djup, på något plan. Grafiken är medelmåttig och räddas främst av snyggt utformad design. Musiken är anonym och känns inte helt värdig varumärket i fråga. Bakgrundshistorien lyser med sin frånvaro och ofta känns spelupplägget så repetitivt att jag måste gå och göra något annat med jämna mellanrum för att inte bli frustrerad.

Samtidigt kan jag inte låta bli att till fullo tro att barn upp till tio år kommer att älska det här. Att inte vara yrkesskadad spelskribent, och därmed se världen som den presenteras istället för att leta efter hål i kulisserna kommer att lämna ett betydligt kraftigare intryck, och jag är övertygad om att jag hade varit en nöjd åttaåring om jag spelade Disney Universe med mamma, pappa och storebror på annandagen.