Svenska
Gamereactor
recensioner
Just Cause 3

Just Cause 3

Rico Rodriguez lämnar Panau bakom sig och flyttar hem till medelhavsinspirerade Medici. Jerry har njutit av årets fetaste actionäventyr

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

640 kvadratkilometer, tre gigantiska huvudområden som skiljer sig oerhört mycket från varandra, 29 provinser fyllda till bredden av sammanlagt hundratals rödvitrandiga militärbaser av olika slag, alla med en sak gemensamt: de är förbannat kul att spränga. Välkommen till Medici, Rico Rodriguez senaste lekplats och actionhjältens storstilade debut på den nya generationens konsoler.

Och det märks. Just Cause 3 är rent ögongodis och samtidigt ett tekniskt jättekliv från föregångaren, med vidöppna landskap som är fyllda av ett liv som Just Cause 2 saknade. Vackra blommor växer på enorma fält, vilka alla reagerar när jag prövar att springa igenom dem med en solbränd Rico. Här och där strövar kossor och andra djur omkring, medan bönder i traktorer brummar runt på sina åkrar och musikanter spelar fiol och gitarr på stadens torg.

Just Cause 3
Medici är en galet vacker plats och jag har tillbringat många timmar med att bara sväva omkring med den nya, grymma wingsuiten.

Dessa inslag ger spelvärlden en härlig puls och gör Medici till en mer levande plats än vad Panau någonsin var. Medan jag i föregångaren endast ägnade min tid åt att röja omkring i militärbaserna, vilket tidigare har varit huvudfokuset för utvecklaren Avalanche när det gäller Just Cause-spelen, kan jag glatt meddela att den nya detaljrikedomen får mig att snabbt glömma mitt uppdrag att spränga ondingarnas fästen och istället bara njuta av att glida omkring i det enorma medelhavslandskapet istället.

Detta är en annons:

För att kunna göra det, har jag inte längre bara en fallskärm till mitt förfogande - även om den också återvänder och känns lika perfekt som i föregångaren - utan även wingsuiten. Efter bara ett par introduktionsuppdrag, utrustas jag med dessa vingar som gör Rico till en mänsklig, flygande ekorre, och plötsligt faller pusselbitarna på plats. Möjligheten att kunna ta sig framåt i luften så pass snabbt som jag kan göra med wingsuiten utfälld, är precis vad jag saknade i föregångaren! Att glidflyga med den uppgraderade dräkten får mig att känna mig som Iron Man, blandat med Spindelmannen när jag alternerar min framfart mellan wingsuiten, fallskärmen och änterhaken.

Spelbarheten i luften är snortight och även om wingsuiten till en början känns lite svårmanövrerad, får jag snart grepp om styrningen och börjar ta mig framåt i raketfart. Att det ständigt känns utmanande att pricka rätt när jag tar mig fram med utbredda vingar, framför allt när jag flyger genom tunnlar och förbi snäva trädlandskap, gör det förstås ännu mer belönande när jag väl kommer ut till mer öppna vidder igen. Känslan av triumf och frihet är total varje gång jag lyckats med en längre wingsuit-tur och efter några timmars spelande märker jag enorma framsteg i Ricos luftburna akrobatik.

Just Cause 3
Varför nöja sig med bara en änterhake? Rico kan använda flera stycken samtidigt och det går utmärkt att haka fast fordon, människor och andra föremål precis som man vill.

Men det är inte bara jag själv som har blivit bättre på att manövrera honom, utan spelet är proppfullt av olika utmaningar (med det logiska namnet Challenges) som ger Rico möjligheten att låsa upp nya färdigheter. Det finns utmaningar för allt: wingsuit-flygning, flygplansrace, bilrace, båtrace och - givetvis - "spräng så mycket du hinner på ett par minuter"-prövningar, för att nämna några. Challenges ger Rico extra änterhakar, uppgraderade wingsuit- och fallskärmsegenskaper, lustgasfyllda bilar och fler vapen, fordon och starkare granater. För att nämna en bråkdel av allt smaskigt som går att låsa upp.

Detta är en annons:

Varje utmaning i de många olika kategorierna går att tackla fler gånger, för att på så sätt kunna få bättre resultat och därmed kunna låsa upp nya modifikationer till Rico och hans vapen, fordon och utrustning. Under min tid med spelet, har jag ägnat långt fler timmar åt att ta mig an Challenges än att göra huvuduppdrag, av den simpla anledningen att jag vill göra Rico så välutrustad som han bara kan bli innan jag tacklar uppgiften att leda rebellerna i deras kamp mot General Di Ravello - den maktgalna diktatorn i Medici.

Just Cause 3
General Di Ravello är precis lika endimensionell som vilken annan TV-spelsskurk som helst.

På tal om Di Ravello, är det just persongalleriet och manuset som gör att betyget sjunker en aning. Tyvärr lockar replikerna inte till lika mycket skratt som föregångaren och sidokaraktären Mario är mest störande, medan superondingen Di Ravello känns lite väl uttjatad för att kunna bli en intressant figur. Att Avalanche försöker få till en mer seriös ton, där jag måste stoppa Di Ravello från att göra massförstörelsevapen av ett ämne kallat Bavarium, leder till att jag snart saknar det komiska manuset från Just Cause 2.

Det hade i mitt tycke varit bättre att köra fullt ut på överdrivet, orealistiskt nonsens á la 80-talets roligaste actionrullar, eftersom Just Cause 3 är som upplagt för det. Att kampen mot Di Ravello tas med sådant allvar, tycker jag personligen är lite tråkigt och tar bort en del av charmen med spelserien. Men det är förstås bara en smaksak.

Däremot gillar jag själva uppdragen, som alla känns förvånansvärt varierade och minst sagt explosiva. I ena stunden står jag på en av Di Ravellos monstruösa missiler som jag hindrar från att träffa sitt mål, och bara något uppdrag senare är det dags att dyka ner under vattnet för att komma fram till en hemlig grotta som ska ge svar på Bavarium-gåtan.

Detta blandat med diverse Sniper-eskapader, fantastiskt actionpackade eskortuppdrag (där jag ofta stjäl en av fiendens helikopter för att enklare kunna skydda Mario, eller vem det än är jag ska ta från punkt A till B) och rena spränguppdrag. Det känns inte alls trist att utföra huvuduppdrag, när de bjuder på så stor variation. Även om jag alltså inte känner mig särskilt övertygad av varken röstskådespeleriet eller de kortvariga mellansekvenserna.

Just Cause 3
Anti-luftvärnsvapen finns utplacerade i många militärbaser och dessa bör man hacka, för att få hjälp mot fiendens ettriga helikoptrar och stridsflygplan.

För att få tillgång till nya uppdrag, krävs det att jag tar över tillräckligt många provinser i ett huvudområde för att ens få lov att komma vidare i storyn. Som jag sa tidigare finns 29 olika provinser i Medicis tre stora huvudområden och dessa ruvar på ett antal militärbaser vardera. För att befria en provins från Di Ravellos klor, måste jag ta över samtliga militärbaser inom just detta område. Allt rödvitrandigt är mina mål och dessa ska förstöras, vilket jag gör med lika mycket barnslig glädje varje gång.

Vissa militärbaser, eller rättare sagt militärstyrda områden (kallade Settlements), är fullständigt enorma, vilket såklart får dreglet att rinna till ordentligt. Här finns det massor att förstöra, på alla tänkbara sätt, medan Settlements av mindre variant kan vara avklarade på någon enstaka minut. Tumregeln är att de stora baserna är mer utmanande, med fler saker som ska förstöras såsom satelliter, elkraftverk och stora oljeraffinaderier.

Fördelen med de stora baserna är att den action som uppstår, är bland det maffigaste man kan finna i ett spel. Ju större bas jag tar över, desto större är dessutom belöningen i form av nya utmaningar som blir upplåsta, nya fordon som hamnar i min ägo och fler trevliga vapen som Rico får tillgång till. Konceptet fungerar klockrent och jag utvecklar snabbt ett beroende att ta över fler baser, bara för att jag vill lägga mina sotsvarta tassar på nya prylar.

I och med att jag spränger den första av alla rödvitrandiga objekt i ett militärstyrt område, sätts alarmet igång och Di Ravellos mannar jagar mig snart med allt de har, från marksoldater med maskingevär, till stridshelikoptrar, pansarvagnar och allt annat som är till för att kunna starta ett tredje världskrig. Trots det enorma antalet motståndare, har jag ändå alltid ett väsentligt övertag: luften.

Genom att fly iväg uppåt, kan jag låta Ricos liv gå från rött till neutralt, och därefter är det bara att dyka ner i militärbasen och fortsätta med kaoset igen. Svårighetsgraden känns perfekt balanserad, och faktumet att Rico tål mer stryk än självaste Van Damme är faktiskt bara positivt. Hur kul hade det varit om spelvärldens största actionhjälte inte tålde några kulor eller explosioner överhuvudtaget?

Just Cause 3
Explosionerna i Just Cause 3 är de snyggaste jag har sett (och känt) i ett spel. Glöm Max Rockatansky, Rico Rodriguez är dynamitens okrönte konung.

På tal om explosionerna, är det hög tid att prata om just dessa. Just Cause 3 har nämligen de vackraste sprängningar jag skådat i ett spel, där de enorma bollar av eld och svart rök som uppstår när jag pepprar sönder en bensinstation, får 90-talets Bondfilmer att blekna i jämförelse. Varenda explosion känns fruktansvärt tillfredsställande och fysiken är verkligen enastående, speciellt när kedjereaktionen blir total och explosionerna pågår längre än vad man rimligtvis kan önska sig. Snacka om att inte spara på krutet!

Allra häftigast är dock att spränga de stora broar som finns runtom Medici, genom att plantera bomber på dess pelare. Att flyga till en närbelägen plats och demolera en hel bro, är en makalös syn. Det dova muller som uppstår vid sprängningen, är kusligt verklighetstroget och mina öron får lika mycket orgasm varje gång. Det gäller i och för sig alla sorters explosioner, men framför allt broarnas kollaps är en ljudupplevelse som jag inte kan få nog av.

Just Cause 3
Att ödelägga hela broar känns kusligt och häftigt på samma gång. Pelarnas kollaps ser läskigt verkligt ut.

Ljudet överlag är faktiskt det som imponerar mest med hela spelet (borträknat det skitnödiga röstskådespeleriet), trots att de sanslöst snygga explosionerna kommer på en nära andraplats. Vapnen låter alla sådär pampigt kraftfulla, men främst är det musiken som frälser mig. När jakten efter Rico inleds i en Settlement, drar en slags flamencomusik med thrillerinslag igång. Tänk er de hetsiga tonerna i inledningen till The Dark Knight Rises, när Bane bestämmer sig för att krascha planet, blandat med spansk gitarr. Det är en otroligt märklig mix, men den fungerar faktiskt helt strålande.

Ännu bättre blir det dock när jag inte är med om någon action överhuvudtaget, utan bara flyger över de vackra landskapen med min wingsuit samtidigt som The Last of Us-inspirerade, akustiska toner plötsligt smyger igång. Stämningen blir genast total och jag blir lika hänförd varje gång. Att höra vinden susa realistiskt i mina utbredda vingar, som blandas med ljudet av den fantastiskt lugna musiken och fiskmåsarnas skränande, gör att det nästan känns meditativt att flyga omkring över de vidsträckta landskapen. Dessa harmoniska stunder ger spelet en fantastisk känsla av kontrast, vilket onekligen behövs för att bryta av allt pangpang som sker under uppdrag och i Settlements.

Just Cause 3
Den lugna musiken som spelas när jag glidflyger över spelvärldens mest skimrande, inbjudande vatten, ger mig gåshud varje gång.

När ledmotivet kickar igång under mina långa flygturer, med det där smygande blåsinstrumentet som du snart kommer vara lika förälskad i som jag är, känner jag att detta är precis den magi som spel på sistone börjat handla mer och mer om: att bli uppslukad på samma sätt som man blir av en riktigt bra film. Musiken berör mig på djupet och detta är spelets absoluta höjdpunkt.

Något annat som jag inte heller hade kunnat föreställa mig på förhand, var att körkänslan faktiskt skulle vara bra. Visst, motorcyklarna är fortfarande helt fruktansvärda att styra och det är knappast någon GTA V-bilfysik vi snackar om, men bilarna som rullar på Medicis vägar känns ofantligt mycket bättre än de som fanns i Just Cause 2. Att köra bil är visserligen inte alls lika kul som att flyga flygplan eller fälla ut wingsuiten, men att samla diverse kärror till mitt garage visar sig snabbt bli en syssla jag vill ägna mig åt.

Just Cause 3
Nitrofyllda bilar från garaget är sanslöst skoj att blåsa runt i! Äntligen går bilarna att styra, jämfört med hur de kändes i Just Cause 2.

Efter att ha tagit en bil till något av de många garage som jag låser upp i Medici, är fordonet ifråga tillgängligt för alltid och bara ett par knapptryck bort. Spelet har nämligen Rebel Drops, precis som föregångaren. Alla objekt som jag låst upp, vare sig det är fordon som jag tagit till garaget eller vapen som jag har fått i belöning genom att ha erövrat specifika militärbaser eller klarat utmaningar, går att få tag på via det smidiga Rebel Drop-systemet.

Borta är de hutlösa summor som föregångaren tvingade mig att betala varje gång jag skulle beställa en stridsjet, utan nu har jag istället oändlig tillgång till de saker Rico samlat på sig. Vissa situationer kräver kanske att jag har en militärhelikopter, en sniper och en fläskig automatkarbin? Bara att beställa, såvida jag har låst upp dessa föremål och Rico har en beacon för att kunna kalla in en Rebel Drop. Beacons går att hitta lite här och där i Medici och jag känner aldrig att jag har svårigheter att beställa Rebel Drops, vilket förstås bara är positivt för spelupplevelsen.

Just Cause 3
Det är platser som dessa som får mig att vilja utforska varenda vrå av Medici.

Efter närmare 25 speltimmar har jag fortfarande hundratals - om inte tusentals - fler rödvitrandiga objekt som behöver sprängas. Jag är inte särskilt brydd om storyn, som känns lite för ordinär jämfört med föregångarens skrattfest, men på alla andra punkter är Just Cause 3 flera jordvarv bättre än Ricos båda tidigare äventyr.

Wingsuiten är ett fenomenalt tillskott som gör spelglädjen överlägsen alla andra sandlådespel, fysiken och explosionerna trollbinder mig ständigt, uppdragen är oväntat varierade, uppgraderingssystemet känns härligt beroendeframkallande och musiken... musiken är bäst. Det enda jag egentligen saknar, är ett flerspelarläge i stil med GTA Online. Hur kul vore det inte att flyga omkring och utföra kaos tillsammans med vänner? Förhoppningsvis är det något som Avalanche lägger till i uppföljaren.

Fram till dess får jag vara mer än nöjd med min vistelse i Medici. Tredje gången gillt heter det ju och när det gäller spelserien Just Cause stämmer ordspråket bättre än aldrig förr. Av alla årets sandlådor, har jag haft tveklöst mest roligt med den som Avalanche så omsorgsfullt har skapat. Jag kommer fortsätta tillbringa dussintals, kanske rentav hundratals timmar i Rico Rodriguez solbrända sällskap, vare sig jag hjälper rebellerna att störta General Di Ravello eller om jag helt enkelt väljer att strunta i allt som har med bombardemang att göra, för att istället bara glida runt och lyssna på vinden som så vackert blandas med tonerna av det underbara ledmotivet. Just Cause 3 är inte bara en renodlad actiontitel, utan även en 640 kvadratkilometer stor upptäcktsfärd där de fridfulla stunderna lämnar mig lika förtrollad som de explosiva.

09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Makalösa explosioner, strålande ljud, enorm frihet, livfulla miljöer, grym spelmekanik, varierade uppdrag, fantastisk fysik
-
Korkade fiender, blekt manus
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Just Cause 3Score

Just Cause 3

RECENSION. Skrivet av Jerry Fogselius

Rico Rodriguez lämnar Panau bakom sig och flyttar hem till medelhavsinspirerade Medici. Jerry har njutit av årets fetaste actionäventyr

6
Avalanche Studios uppköpta av Nordisk Film

Avalanche Studios uppköpta av Nordisk Film

NYHET. Skrivet av Jonas Mäki

Avalanche Studios, studion som gav oss Just Cause-spelen, låter meddela att de nu blivit uppköpta av Nordisk Film som nu äger hela företaget. Games Industry rapporterar...



Loading next content