Burnout Crash

Bilkrockar är obehagliga. I spelens värld är de dock oftast löjligt glorifierade, och inte minst i den hyllade racingserien Burnout. Här är krascher häftiga, helt enkelt. Nu har det gått så långt att utvecklaren Criterion dedikerat nästa spel i serien till just bilkrockar. Det är ett koncept som kan låta smått psykopatisk på papper, men Criterion har verkligen valt rätt tillvägagångssätt och lyckas bjuder på en uppfriskande och beroendeframkallande spelupplevelse.

Låt inte den första halvan av namnet lura dig dock, detta är inget racingspel. Burnout Crash är mer av ett pusselspel med ett väldigt simpelt upplägg: Kör in din bil på en vägkorsning och starta en rejäl seriekrock. Visst kan det låta lite ytligt till en början, men utförandet är faktiskt relativt ambitiöst. Din bil har förmågan att explodera på nytt om och om igen, och med hjälp av Burnout-seriens aftertouch-funktion kan du styra ditt brinnande vrak för att blockera inkommande trafik så att fler förare får chansen att deltaga deltaga i din enorma bilslakt.

Spelvärlden i Burnout Crash består av ett antal vägkorsningar som fungerar som banor. Det är på dessa som man som den mest oansvarige bilföraren sedan urminnes tider släpps lös för att orsaka så stora seriekrockar som möjligt. Varje bana har 15 utmaningar bundna till sig, som alla belönar spelaren med en stjärna. Dessa stjärnor används sedan för att komma vidare till nästa vägkorsning där nya utmaningar väntar, och för att låsa upp fler fordon som skiljer sig från varandra när det kommer till tyngd och hastighet.

Visst handlar Burnout Crash om att få så hög poäng som möjligt (läs: skadekostnader), men dessa uppdrag ger spelet en känsla av progression. Alla utmaningarna är uppdelade i tre spellägen, nämligen Road Trip, Rush Hour och Pile Up. Dessa kan framstå som väldigt lika, men det krävs distinkt olika taktiker för att bemästra dem.

I Road Trip gäller det att få med så många bilar som möjligt i sina krockar. En grundläggande taktik för detta är att bygga enorma vägblockader, som tillsammans fungerar som ett spindelnät för all trafik. Stora poäng kan kammas hem om man sprider sin förgörelse till de närliggande byggnaderna på spelområdet, men då lämnar man även vägarna utan uppsikt och riskerar att några bilar lyckas ta sig igenom området oskadda. Sker detta fem gånger är spelet över. Gör man tillräckligt bra ifrån sig kommer dock rundan att avslutas med en omstörtande händelse som kan får hela kvarteret att förvandlas till damm.

I spelläget Rush Hour kretsar allting kring att åstadkomma så mycket skada som möjligt på 90 sekunder. När tiden är slut exploderar ens bil som om någon gömt en kärnvapenspetts i bakluckan, och då gäller det att man placerat sig mitt i en bilgröt för enorma mängder bonuspoäng.

Det tredje spelläget, Pile Up, erbjuder mest utmaning men är också det minst roliga. Här måste man få stopp på alla bilar utan att orsaka explosioner (vilket får vraken att försvinna). När det sedan inte kommer några fler bilar aktiveras "Inferno", vilket är en multiplikator som ger dig mer poäng desto fler bilar och byggnader som brinner. Det är alltså då man ska få alla bilar man samlat på sig i seriekrocken att börja brinna och explodera i kör.

Att se all metall och brinnande gummi på vägarna är sannerligen är ljuv syn, som får en att vilja krocka om och om igen. Det som saknas är dock de fantastisk detaljrika krascherna från tidigare spel i serien. Burnout Crash må vara en budgettitel, men inte ens med de standarderna kan det klassa som ett särskilt snyggt spel. Det finns inte mycket positivt att säga om menyerna i spelet heller. Inte nog med att de är klottriga och fula, man tvingas även gå igenom ett antal skärmar både före och efter varje bana, vilket gör processen att bara hoppa in och krocka lite bilar till en onödigt enerverande sådan.

Som tur var så är autolog-funktionen (som introducerades i förra årets Need for Speed: Hot Pursuit) väl utförd även här. Autolog håller dig konstant uppdaterad när det kommer till dina vänners high scores, och låter din utmana dessa med ett simpelt knapptryck. Så även om Burnout Crash saknar substans, och alla de grundläggande spelmekanikerna uppenbarat sig redan efter en minut, så finns det mycket i spelet som är beroendeframkallande.

Det som bidrar mest till detta beroende är dock vansinnet, som nyanserar allting med spelet. En av de mest tillfredsställande sakerna med spelet är till exempel att få se alla absurda händelser som kan inträffa på banorna. Det vore tråkigt att avslöja alla dessa i förväg, men räkna med att se virvelvindar svepa bort bilar, meteoritregn förstöra korsningar och flygplan nödlanda mitt på spelfältet för att riva ner närliggande byggnader. Även spelets power-ups är galna, med magneter som får all trafik att attraheras till din bil, och med ett flertal specialfordon som kräver avancerade taktiker för att ta ner.

Här finns även ett finurligt licensierat soundtrack som används på ett genialiskt sätt. Allting som sker i spelet har ett musikstycke förknippat med sig. När en snöstorm drabbar staden spelas "Ice Ice Baby" av Vanilla Ice upp, och "Bad Boys" av Inner Circle förvarnar dig om den där läskiga polispatrullen som är ute för att stoppa dig. Även kommentatorn bidrar till galenskapen med sitt överspel och sina absurda referenser. Det är knappast någon som kommer falla alla i smaken, men det bidrar ändå till en unik spelupplevelse. Burnout Crash tar sig inte själv på allvar, och det borde inte du göra heller. Det är bara att ge hjärncellerna ledigt i några timmar och njuta.