Star Wars Battlefront

I en galax långt, långt borta. I en galax där mörkret sakta faller i harmoni med skogsmånen Endor som försiktigt släcks ner i bakgrunden. I en galax där den vackra och säkra sidan av kraften aldrig har dansat så pass nära gränslandet till den mörka och fasansfulla sida som utgör dess antagonist. Den sida som förgör människan inifrån och föder hat och vrede utan dess like. Den sida som trots det förakt vi alla känner inom oss gentemot den, ändå alltid tycks intressera oss som allra mest. Vare sig vi vågar inse det, eller inte.

Framför mig präglar mörkret natthimmeln. Tystnaden är smärtsamt påtaglig där jag och min partner varsamt smyger oss fram genom den täta växtligheten som Endor erbjuder, på gott och på ont. I förgrunden ljuder det lekande vattendraget precis under våra fötter, hand i hand med den dova smällen från den dörr som onekligen tillhör närmsta Ewok-familj, vars säkerhet i nuläget är ifrågasatt och hotad. För vi är sannerligen inte ensamma, jag och min partner. Det är en sak som är mycket säker, där vi fortsatt rör oss fram igenom det oändliga skogsparti som stoltserar i sin oförskämt vackra grafiska skrud framför våra förtrollande ögon. Plötsligt bryts tystnaden lite längre bort, och det känns nästan som om hela galaxen håller andan för en stund där vi står som förstelnade. Som om hela galaxen runt omkring oss inte vill avslöja vår position. Som om allt kretsar kring just detta ögonblick.

Plötsligt skymtar vi de så karaktäristiskt snövita dräkterna genom de buskar och snår som agerar tillfälligt kamouflage åt oss båda. Vilken sekund som helst kommer helvetet att bryta ut. Vilken sekund som helst kommer tystnaden plötsligt att förvandlas till någonting annat. Någonting som måste göras. Någonting som måste göras för galaxens fortsatta säkerhet, i fredens namn. Jag ställer mig sakta upp, tar ett djupt andetag, följt av mitt hämndlystna vapen som riktas mot den Stormtrooper som så ovetande vandrar ett fåtal meter framför mig. Jag känner hur avtryckaren talar till mig. Jag känner hur den är redo. Hur vi alla är redo. Redo för att återställa freden i galaxen, en gång för alla. Jag skjuter mitt första skott och ser hur han sakta faller till marken. Precis som på film. Precis som George Lucas skräddarsydde det hela för snart 40 år sedan.

Det första skottet har avfyrats. Det Sarajevo-liknande skottet, som lägger sig likt sur grädde ovanpå det mos som är den redan irriterande konflikten, har avfyrats. Kriget har äntligen fått sin början, och jag får därför samtidigt passa på att hälsa dig välkommen. Välkommen till skogsmånen Endor. Välkommen till en galax långt, långt borta. Och välkommen, till Star Wars Battlefront.

Det känns smått overkligt att dagen faktiskt är här. Dagen D som stavas det så hett efterlängtade, svenskutvecklade Star Wars Battlefront. Det känns nästan som om det vore igår som man på Dice utannonserade det hela för världen och samtidigt presenterade de allra, allra första bilderna ifrån ett skrämmande vackert Endor i tidigt stadie, i form av en enstaka Speeder som ljöd så fridfullt framför våra ögon. Jag kommer ihåg hur jag förälskade mig redan där och då. Jag kommer ihåg hur jag sakta slöt ögonen och drömde mig bort till vad som väntade mig inom en snar - men ändå så oändlig - framtid. Nu är dagen äntligen kommen. Dagen D är äntligen här, drömmen har äntligen förvandlats till verklighet och jag öppnar ögonen på nytt för att bekräfta det en gång för alla. Och ja, jag är fortfarande förälskad. Om än aningen kluven, men det kommer vi till.

Med hjälp av den så fantastiskt tidlösa hymnen välkomnar Star Wars Battlefront dig med öppnar armar, för att sedermera kasta dig rakt in i striden hetta per omgående. Stridens hetta som stavas Darth Vaders vrede gentemot rebellerna i väntan på att spelet ska installeras. Något som låter dig värma upp både kläder och sinne i en sorts träningsarena inför vad som komma skall i sinom tid. För när det några väl spenderade minuter senare tillsammans med Vader slutligen sätter igång, då gör det så med råge.

Efter att ha slopat den i vanliga fall så obligatoriska enspelardelen, i en onekligen kontroversiell härva, har man på Dice valt att istället lägga allt krut och fokus på sina online-lägen. Och att påstå någonting annat än att man har lyckats i viss mån vore rent utsagt gammal hederlig idioti i sin allra ädlaste form. Star Wars Battlefront gör verkligen så oerhört mycket bra saker, men lyckas samtidigt med bedriften att snubbla på sina egna fötter strax innan mållinjen. Men för enkelhetens och i synnerhet strukturens skull för denna text så tar vi allting i kronologisk ordning. Det blir helt enkelt bäst så.

Det första du möts av - efter de mindre uppvärmningsäventyren med Herr Vader det vill säga - är det träningsläge som här introduceras. Det läge som är menat att ge dig en liten, liten försmak av de storslagna äventyren som väntar lite längre fram, samt förbereda och ge dig grundläggande kunskaper inom alla olika fordon och diverse hjältar som man så fantastiskt har komponerat ihop. Och som du garanterat kommer att ha nytta av under resten av det storslagna äventyr som stavas Star Wars Battlefront.

Träningsläget - som inkluderar fem stycken mindre uppdrag utspridda över alla fyra planeter - känns på det stora hela välplanerat, fokuserat och i all sin enkelhet hjälpsamt utan att vare sig bli onödigt övertydligt och på så sätt nagelgnagande. Det tillsammans med den otroliga detaljrikedom inom det rent grafiska samt ljudbilden som Dice redan här visar upp i form av dessa mindre kapitel, gör att träningsläget i slutändan förblir ett måste för alla inblandade parter. Även om det självfallet är svårt att hålla sig borta från de inbjudande slagfälten som vilar endast några knapptryck bort, så är det definitivt värt på lång sikt att lägga sin första timme i denna del av spelet.

Efter att ha avverkat det något överraskande hjälpsamma träningsläget beger vi oss in i co-op-delen som här erbjuds i två separata former. Battles, där du på egen hand eller tillsammans med en vän i soffan eller över internet ställer era färdigheter på prov och slåss med varsitt lag bakom er - som då är kontrollerat av den artificiella intelligensen - om dominans på banan i fråga. Laget som först når hundra poäng står i slutändan som segrare, och möjligheten finns även här att spela som varsin hjälte från kraftens båda sidor.

Det andra spelläget Survival, är där du återigen på egen hand eller tillsammans med kamraten i soffan eller över internet, ställer dig mot den mörka sidan som skickar iväg våg efter våg av vitklädda soldater i mån om att avsluta er existens. Ett läge som till viss del påminner om det snarlika spelläget Drop Zone från multiplayer-delen där ett föremål ska försvaras och aktiveras under en viss tid, och sen givetvis också de klassiska överlevnadslägena vi idag är rätt så familjära med.

Co-op-delen står sig i mina ögon som det svagaste som Star Wars Battlefront har att erbjuda efter otaliga timmar spelade. De två spellägen som erbjuds fungerar väl och fyller visserligen sitt syfte, men det går samtidigt inte många omgångar till spillo innan det redan börjar kännas aningen platt och fantasilöst. Och att tro att det på något sätt skulle vara något sorts komplement till den uteblivna singleplayer-delen, är verkligen att hoppas på för mycket.

Det märks klart och tydligt att alla dessa moment i slutändan mer eller mindre bara är en ordentlig uppvärmning inför det som Star Wars Battlefront på förhand alltid har handlat om, nämligen det så otroligt påkostade multiplayer-läget. Det går nästan att urskilja en gigantisk metaforisk jättepil som hela tiden febrilt pekar och agerar aptitretare åt det läge som är menat att fängsla spelare världen över i månaderna som vilar framför oss alla. Så är det bara och det ligger självklart ingen hemlighet i det. Och det är heller ingenting som Dice ska skämmas över, snarare tvärtom. För det som multiplayer-läget väl har att erbjuda när det väl kommer till kritan, är i sin helhet fullkomligt briljant. Om än med en aningen sur eftersmak, som sagt.

Klädd i den fullständigt magiska atmosfären som präglar de fyra planerna Tatooine, Hoth, Endor och slutligen Sullust, stoltserar Star Wars Battlefront med nio stycken spellägen spridda över 13 stycken välutformade kartor i alla dess olika former. Det bjuds på isiga tunnlar på Hoth, mörka skogsnätter på Endor, solsvalkande och torra eftermiddagar på Tatooine och slutligen olidligt hettande morgnar längst med lavaströmmarna som utgör planeten Sullust.

Det grafiska guldet gör sig återigen påmint tillsammans med den bitande kylan och svettande värmen som verkligen känns genom skärmen, rakt ut i TV-soffan. Och som även direkt för tankarna bort till Jonas Mäkis obligatoriska midvinterbastu präglat av fuktigt granris och snorkalla isbad enligt urfinsk sed och tradition. Något som Dice givetvis ska ha stor eloge för. Överlag så känns de 13 banorna - trots påminnelsen om Mäkis årliga bastubad - sådär härligt varierande, otroligt autentiska och i slutändan alldeles, alldeles underbara. Alla på sitt eget lilla vis. Samtidigt som de också gestaltar samt kompletterar de nio olika spellägena på ett strålande sätt.

De nio olika spellägena som alla är klassiska lägen, tolkade och anpassade efter Star Wars-universumets ädla form. Blast fungerar likt den patenterade dödsmatchen två lag emellan vi alla känner till och älskar för den enkelhet som den representerar. Och det fungerar som förväntat alldeles utmärkt i Star Wars Battlefront när 20 stycken spelare gör upp om vem som i slutändan är den bäste skytten i galaxen. Spelmekaniken känns tight, fokuserad och det i harmoni med tempot som är precis sådär lagom högt. Inte för uppskruvat och hektiskt, och samtidigt inte heller sömnframkallande långsamt.

Här har Dice verkligen hittat en balans som spelar på mina hjärtsträngar gång på gång under de mindre spellägena i form av ovan nämna Blast, det Capture The Flag-liknande läget Cargo, det tidigare nämnda Drop Zone och slutligen den alternativa versionen av det klassiska Domination-läget som här går under namnet Droid Run. Där de tre zonerna istället har bytts ut mot mindre robotar som måste aktiveras och sedan försvaras till största möjliga mån. Dessa spellägen, där den retrofuturistiska krigsföringen som sagt är tight och framför allt fokuserad samt komprimerad på en lite mindre yta i galaxen, gör mig varm inombords att både spela och skriva om.

Utöver de lite mindre spellägena så bjuds det givetvis även här på fullkomligt gigantiska, storskaliga matcher med upp till 40 tappra krigare utspridda över slagfältet. Något som till en början förblindar en ifrån de två olika spellägen som finns tillgängliga i form av Supremacy och Walker Assault, och dess krav det ställer på dig som spelare i mån om att faktiskt vinna matchen. Till en början står man mest och bara bevittnar det otroligt vackra slagfältet framför en som demonstrerar organiserat kaos i dess bästa bemärkelse. Det är en otroligt mäktig känsla att se hur de vinande laserstrålarna far genom luften, tillsammans med alla de fordon som dominerar både uppe i skyn, men likväl nere på marken. Det gäller verkligen att vara varsam i dessa lägen och ta sin tid - om man inte har en önskan att lämna galaxen i förtid, förstås.

De tre avslutande spellägena som i min bok faller under kategorin avslappning och är lite mer tillbakalutade går under namnen Hero Hunt, Heroes vs Villains och slutligen Fighter Squadron. Hero Hunt fungerar som så att en spelare tar styre som en slumpartad hjälte, följt av att de resterande sju spelarna tillsammans ska skjuta ihjäl denne. Den som sätter det avgörande skottet är sedan näst på tur i ordningen om att slakta vidare. Svart på vitt, raka rör och inga fingrar emellan med andra ord.

Detsamma gäller även inom Heroes vs Villains där två lag om sex ställs mot varandra med tre hjältar på vardera sida. Det är ett spelläge som spelas under flera ronder där det lag som först tar hem fem stycken av dessa, i slutändan står som segrare. Tankarna förs direkt till spelläget Flood från Halo 4 som representerar en lite mer avslappnad underhållningsform och ett sätt att luta sig tillbaka för ett par minuter mellan de hektiska kamperna som utgör resterande spellägen.

Figher Squadron är slutligen det läge där allt infanterismiskande läggs åt sidan för en stund, och kriget istället transporteras upp till skyarna för att komma fram till vem som egentligen är den bäste piloten galaxen har att erbjuda. Och att manövrera de olika skeppen är sannerligen är fröjd för själen, även om spelläget i sig till slut faller in lite på samma spår som co-op-läget. Aningen platt och fantasilöst och efter ett par veckor så är man nog garanterat ganska så mätt på att flyga omkring i sin Tie Fighter alternativt X-wing. Något som är synonymt med alla dessa tre spellägen som - som sagt - i slutändan endast förblir lite avkoppling från de lite mer seriösa spellägena. På gott och på ont, då de inte riktigt klarar av att stå på sina egna ben.

Hjältarna som för övrigt är tillgängliga i alla utav spelets lägen är Luke Skywalker, Prinsessan Leia och givetvis hunken Han Solo från den goda sidan, samt Lukes gamle farsgubbe Darth Vader, Boba Fett samt den gamle gode - läs; alltför onde - kejsaren. Alla med sina egna styrkor och svagheter som verkligen ger dem sin egen personlighet, om du så vill.

Något som dock heller inte riktigt klarar av att stå på sina egna ben likt de lite mer avslappnade spellägena, är den vapenarsenal som Dice presenterar för oss. Endast elva stycken vapen är tillgängliga att låsas upp från och med lansering och trots det faktum att varenda vapen ändå känns otroligt autentiskt med en härlig tyngd och känsla och även präglas av en frisk variation, så är det trots allt på tok för lite.

Speciellt med tanke på hur central multiplayer-delen ändå är i ett spel som Star Wars Battlefront. För när jag redan efter ett fåtal timmar nästan har låst upp varenda vapen som finns tillgängligt, då gnager nämligen hållbarhetsoron inom mig som aldrig förr och jag tänker framåt några veckor i tiden och ser mig själv vara rätt så trött på det tunna utbud som stirrar mig rakt i ögonen. Och när man dessutom presenterar fyra stycken DLC-paket fyllda med sprillans nya vapen som ska släppas inom det kommande året, ja, då vrider det sig tyvärr än mer inom mig och jag förstår precis vad man försöker åstadkomma. Och jag gillar det inte överhuvudtaget.

Angående den hektiska diskussionen och oron gällande spelets servrar så är allt jag kan säga att det hela fungerade utmärkt under vårt besök hos EA, och det tillsammans med bilduppdateringen, renderingen och själva upplösningen som allting flöt på alldeles fläckfritt. Och detsamma gällde även de rent spelmekaniska buggarna som lyste med sin absoluta frånvaro bortsett från en mindre incident där jag för en liten stund agerade James Franco från 127 Timmar efter att ha fastnat mellan två stenar som ett resultat av en misslyckad tur med min jetmotor. Efter en stunds panik, följt av en smärre reflektion över hur mitt liv såg ut kunde jag till slut aktivera jetmotorn igen och flyga därifrån med både hedern och pulsen i behåll. Något som jag givetvis tackar Star Wars-gudarna för varje dag jag nu går till sömns.

I slutändan är Star Wars Battlefront en utav de mest kompetenta förstapersonsrökarna jag någonsin har haft äran att ta del av i ett rent spelmekaniskt-, grafiskt- och ljudmässigt perspektiv. Drömmen har äntligen blivit till verklighet som aldrig förr, men den tämligen småsura eftersmaken som dröjer kvar i min mun efter alla dessa timmar med spelet gör att jag ändå är rejält kluven. Det saknas nämligen något, det råder det inga som helst tvivel om. Avsaknaden av en ordentlig singleplayer ekar fortfarande inom mig när jag lägger ner kontrollen och reflekterar över min upplevelse. Och det tillsammans med en co-op som inte riktigt når hela vägen fram, följt av en vapenarsenal som är under all tänkbar kritik när det kommer till antalet som finns att tillgå. Det går dessvärre inte att komma ifrån.

Hur jag än vänder och vrider på det undkommer jag inte faktumet att de där sista pusselbitarna som i slutändan hade skapat ett tvättäkta mästerverk saknas. Nu förblir Star Wars Battlefront "endast" en mycket bra multiplayer-shooter, även om det nu givetvis inte ligger någon skam i det överhuvudtaget. Det är nog upp till betraktaren själv att bedöma, när spelet väl landar i dennes spelmaskin. Men Dice kommer knäckande nära, och det är nog just det som svider lite extra såhär med facit i hand.

En sak är åtminstone säker, dock. Strax efter det att den lite småsura eftersmaken präglad av den längtan efter en välgjord singleplayer och det glesa antalet puffror har lagt sig i min mun, och jag till slut lägger mig tillrätta i min säng och sluter ögonen försiktigt, så vet jag. Jag vet att drömmen ändå äntligen är här. Jag vet att drömmen äntligen har förvandlats till verklighet. Och jag vet nu, att drömmen hela tiden stavades Star Wars Battlefront. Om än med den tämligen småsura eftersmaken.