Driver var en stor grej i början av detta årtusende. Känslan man fick med sig när spelet släpptes till Playstation sommaren 2000 var definierad av skön körkänsla och realistisk skadehantering. Navkapslar flög och däck skrek när vi toknitade, då Reflections Interactive lät sig inspireras av filmen från 1978 med samma namn. Det första spelet fokuserade på det mest grundläggande - bilkörningen - och gick hem hos både spelare och kritiker. Tyvärr gick det utför efter detta.
Efter tre officiella uppföljare, som inte gjort sitt för att stärka spelserien, är det dags för en reboot. Det nya Driver sparkar igång i San Francisco där Tanner ligger i koma efter att ha fått ett fatalt slag i huvudet. Som resultat av detta utspelar sig hela spelet i karaktärens huvud. Detta öppnar upp för nya möjligheter för utvecklarna och det ger spelaren chansen att "kapa" kropparna hos folket som finns i staden. Förutom körningen är kroppsbytena den viktigaste spelmekaniken i Driver: San Francisco. Och även om det till en början låter tvivelaktigt fungerar mekaniken bättre än vi hade väntat - och ungefär en miljon gånger bättre än de trista fotgängardelarna i Driver 3.
Det bästa användandet av Tanners utomkroppsliga möjligheter dyker upp under biljakterna. När vi förföljs av styggingar kan Tanners själ hoppa från kroppen och upp i luften, vilket ger oss ett fågelperspektiv på all action. En smart spelare kan sedan välja ut en bil som kör åt motsatt håll, hoppa in i den och köra in i mötande bilar. Tyvärr finns ingen knapp för att zooma tillbaka till Tanners bil, så istället måste vi gå tillbaka till översikten och manuellt välja kärran han började kroppsbytet i.
Teleporteringsproceduren (phuh!) innebär också flera menyval. När du svävar ovanför verkligheten kan du flyga runt i San Francisco och leta efter de många människor eller bilar som sätter igång uppdrag. Förutom de huvudsakliga storyuppdragen som handlar om Tanner och hans koma finns massvis av dessa sidouppdrag att testa. Sidouppdragen är faktiskt ofta obligatoriska eftersom du måste klara åtminstone några för att avancera till nästa storyuppdrag. Både experter och nybörjare måste samla in "power points" som fungerar som spelets valuta, och med dessa kan du köpa nya bilar till din samling. Ford Mustangen från 1973 är fortfarande vår favorit, men det finns hela 140 val av kärror i hela spelet.
Det tar oss in på kärnan av upplevelsen, bilkörningen, vilket fungerar väldigt bra i Driver: San Francisco. Den blandar en smått arkadig känsla med de kraftfulla, tunga fordonen och borde göra både veteraner och nya spelare glada. Som man kan vänta sig har alla bilar olika köregenskaper, och även om fysiken har sina brister (vilket leder till pinsamma krascher och kollisioner) är helhetskänslan att Reflections kirrat biffen. Viktigast av allt är att känslan från gamla 70-tals-biljaktsfilmer finns kvar, med tanke på allt slirande och sladdande. Skulle du bli fångad av polisen är det i regel ditt fel.
Driver: San Francisco ger oss blandade känslor. Kroppsbytarfunktionen är inte helt övertygande och storyn är inte direkt gripande. Vi hade hellre sett en mer standardmässig racingupplevelse. En annan grej är att San Franciscos gator inte erbjuder nog med variation. Totalt finns några hundra uppdrag, men de blir väldigt repetitiva även om Tanners förmågor innebär några intressanta alternativ när det kommer till att lösa dem. Trots dessa problem har jag ändå uppskattat tiden med Tanner vid Amerikas västkust. Grafik och ljud är bra och överlag känns spelet roligt tills upprepningen slår en i ansiktet. Återigen får vi konstatera att det första Driver är det bästa i serien.