Assassin's Creed: Syndicate

Kommer du ihåg fjolårsfloppen Unity som släpptes i trasigt skick? Det gör jag. Det var direkt smärtsamt. Och nej, Assassin's Creed: Syndicate är inte trasigt. När Unity släpptes var spelet i ett horribelt skick. Karaktärsmodeller verkade vara hemsökta, buggarna var överväldigande många i antalet och bilduppdateringen kunde dippa ner mot ensiffrigt. Det var så illa att Ubisoft kände sig tvungna att släppa gratis nedladdningsbart material för att kompensera de stackars människor som köpt spelet och de som hade gått så långt som att köpa säsongspasset fick till och med nya spel. Men oroa er inte inför Syndicate, som sagt. På min Playstation 4 kördes spelet bra och såvida de inte släpper en patch som helt förstör spelet inför release lär det funka bra för er med.

Med det sagt, låt oss komma igång.

För mig har det alltid varit kul att följa den här seriens utveckling. Det kan inte vara lätt att få varje ny del att kännas som en riktig evolution när man tvingas spotta ut en varje år. Den enda gången jag känner att de verkligen lyckats var med 2009 års Assassin's Creed II, och det var innan serien blev en årlig händelse. En annan grej som alltid är kul att se är var och i vilket århundrade som nästa del ska utspela sig i. I Assassin's Creed: Syndicate är det Londons tur att få glänsa och tidpunkten är andra halvan av 1800-talet, en era som ofta kallas den industriella revolutionen. I relation till tidigare delar är spelvärlden i Syndicate högteknologisk. Vägarna är upplysta av gatlyktor, ånglok är det hetaste som finns och transportindustrin är på vippen till att lansera de första motoriserade fordonen. Det är spännande tider.

Våra protagonister (ja, plural) är tvillingarna Jacob och Evie Frye, två lönnmördare sammanlänkade sedan födseln men med säregna personligheter och ambitioner. Var för sig är de inte mycket mer än skapligt engagerande men tillsammans är de desto mer intressanta, lite poetiskt i och med att de kom in i världen som två halvor av en helhet. Jacob är lite av vad Star Wars-Leia hade beskrivit som en "scoundrel", full av energi och med en lust för äventyr. Evie är den kanske lite mognare av de två och definitivt mer välutbildad. De båda känner starkt för lönnmördarordens sak, men deras prioriteringar och tillvägagångssätt skiljer sig. Brodern, som är mer konfrontativ, vill ut på gatorna och ta tempelriddarna vid hornen för att driva ut dem ur deras stad. Systern, å andra sidan, tycker att det är viktigare att de lägger vantarna på de beryktade Eden-artefakterna. De är inte alltid överens och det skapar en intressant kontrast som i tidigare spel inte varit möjlig.

Storyn är vassare än den vi fick i fjolårets Unity, även om det tar ett par timmar eller tre för den att verkligen få fart. Det är lättare att hålla koll på de olika karaktärerna, deras bakgrunder och var de står i konflikten den här gången. Det beror nog lika mycket på att jag faktiskt känner igen fler av namnen här än sist som det beror på att Ubisoft slipat på sina berättartekniker. Charles Darwin, Charles Dickens och Karl Marx är tre exempel på de personligheter som tillsammans bildar seriens starkaste karaktärsensemble sedan 2009. Precis som jag tycker att fallet har varit med de flesta av föregångarna saknar dock narrativet en röd tråd som fortlöper genom hela berättelsen. Det känns spretigt, helt enkelt, och det är lite lustigt att Ubisoft fortfarande kämpar med att berätta en konsekvent, engagerande och koncis historia i open world-formatet då deras många open world-spel alla följer en löjligt hårt prövad mall.

Om inramningen i exempelvis Assassin's Creed IV: Black Flag var sjöröveri så är det i Syndicate-fallet gängkrig. Tänk Gangs of New York, fast i London och med mindre Leo DiCaprio och mer dolda knivar. Spelets skurk har till och med en fin Daniel Day-Lewis-mustasch och trots att jag paradoxalt nog inte minns hans namn just nu blev jag förvånad över hur minnesvärd hans roll i berättelsen är - särskilt med tanke på hur sällan han får scentid och hur korta de scenerna är. Hans karisma och kyligt kalkylerande uppförande är fängslande och jag finner honom lite mänskligare än många av seriens tidigare skurkar visat prov på.

Enkelt uttryckt är karaktärsgalleriet i Assassin's Creed: Syndicate ett av de rikaste, bäst skådespelade och mest nyanserade som serien hittills sett. Men även om Jacob och Evie är spelets protagonister är det spelvärlden, Ubisofts version av 1800-talets London, som är huvudrollen. Inte sedan tvåans Venedig har jag trivs lika väl i en av Creed-spelens städer och allting jag fann tråkigt med Unity-Paris har åtgärdats till London. Det är inte lika grått, utan erbjuder en variationsrik palett av allt från regnigt dunkel till solig skönhet. Gatorna är behagligt rymliga trots ständig trafik av häst-och-vagn och är inte påtvingat fulla av NPC:er som bara är i vägen. Även miljöerna erbjuder god variation då Ubisoft perfekt lyckats återskapa de lite skitigare industriområdena i Southwark, den tungt trafikerade floden Themsen och det löjligt vackra Westminster - bara för att nämna ett par exempel. Det är ett oerhört vackert spel, inte minst tack vare hur utsökt belyst det är.

Det är även lättare än någonsin att ta sig runt i spelvärlden, detta till följd av två saker. Först och främst har vi de redan nämnda hästvagnarna som finns till hands i princip överallt. Det blir lite Grand Theft Horse and Carriage över det hela när jag sliter ner en stackars (förmodligen tandlös) britt från hans vagn och kapar den, bara så att jag ska kunna ta de där femhundra metrarna fortare. Stjärnan i dramat är dock den nya änterhaken, som gör det till en barnlek att komma till toppen av Big Ben. Till en början är regelverket som dikterar hur och när spelet låter mig använda föremålet lite luddigt men det satte sig snabbt och innan jag visste ordet av hanterade jag änterhaken som ett proffs.

Stridssystemet har också förbättrats, om än inte lika dramatiskt som dina transportmöjligheter. Animationerna är kvickare och lite mer aggressiva vilket passar bra för gängkrigsinramningen. Det handlar mer om tajming och återhållsamhet i Syndicate-slagsmålen och när du lärt dig det försvinner utmaningen rätt fort. Det gör mig dock ingenting i slutändan då utmaningen istället finns i utförandet av smygandet. Efter att ha spelat hundra timmar av Metal Gear Solid V: The Phantom Pain, som jag personligen tycker gör open world-stealth bäst i världen, känns det lite primitivt att komma in i smygandet i Assassin's Creed: Syndicate men även den aspekten känns åtminstone bättre här än den gjorde i Unity - något som verkar vara genomgående för hela produktionen.

Allt är dock inte sol, vind och vatten - mycket av som jag genom åren utvecklat en svår allergi mot i Assassin's Creed-spelen är intakt här och om det är en enda sak jag hade velat att Ubisoft skulle gå tillbaka till ritbordet med är det användargränssnittet. Jag skyr det verkligen som pesten. Inte nog med att det är estetiskt upprörande och ofta förstör spelvärldens naturliga skönhet, det är rörigt och många gånger förvirrande också. Jag pratar inte bara om din HUD ("Heads Up Display") utan även din pausmeny och framförallt din karta. Det finns så mycket olika ikoner på kartan att det, särskilt till en början, kan vara svårt att avgöra vilka av alla ikoner som är huvuduppdrag som för berättelsen framåt och vilka som är valfria sidospår. "Less is more" är något folk ofta säger och som jag starkt tror på. Jag föredrar när ett spel kan ge mig informationen jag behöver med så enkla och minimalistiska medel som möjligt och det är något Assassin's Creed som spelserie ännu inte lyckats med. Jag vill att min skärm ska vara städad och fin och som det är nu är det alldeles för mycket plotter på den.

Det finns lite för mycket av det mesta, faktiskt. Det räcker liksom inte med en typ av samlingsobjekt längre. Förutom de generiska "plocka-upp-dessa-för-achievements"-prylarna har vi vintage-ölflaskor, pressade blommor, tidningsurklipp, speldosor, kungliga brev och gud vet allt. På toppen av detta har vi också alla oräkneliga kistor att öppna, och bland dessa finns det två typer. "Collectible"-febern, som jag kallar den, är en fas som jag gärna ser att vi lämnar bakom oss och aldrig tittar tillbaka på. Det finns visserligen belöningar och andra fördelar i att ta sig tiden att leta upp dessa föremål men jag känner verkligen att det är ett billigt sätt för en utvecklare att förlänga min speltid på. En gång i tiden kanske jag orkade att engagera mig i den eviga jakten på meningslöst krimskrams som detta, men det blev sakta men säkert alldeles för mycket.

En annan, om än mindre intensiv, källa för frustration är "full synchronization"-upplägget som förpestat spelens uppdragsdesign sedan dess uppkomst i 2010 års Assassin's Creed: Brotherhood. Du har alltid ett huvudmål i uppdraget men för att få "full synk" och få lite extra pengar och erfarenhetspoäng i belöning måste du även klara ett uppdragets delmål. Det kan handla om en så simpel sak som att jag ska döda ett visst antal vakter på ett visst sätt, att jag ska lyckas med mitt huvudmål på ett visst antal minuter eller att jag inte får trilla i floden Themsen när jag ska korsa den. Detta är något som jag alltid känt stått i vägen för experimentlustan. När jag blir tillsagd hur jag ska döda en fiende eller hur jag ska ta mig in i en byggnad berövas jag indirekt på friheten att göra hur jag själv vill. Delmålen knutna till "full synk"-upplägget är rimligare här än i föregående spel, vilket jag uppskattar, men jag hade hellre sett att Ubisoft pensionerade idén helt - trots att det när allt kommer omkring är frivilligt.

Det bör också nämnas att spelet har mikrotransaktioner, något som lär förarga vissa medan andra helt enkelt inte bryr sig. Jag hamnar i ärlighetens namn i den andra gruppen. Genom att betala riktiga pengar kan du öka mängden erfarenhetspoäng du tjänar, till exempel. Du kan även skaffa spelvaluta som du kan köpa ny utrustning för eller byggmaterial som du kan använda för att uppgradera dina vapen och ditt gäng, The Rooks. När jag spelade Syndicate hade spelet såklart inte släppts än, så priserna för dessa mikrotransaktioner hade ännu inte lagts upp i Sonys onlinebutik. Anledningen till att mikrotransaktionerna inte störde mig nämnvärt var för att jag aldrig någonsin kände att jag inte gjorde framsteg eller att jag behövde betala extra för att få vad jag ville ha ur spelet. Det är inte heller särskilt påträngande, till skillnad från i Unity där det kändes som att jag gjordes påmind om mikrotransaktionerna jämt och ständigt.

De aspekter av spelet som jag inte var överens med överglänste aldrig det som jag tyckte var bra med det, utan jag har haft riktigt roligt med spelet. Det är också ett sådant spel som blir roligare och roligare ju mer du spelar och ju mer investerad du blir. Och en sak som jag känner att vi inte uppskattar nog, mest till följd av att vi så ofta ser det, är animationssystemet som driver Assassin's Creed-spelen. Jag minns att jag tyckte att det var larvigt coolt hur lätt det var att röra sig över hustaken i det första spelet år 2007 och serien är fortfarande mediets kung på följsam rörelse över inkonsekvent terräng. Varenda byggnad, varenda strukturella form kan tas vid, interageras med. Det finns inte många andra spel som du kan göra det i samma utsträckning i och det tycker jag är värt att förhöjas.

Efter Assassin's Creed II och tillsammans med Black Flag tycker jag att Syndicate är det bästa serien har att erbjuda. Spelet introducerar en lekfullhet som jag har saknat länge nu även om det inte innoverar eller markerar en drastisk evolution på något sätt. Det har inte hänt jättemycket med den övergripande uppdragsdesignen sedan Unity men det är betydligt bättre genomfört och det finns (nästan) inga skuggningsuppdrag. Spelet har också en överraskning eller två i rockärmen som åtminstone jag inte såg komma och det höjde mitt helhetsintryck avsevärt. Att detta är första gången på fem år som vi inte behövt dras med ett slappt påklistrat multiplayer-läge gör knappast saken sämre. Istället har Ubisoft helt kunnat fokusera på att bygga ett njutbart äventyr för den ensamme spelaren, precis som de borde.

Jag var inte beredd på att gilla Assassin's Creed: Syndicate så mycket som jag faktiskt gjorde, dels för att jag efter Unity kände mig rätt färdig med Ubisoft-lönnmord och dels för att de inledande timmarna råkar vara spelets svagaste. Jag förväntade mig ett helt okej spel men fick ett mycket bra istället och därför är det så roligt att kunna dela ut en varm köprekommendation för det. Det återuppfinner inga hjul och det har definitivt sina brister men om du kan acceptera att vad du får är mer av Assassin's Creed, fast betydligt bättre än sist, så är detta utan tvekan något för dig.