PewDiePie: Legend of the Brofist

Den kolossalt stora Youtube-stjärnan Felix Kjellberg, mer känd under namnet PewDiePie, är ingen person jag är allt för begeistrad i. Jag har sett en del av hans klipp och förstår varför han är såpass stor som han är så klart, men för mig funkar inte karlns sanslöst "grabbiga" humor. Jag tycker mest att det är ett virrvarr av en massa olustiga skrik och skrän. Så när jag hörde att Felix skulle få ett eget Ios-spel vid namn PewDiePie: Legend of the Brofist kände jag därför en stadig skopa med ingenting. Vad skulle egentligen Felix Kjellberg kunna erbjuda mig?

Spelets story är väldigt simpel: PewDiePie sitter hemma och gör en av sina "hysteriska" vloggar och lägger sedan ut den på sin Youtube-kanal. Efter en stund så kollar han hur många som har tittat på videon och ser till sin fasa att han har noll visningar på den. Detta beror på att alla hans fans blivit kidnappade av elaka tunnor (ja, du läste det rätt) som har siktet på att stjäla den legendariska "Brofist-kraften" som PewDiePie besitter. Nu måste vår hjälte därför ut på ett äventyr, som sträcker sig från Nordpolen till Afrika till Månen, och rädda sina fans.

Själva historien är dock inte särskilt rolig i mina ögon eller öron. Visst, det är kul att Felix själv och flertalet andra kända Youtube-profiler, såsom CinnamonToastKen och Marzia samt Markiplier, bidrar med sina egna röster men den humor som de vill förmedla känns alltför ofta så oerhört krystad. Antingen handlar det om knasiga konversationer mellan karaktärerna som aldrig leder någonstans, absurda möten med exempelvis en krypskytte-giraff vid namn Falcon Lover samt tillgjorda "festliga" röster på diverse konstiga karaktärer. Det slår liksom inte an utan tenderar att irritera mig mer än något annat. Roligt är det i varje fall inte, men när väl alla karaktärer håller käften och testosteronet slutat flöda så finns det faktiskt ett rätt så underhållande spel häri.

I PewDiePie: Legend of the Brofist snackar vi plattfomsspel av den gamla skolan med en alldeles bedårande 8-bitars-design. Musiken får mig att bli hjärtevärmande nostalgisk och alla hyllningar och blinkningar till gamla klassiker som Mega Man, Zelda, Super Mario och Metroid får mina mungipor att sakta men säkert glida uppåt. Det är dessutom en stor variation mellan banorna i spelet både vad gäller design och spelmässighet. En bana går ut på att du ska överleva fiendeattacker i väntan på ett tunnelbanetåg, en annan ser dig hoppa mellan rusande noshörningar på Afrikas savann och en tredje sätter dig i ett flygplan för att skjuta ned flygfän alá Gradius. De flesta banorna är dock byggda på klassisk plattformsmanér, menat att du ska ta dig från den vänstra delen av skärmen till den högra utan att dö.

Med sig på färden har du dessutom PewDiePies två mopsar som agerar extraliv om du skulle glida ned på ditt allra sista hjärta eller om du skulle falla ned på elakartade spikar. Du har även tillgång till diverse specialfunktioner (exempelvis stanna tiden eller få extra hjärtan) men du kan endast ha två aktiva specialare på varje bana. Dessa specialfunktioner, samt nya karaktärer att spela med såsom redan nämnda Marzia och Markiplier, kan du låsa upp längs vägen för en nätt liten slant. Märk dock väl att det inte handlar om några mikrotransaktioner utan mynten, så kallade Brocoins, du samlar på varje bana är det du använder dig av för att shoppa. Uppfriskande i dessa prismedvetna tider.

Något som dock lägger sordin på det fina plattformsäventyret är spelkontrollen. Den är förvisso härligt simpel och väldigt lättillgänglig, men om du sedan tidigare försökt göra eleganta precisionshopp och dylikt i något liknande Ios-spel så vet du vad jag snackar om. Spelkontrollen är inte alltid så exakt precis som du skulle önska utan alltför ofta missar jag den där klossen mellan spikarna eller faller ned i en bottenlös avgrund på grund av att styrspaken får fnatt och tycker jag ska glida fyrtio extra meter åt höger än vad jag egentligen vill. Irritation är bara förnamnet på de känslor som bubblar inom mig när detta händer. Den virtuella styrspaken är dock inte statisk utan den flyter runt och kan användas överallt på skärmen, vilket i många fall är rätt så glädjande då jag kan förflytta min tumme så att den inte är i vägen under äventyrets gång.

I slutändan så är faktiskt PewDiePie: Legend of the Brofist ett klart kompetent plattformsäventyr. Även om spelet känns lite väl kort så tröttar det aldrig ut mig med tråkiga upprepningar utan alla banor har sin egen charm och stil samtidigt som uppdragen är roliga och fienderna varierande. Men den där tröttsamt grabbiga humorn som genomsyrar spelet från första till sista pixel och den inte alltid pålitliga spelkontrollen får mig dock att sucka oerhört djupt många gånger under min genomspelning.

Utan dessa snedsteg hade PewDiePie: Legend of the Brofist varit ett suveränt Ios-spel som garanterat hade fått ett mycket högre betyg av mig. Nu får det dock nöja sig med en svag sjua. Synd på så rara ärtor.