The Elder Scrolls III: Morrowind

Frihet, kvantitet, storvulet, skrämmande, småskaligt, gripande, imponerande, irriterande, långtråkigt, utmanande, kvalitet och underhållande. Alla är de ord som kan användas för att beskriva Morrowind, den tredje delen i Elderscrolls-sagan. För spelet är verkligen unikt och mer omfattande än det mesta, om inte allt, annat. Låt mig förklara orden.

Friheten kommer ur att man i spelet skapar sin helt egna historia. Din egen figur behöver inte alls gå längs en räls likt Final Fantasy X. Vill du leka deckare och ta reda på vem som mördade skattmasen i staden Seyda Neen så kan du göra det. Vill du vara kallblodig, välavlönad lönnmördare så går det bra. Skulle du hellre vilja vara alkemist och blanda dina egna drycker så går det också bra. Kort sagt, man skapar sin egen karaktär som får agera efter sina egna förutsättningar och vad du vill att din spelkaraktär ska bli.

Kvantiteten i Morrowind kommer av dess grandiosa värld. Allt byggt för hand in i minsta detalj. Långa färder till fots ger dig otroligt mycket att se och att verkligen vara på alla platser på kartan är en heltidssysselsättning som lätt räcker över en sommar. Här kommer också lite av storvulenheten in. För spelet är inte bara stort. Makalöst pampiga byggnadsverk, enorma borgar och städer som vid blotta åsynen tar musten ur en borgar för en mäktig upplevelse och en sorts eufori. Allt är omsorgsfullt gjort lusten att vilja se mer tar aldrig slut.

Morrowind kan dessutom vara riktigt skrämmande. Att smyga ner i en grav, sent en regnig och mörk natt kan vara riktigt nervkittlande. Mystiska och ofta obehagliga ljud som ockulta mässanden gör att stämningen blir mycket spänd. Ett flertal gånger har jag känt en kuslig känsla som jag inte haft sedan jag spelade Resident Evil 2.

Trots allt det stora som finns i Morrowind så lyckas man ändå få det att kännas verkligt genom att verkligen ge olika städer olika karaktär. Den enorma storskaligheten i Vivec får samsas med extrem småskalighet i fiskebyn Hla Oad. En liten by saknar kanske flera typer av butiker, baren är inte lika välbefolkad och framför allt lyser stora byggnader med sin frånvaro. Man kan också hitta ensliga gårdar ute, mitt i ingenstans eller nomader som bor i tält. Flera av uppdragen i Morrowind spelar på känslor, somliga riktigt gripande. Och det är verkligen roligt att se hur allt i spelet hänger ihop. Varför finns till exempel inga dvärgar på ön Morrowind längre när de en gång haft en sådan blomstrande kultur? Hela spelet har ett slags vemod hängande över sig.

Imponerande i Morrowind är egentligen det mesta. Men om vi börjar med alla människor så är det otroligt att se alla personer som är ute och rör på sig. Alla kan man prata med och ofta har de något eget att säga. De har individuella utseenden och lever sina egna liv. Imponerande är också det fullständigt makalöst stora antal uppgifter som finns att lösa, gravar att plundra, sjunkna vrak att leta igenom och dolda mystiska grottor. Spelet är helt enkelt så fruktansvärt genomarbetat att det helt saknar motstycke.

För den sakens skull är inte allt bra med spelet, som också dras med irritationsmoment. Nämnas bör att man lätt fastnar i saker. Att hoppa nära en vägg kan resultera i att man blir stående i väggen. Att gå bland en massa bråte kan resultera i att man inte kommer vidare samt att spelet har en ovana att hänga sig när man kommit längre fram och sparfilerna börjar bli väl stora. Även ordet långtråkigt nämnde jag ovan. Det är av anledningen att spelet helt enkelt kan bli otroligt långrandigt. Tvärtemot de flesta andra rollspel, kanske främst de japanska, så saknar Morrowind tillfällen då man närmar sig extas. Ibland när man bara ska ut och gå femton minuter för att ta sig till ett ställe där inga genvägar finns kan det kännas riktigt långtråkigt. Tyvärr.

Trots att spelet inte alls är svårspelat är det en rejäl utmaning. Att göra flera av uppdragen kräver sin man och pusseluppgifterna är påfallande ofta något som resulterar i att man viker pannan i åtskilliga veck. Även saker som att komma till en stark demon vid för låg nivå på sin karaktär kan vara makalöst frustrerande. Systemet med vilket man slåss mot fiender är utformat så att man slår som i en vanlig förstapersonsskjutare, men huruvida du träffar eller ej beror inte på hur du siktar, utan hur hög nivå man har i den färdighet som vapnet kräver.

Hur man än vrider och vänder på det är Morrowind ett otroligt kvalitativt spel. Att man kan göra mycket olika saker tar inte kål på den goda huvudhistorien som sakta men säkert förklarar varför man först dit där man är som slav för att friges. Samtidigt är designen på topp, utom på figurerna som befolkar världen, som istället känns väl torra och enformiga. Grafiken är riktigt bra med läckra effekter på vatten och liknande. Dock skulle man ibland önska att man kunde se längre i horisonten, som det är nu hoppar saker fram först väl nära, vilket kan resultera i att man inte ser en femtio meter hög byggnad på hundra meters avstånd.

Summa summarum är spelet helt enkelt otroligt underhållande. Att verkligen skräddarsy sin figur och ha osannolika äventyr i en än mer osannolik värld är något alla borde ta chansen att få uppleva. Sedan man väl kommit över inlärningströskeln och tagit sig förbi den första byn så är ingenting längre självklart. Gör det du vill göra, helt enkelt. Morrowind klår allt vad omfattande spel betyder. Jag kan verkligen rekommendera det, kanske är det till och med årets spel såhär långt. Inget spel har i alla fall sysselsatt mig i lika många underbara timmar totalt som Morrowind i varje fall, den saken är klar!