Svenska
Gamereactor
recensioner
Homefront

Homefront

Utvecklarna bakom Frontlines: Fuel of War målar upp en dyster och ytterst våldsam framtid där Korea invaderat USA och slagit ut den amerikanska militären. Petter Hegevall har satt betyg på Homefront

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Red Dawn var min favoritfilm som ung. Den och The Goonies. Jag har säkert kikat på Red Dawn 100 gånger. Jag kan läsa hela filmens repliker utan problem, flytande, fortfarande. John Milius läbbiga actionthriller blandade rått videovåld med tidstypisk ungdomsflams. Det var en udda mix som fungerade bra och Red Dawn håller, otroligt nog, fortfarande.

Storyn lät på förhand som det starkaste kortet i Homefront. John Milius hade skrivit spelets manus och jag skrek av förtjusning när detta först utannonserades. Premissen: Korea invaderar och förslavar USA, kändes intressant och spännande. De tidiga bilderna visade upp en spelvärld proppad med koreansk framtidspropaganda, sönderspränga förorter och sargade karaktärer. Det pratades om ambitiös dialog och en tung story med fokuserat och "gripande" berättande.

Homefront
Homefront är otroligt styrt. Hela spelet är utformat som en enda lång korridor med osynliga väggar som hindrar spelaren från att avvika en endaste liten centimeter.

Tyvärr är Homefront en stor besvikelse på just den punkten. Berättandet är reducerat till ointressant, raspigt babbel medan spelet laddar, och dialogen mellan huvudkaraktärens tre medhjälpare är irriterande svag, enformig och kroniskt fånig.

Detta är en annons:

Skinnklädda rebellen Connors konstanta vrålande av order, käftiga motsägelser och stridsrop blir efter några timmar så förutsägbart och så töntigt att det knappt går att hålla sig för skratt. Jag har faktiskt aldrig någonsin retat mig så mycket på en datorstyrd medhjälpare som jag gjort på Connor under mina timmar med Homefront. Under ett par av dialogsekvenserna tvingades jag helt stänga av ljudet då han pratade för att därmed slippa sparka sönder redaktionens surroundsystem.

Spelet tar sin början när hjälten, Robert Jacobs, fängslas i en nedgången lägenhet i norra San Francisco. Koreanska trupper stuvar in Robert bland andra krigsfångar i en gammal skolbuss med löften om stundande tortyr. Frihetskämparna Connor och Rianna prejar bussen av vägen och fritar Jacobs som ombeds assistera rebellerna vid en inplanerad helikopterräd mot ockupationsmakten. Berättandet är klumpigt och överteatraliskt. Karaktärerna känns som sagt mer irriterande än relevanta.

Homefront
Man får aldrig riktigt någon känsla för vare sig karaktärer, motiv eller story.

Homefront känns ganska exakt som en rad multiplayerbanor som fyllts med korkade fiender. Man har ingen aning om vem man är eller vad man slåss för (förutom att man gillar helikoptrar och såklart fightas för sitt hemland), vilka motiv som driver de datorstyrda medhjälparna, hur de lyckades samla de olika rebellfraktionerna eller varför de agerar som de gör.

Detta är en annons:

Det tar bara några minuter efter att den inledande sekvensen startar för mig att konstatera att Kaos Studios ännu en gång misslyckats med att leverera mångfacetterade, riktiga karaktärer med något slags djup, en spännande story och ett genomtänkt motiv. Visst, Korea är hemska, det är bäst att alla koreaner med ett maskingevär utplånas. Så mycket står klart tidigt. Men jag känner ingenting, jag vet ingenting, jag bryr mig inte om någonting som sker i spelet.

Detta trots att Kaos brassar på med våldsamheterna tidigt. Tanken är att på relativt infantila dramaturgiska premisser skapa en omedelbar avsky mot de koreanska arméerna. 122 sekunder in i spelet, fängslad ombord på en buss bevittnar man genom fönstret hur två koreaner blåser skallen och en kvinna och en man medan ett skrikande barn i snickarbyxor ser på. Jag förstår varför det finns med. Tanken är att jag som spelare ska släppa musen, knyta näven och svära "satans koreaner!" innan jag hugger tag i maskingeväret som Connor delar ut. Men det funkar helt enkelt inte.

Homefront
På en av banorna ombeds spelaren smyga igenom en hårt bevakad bondgård, ett uppdrag som hade kunnat bli bra om det inte hade varit för att det är så pass linjärt att man i stort sett knappt behöver styra.

Jag suckar istället. Knyter näven åt amatörmässig dramaturgi och gör mig beredd på vad som komma skall. Singleplayeräventyret tar mig från sönderbombade villakvarter i stadens utkant in mot den koreanska arméns norra utpost. Från förorterna till landsbygden och vidare in mot staden. Miljövariationen hade kunnat glänsa om det inte vore för att spelets samtliga banor känts ultralinjära och ofta (som sagt) mer som multiplayerbanor nedlusade med halvkorkade fiender än genomtänkta singleplayerställen.

De sargade förorterna hade kunnat bli en perfekt plats för vidsträckta, utmanande eldstrider mot skrikande koreaner, om det inte varit för att Homefront strukturerats likt en enda stor korridor. Varje bana är helt rak, linjär med några små, få undantag där man faktiskt kan välja väg. Andra ställen är gjorda för att se ut som att banan faktiskt erbjuder valfrihet men så fort man rör sig utanför den utstakade vägen springer man in i osynliga väggar som doftar fränt av ett förträngt 90-tal.

Homefront
Sniper-momenten är strukturerade kring ett mönster. Skjuter man inte fienderna efter detta mönster dyker en omedelbar "Game over"-skylt upp och kapitlet startar om.

Man springer i Homefront på en utstakad stig med ständiga pilar och skrik från medhjälpare att göra si, och så. Det är inte bara självklart vart man ska under hela spelet, det är så övertydligt supertydligt att det inte sällan blir parodiskt. Problemet med Homefront, till skillnad från exempelvis Call of Duty: Black Ops, är också att Kaos Studios inte lyckas dirigera mig på en lagom nivå, och de lyckas heller inte skapa en njutbar intensitet i spelets tempo.

Istället känns det långsamt med tydliga toppar där den eftersträvade "Hollywood"-känslan uteblir. Det känns själlöst, om du ursäktar uttrycket, med ihåliga karaktärer, identitetslösa fiender, bleka banor och en hel del enerverande buggar. Att det dessutom tar slut efter extremfjuttiga fyra timmar och 54 minuter (på "Normal") gör knappast saken bättre. Tur är det därför att multiplayerdelen väger upp lite med ett väl utformat spelsystem.

Precis som i Call of Duty-spelen är spelarna indelade i klasser och dessa är välbalanserade. Målet är att i varje match fånga och hålla tre specifika punkter på varje bana. Det första laget med två punkter vinner matchen. Poängen man vinner (Battle Points) använder man för att köpa bepansrade bilar, stridsvagnar, helikoptrar eller fränare vapen, något som gör att man såklart är extra rädd om exempelvis sitt fordon när man väl betalat för det.

Homefront
Den enda banan i singleplayerkampanjen som verkligen underhåller är den sista då man intar Golden Gate-bron.

Efter en tid, allt eftersom man samlar på sig erfarenhet (XP) på slagfältet, går det också att uppgradera sin karaktär med specialförmågor såsom möjligheten att skjuta från höften samt kapaciteten att kunna bära mer granater. Och samtidigt som den här typen av uppgraderingssystem fungerar bra i Homefronts multiplayerdel är jag, trots allt, inne på Jonas Mäkis linje här då jag egentligen faktiskt hellre föredrar multiplayerspel där alla spelare har tillgång till allt från början, som i exempelvis Halo: Reach eller varför inte Quake 3.

Med det sagt är Homefront avsevärt mycket mer underhållande som multiplayerspel än som singleplayerkampanj där så gott som varje liten beståndsdel irriterar. Uppgraderingsmöjligheterna, de olika, ofta objektbaserade, spellägena samt själva balanseringen klasserna fungerar bra och banorna är lagom varierade. Fordonen tenderar att skapa en viss obalans ibland, vilket jag antar är hela meningen med att låta vissa spelare köpa pansarvagnar medan andra får nöja sig med finkalibriga kulsprutor.

Jag har i slutändan inga större planer dock på att rekommendera Homefronts multiplayerkomponent framför exempelvis Battlefield: Bad Company 2 eller Call of Duty: Black Ops då det även här framstår som lite för... själlöst, om du (än en gång) ursäktar uttrycket.

Homefront
Precis som i Half-Life 2 krigar man sig upp på bron genom att skjuta bort fienderna från brofästet och upp.

När det gäller den tekniska biten är Homefront en blandad kompott av riktigt fula modeller, texturer som påminner om Playstation 2 och ett fåtal scenarion, som när man blickar ut över staden och ser de koreanska helikoptrarna bomba hamnområdet, faktiskt ser riktigt bra ut. Samtliga av versionerna har dock problem med skärmuppdateringen och PC-spelet känns halvrisigt optimerat trots att grafiken faktiskt inte har en suck mot exempelvis Crysis 2 eller Bulletstorm.

Skillnaden mellan de olika versionerna är förhållandevis liten men precis som med Crysis 2 är det Playstation 3-utgåvan som utmärker sig som sämst. Kaos Studios har tvingats banta ned texturkvaliteten ganska ordentligt på sina ställen och precis som i Mafia II plockat bort gräs och andra detaljer för att rädda flytet.

I slutändan är detta, precis som Kaos förra spel Frontlines, ganska medelmåttigt. Själva storyläget brister på flera ställen och tar slut innan det knappt ens börjat. Grafiken känns gammal och ljudet ojämnt mixat. Multiplayerkomponenten räddar dock betyget en aning.

06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Stämningsfull musik, stabil spelkontroll, ambitiös multiplayerdel, god miljövariation, coolt koncept
-
Tunt manus, tröttsamma karaktärer, medioker grafik, enformiga eldstrider, korkade fiender, kort kampanj
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Jonas Mäki
Ambitionen har varit att blanda ett storydrivet, gripande äventyr med samma linjära spelbarhet som Call of Duty-serien erbjuder. I Black Ops fungerade tighta checkpoints, linjära spelstruktur och högljudda medhjälpare utmärkt. I Homefront fungerar det inte alls. Tempot haltar, fienderna påminner om yra höns och banorna är så tråkiga att tiden stannar. Inte blir det bättre heller av att grafiken påminner om att spel från 2003 och att konsolversionerna hackar såsnart skärmen fylls med något annat än risigt belyst asfalt. Homefront fungerar bättre i multiplayer där Kaos fortsatt hämta inspiration från Battlefield-serien men något särskilt bra actionspel är det i slutändan ej. 5/10

Medlemsrecensioner

  • Misternice
    Allt för likt de populäraste krigspelen Call Of Duty och Battlefield så släpper THQ ett halvdant sådant. Till att börja med så är det ganska... 6/10
  • Donne Jr
    Singleplayer Campaign: Du öppnar ögonen och den Amerikanska flaggan hänger på väggen. Då tänker man: Aha, man spelar som USA, men vart krigar... 8/10
  • Tonker
    Kaos Studios spår framtiden och upptäcker en mörk plats. Åtminstone om vi ska tro scenariot i Homefront. Utvecklarna har stora ambitioner och... 7/10
  • felixen
    Frontline: fuel wars skaparna Kaos Studios nya är Homefront. Homefront handlar om att koreaner försöker ta över USA och jag blir direkt... 7/10
  • Matte4393
    Året är 2027. USA har blivit EMP:ade av "The Greater Korean Republic" (består av Nordkorea,Sydkorea,Japan och ett par närliggande... 9/10
  • Gamble1221
    Efter att ha tröttnat på ryska invasioner om och om igen så var jag redo för något nytt och då kom jag ihåg att Homefront hade släpps för... 6/10
  • SkynetRules
    Homefront är till skillnad från vad Gamereactor säger, bra. Inte perfekt, men bra. Så var ska man börja? Storyn är nog det som gör Homefront... 8/10

Relaterade texter

HomefrontScore

Homefront

RECENSION. Skrivet av Petter Hegevall

Utvecklarna bakom Frontlines målar upp en dyster och ytterst våldsam framtid där Korea invaderat USA och slagit ut den amerikanska militären. Petter har satt betyg på Homefront



Loading next content