Svenska
Gamereactor
recensioner
Bloodborne

Bloodborne

Gamereactors chefredaktör har sågat sönder enorma dödsgrisar, hackat brinnande skräcködlor i anklarna med sågtandade stridssvärd samt dött 400 000 gånger

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Jag gillade Dark Souls II som för mig kändes som något nytt, baserat på en svunnen tid där i stort sett alla spel krävde sinnessjuka mängder träning. Jag lirade det i veckor, svor konstant och såg hur jag, sakta men säkert, blev bättre. Detta trots att spelkontrollen och den grundläggande mekaniken innehöll flera brister. Till att börja med rörde sig huvudkaraktären för långsamt. Han var seg, det kändes ibland till och med geggigt. Tanken från From Software var ju att göra ett spel där svärdfightingen kändes naturligt tung, realistisk, köttig. Att spä på hela grejen med kravet på taktik, timing, strategi genom att låta spelaren planera sina långsamma slag var naturligtvis en del av själva grundkonceptet.

Men det kändes ändå som att det saknade en smula respons och precision rent spelmekaniskt. Något som var och förblir fullständigt förbjudet att prata om, dock. Åsikter jag vet att jag helst borde hålla för mig själv för att slippa lynchstämning. Att kritisera From Softwares snorsvåra hardcore-fester är som att kritisera Shadow of the Colossus för att det faktiskt led av katastrofal skärmuppdatering, eller att kritisera Uncharted 2 för att det faktiskt var en smula för självspelande för sitt eget bästa. Kritik som orsakar massiva hatstormar utan dess like. Spel vars fans är så dedikerade och passionerade att det helt saknar motstycke. Men jag skriver det ändå. Detta eftersom Bloodborne precis som tidigare spel i allra högsta grad sprudlar av kvaliteter men samtidigt lider av den där aningen stela, lite väl oprecisa spelmekaniken.

Bloodborne
Införandet av krutpåkar är något nytt för From Softwares snorsvåra "spelserie" och det fungerar bra att växla mellan svärd och pistol.

Jag minns hur diskussionerna här på redaktionen lät strax efter det att Dark Souls släpptes. Jag gillade det, men inte riktigt lika mycket som vissa andra. Spelkontrollen var inte tillräckligt responsiv, för min del. Ibland gick inte påbörjade animationer att avsluta med andra attacker, gubben på skärmen gjorde inte alltid som jag önskade och spelets animationer skrek efter lite modern stop motion-kärlek. From Software instiftade en ny (gammal) subgenre med deras rollspelsdoftande actionparty, dock. Det var krävande och belönande på samma gång och fanskaran växte sig relativt stor och stark på ett litet kick.

Detta är en annons:

Egentligen, trots detta, har jag haft svårt att begripa hypen för Bloodborne på förhand. Det har märkts tydligt att de allra flesta av er väntat, längtat och suktat efter den andliga uppföljaren till Demon's Souls och Dark Souls och även om även jag varit sugen på lite mer gotiskt monsterslaktande - hoppade jag aldrig på det där skenande hypetåget.

Bloodborne
Designen är gotisk och riktigt läcker, medan grafiken i sig inte håller den kvalitet förhandsbilder som denna skvallrat om.

I onsdags förra veckan anlände Bloodborne till redaktionen. Jag har aldrig svurit så mycket i hela mitt liv som jag gjorde samma kväll. För eftersom spelet börjar med att jag, vek och spröd, iklädd hängslen och med tidernas längsta, smalaste och mest onaturligt märkliga underarmar försökte judo-choppa en 1200 kilo tung mutantvarg, var ilskan minst sagt omedelbar. From Software klantar sig ganska friskt under spelets första timme. De drar igång för hårt, svårighetsgraden överträffar de tidigare spelen med råge och inledningen känns tafatt strukturerad och bara dum.

Istället för att lära mig som spelare om äventyrets nyheter och hur den grundläggande mekaniken fungerar genom smart instoppade spelmoment, tvingas jag läsa igenom 700 000 dödstrista tutorial-skyltar innan jag kan skramla ihop till ett gevär och en yxa för att sedan kunna kuta tillbaka och slå den där enorma vargen nio gånger i kraniet. From Software blir ofta övertydliga med de mest självklara saker medan de helt glömmer att tipsa mig om hur jag till exempel plockar fram vapnen jag precis införskaffat så att min späde jägare kan nyttja dem mot flodvågen av mutantmonster som slungas mot mig. Det känns lite som om presentationen skulle ha behövt ett par månaders finslipning, om jag säger så. Men ja, låt mig berätta exakt hur allting börjar.

Detta är en annons:

Äventyret tar sin början i staden Yharnam. Staden ska enligt sägnen vara en plats proppad med harmoni och där oanade läkekrafter finns att tillgå. Min jägare (jag kallar honom för "Jörn") anländer till Yharnam för att ta del av detta, mysa lite i denna fristad, men ingenting är som utlovat. Yharnam påminner om Draculas Transylvanien, komplett med sotsvarta träd utan löv, gotiska dödsslott och mängder av kötthungriga supermonster. Det blir aldrig tal om vila, eller läkning. Det handlar om att överleva så gott det går, till varje pris.

En enögd gammal skruttgubbe kallar mig för "Blekblod", skrockar lite åt min vekhet och ger mig en snabbkurs i hur det fungerar med uppgraderingar av blodet som flyter i mina jägarådror. Så inleds Bloodborne och det är lika atmosfäriskt som mystiskt. Jag skapar min jägare, klär honom i urtjusig läderkappa och trycker en pirathatt över hans hjässa för att minuten senare ge mig i kast med spelets allra första fiende. Hidetake Miyazakis vision om ett old school-doftande, snorsvårt actionäventyr är allra högsta grad en del av Bloodborne som visar sig vara svårare än både Dark Souls och Demon's Souls.

Bloodborne
Bloodborne är mer krävande än både Demon's Souls, Dark Souls och Dark Souls II. Det är äckligt svårt.

Jag dör, dör igen, dör lite till och dör igen. Sen dör jag, dör igen, igen, igen, vaknar upp bara för att dö ännu en gång för att sedan dö lite till (och igen). Laddningsskärmen som säger "You Died!" stannar kvar lite för länge varje gång. Här önskar jag att utvecklarna hade valt att buffra in större delar av banorna och därmed kunnat hoppa igång mitt nya försök betydligt snabbare. Efter att ha dött 200 gånger, efter att ha väntat på den där laddningsskärmen att tona bort 200 gånger, börjar mitt blod verkligen koka.

Att dö upprepade gånger är en stor del av Bloodborne. Alla som lirat Dark Souls eller Demon's Souls vet att detta är en av spelets huvudaspekter, att straffa spelaren hårt och skoningslöst för att i slutändan träna upp veritabla dödsmaskiner som med hjälp av list, precision och perfekt timing kommer att kunna dansa genom horder av blodtörstande fiendemutanter i vad som känns som ett kärleksbrev till svunna tider. Jag får flashbacks till spel som plågade och roade mig med lika stora delar skrikiga utbrott som sanslösa glädjevrål från min barndom. Ghosts 'n Goblins, Mega Man 2, Battletoads & Double Dragon, Cobra Triangle. Svåra spel har inte alltid varit min kopp te men när jag väl blir varm i kläderna är jag tjurigare än en fästing och klamrar mig fast vid tanken på att bli rena rama mästaren på Bloodborne, de följande 16 timmarna kretsar kring ett tålamod som pendlar mellan groteskt dåligt och chockerande bra.

Jag kämpar så svetten lackar, skriker, pekar med hela vänsterhanden mot TV:n och avger svordom efter svordom. Varje gång jag dör (säkert 400 000 gånger under äventyrets gång) tappar jag alla mina Blood Echoes som fungerar som spelets valuta och monstret närmast mina stålar norpar åt sig allt för att sedan sitta på portmonnän i väntan på bättre tider. Det gäller såklart att återvända till stället där min slagkraftiga jägartyp kolade och knyckla monster med guldbyxor för fulla muggar.

Och visst, det här spelet tar fram det allra sämsta hos mig, på ett bra sätt. Här krävs strategi, träning och en stor, stor dos "tungan rätt i truten". Jag gillar hur annorlunda men ändå så lika Dark Souls II detta känns. Införandet av krut och muskötliknande skjutvapen förändrar komplexiteten i striderna, och med tanke hur From Software belönar mer aggressivt spelande i Bloodborne än i tidigare spel känns tempot mer kaotiskt, köttigt. Min jägare rör sig dock fortfarande sådär långsamt och taktiskt som det sett ut i tidigare spel från samma studio och det handlar om att planera, följa med i varje rörelse snarare än att hamra knappar och hoppas på det bästa.

Bloodborne
Inför kommande spel önskar vi oss större miljöer med mer strukturell frihet. Tack på förhand.

En annan aspekt av Bloodborne som är lätt att gilla är designen, vilken som sagt, inspirerats rätt ordentligt av Dracula. Spelvärlden är gotisk, mörk, atmosfärisk, varierad, ogästvänlig och proppad av detaljer som helt enkelt inte existerade i Dark- eller Demon's Souls-spelen.

Multiplayerdelen är enligt mig den trevligaste biten av det här spelet då det både finns player vs player-läge samt möjlighet till co-op för upp till fyra spelare. Att slå följe med tre vänner och ge sig i kast med att slakta en gigantisk mördargalt vars andedräkt dödar från långa avstånd, tillsammans med en samling kompisar, tar fram det allra bästa i Bloodborne. Player vs player-delen fungerar som i tidigare spel och framkallar lika mycket obeskrivlig ilska som högljudda gapskratt hemma hos mig. Så fort din jägare klättrat upp på level 30 går det nämligen alldeles utmärkt att nyttja "Sinister Resonant Bell" och kliva in i en annan spelares värld. Att "hälsa på" hemma hos en vilt skrikande tysk och slå honom upprepade gånger över ryggslutet med en fyra meter lång käpp, är det roligaste med hela spelet enligt mig.

På minuskontot hamnar däremot det tekniska som inte lever upp till vad som utlovats på förhand. Bloodborne är inte lika snyggt som förhandsbilderna skvallrat om, inte ens nära. Min jägare är aningen styltigt animerad och spelet hackar till lite här och där. Miljöerna är detaljerade och delar av ljussättningen är läcker men överlag har From Software massor att lära om renodlad grafikkvalitet då detta är chanslöst i jämförelse med exempelvis The Order: 1886 och Infamous: Second Son till samma format. Kameran är inte heller klockren, utan trilskas ganska ordentligt på sina ställen vilket jag såklart hoppas kommer patchas bort med tiden. Ljudet är bättre dock, framförallt musiken som inte bara låter väldigt bra rent kvalitetsmässigt utan även fungerar perfekt som stämningshöjare.

Bloodborne
Bloodborne är bra, men inte jättebra. Det lider av tekniska tillkortakommanden och spelmekaniken skulle behövt slipats lite till.

Det finns en belöningsfaktor i att tvingas nöta ett spel som jag tvingas nöta det här. Jag växer som spelare, blir bättre och kan till slut dansa (nåja) runt vissa fiender för att från olika vinklar dela ut benhårda hugg med min gigantiska köttklubba. Fokus ligger mer på aggressivitet här än tidigare, även om det i mångt och mycket handlar om att slå ett slag, backa, börja om och sedan attackera med ytterligare ett slag. En del av min jägares hälsa återhämtar sig om jag attackerar mina fiender i rätt takt, i rätt tidpunkt. Detta tillsammans med det faktum att fienderna rör sig mer i sidled i Bloodborne än i Demon- och Dark Souls, gör att dynamiken förändrats något. Det handlar i slutändan dock om samma typ av spel med lite annan kryddning, från en utvecklare som verkligen hittat sin nisch, som skapat ett koncept som mången gamer bevisligen äskar.

Det är dags att ta tillbaka betyget sju nu, för Gamereactors del. Det måste vara slut på tramset som får mången läsare att förmoda att 7/10 är detsamma som "uselt" när siffran enligt vår betygsnyckel skvallrar om ett "bra" spel som vi rekommenderar dig att köpa, med visst förbehåll. From Software har spottat ur sig ännu ett underhållande och utmanande actionrollspel, och trots vissa bekymmer med spelmekaniken samt grafiken, är det omöjligt att inte kalla det för ett år årets hittills mest belönande titlar. Bloodborne är originellt, stämningsfullt, svårt och köttigt. Det är proppat med atmosfär och personlighet, men i slutändan främst ett spel för redan inbitna.

07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Läcker design, mängder av spännande vapenval, innehållsrikt spelsystem, belönande bossfighter, coola vapen
-
Styltiga animationer, lite väl långa laddningstider, bitvis hackig grafik
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Fredrik Säfström
Med Bloodborne tar From Software klivet in i den nya generationen och med sig plockar de en uppgraderad variant av den underbara spelbarheten från Demon's Souls och Dark Souls samt en gotisk spelvärld som jag förälskade mig i endast efter några ynka minuter. Detta är omfattande, varierande, designen berättar en historia i sig själv och bossarna är sådär gastkramande coola som i till exempel God of War eller varför inte Bayonetta. Detta är ett fantastiskt actionrollspel vars enda egentliga svaghet är att det tar slut lite för snabbt. 9/10

Medlemsrecensioner

  • Bjorvy
    Natten är mörk och kall. Det stinker bränt kött, krut och blod. En vanlig kväll för en jägare i staden Yharnam. Jag har varit ett inbitet fan... 8/10

Relaterade texter

Bloodborne: The Old HuntersScore

Bloodborne: The Old Hunters

RECENSION. Skrivet av Oliver Thulin

Den ädla jakten på bestar fortsätter i den enda planerade Bloodborne-expansionen The Old Hunters. Oliver Thulin har besökt mardrömmen och återvänt med livet i behåll...

BloodborneScore

Bloodborne

RECENSION. Skrivet av Petter Hegevall

Gamereactors chefredaktör har sågat sönder enorma dödsgrisar, hackat brinnande skräcködlor i anklarna med sågtandade stridssvärd samt dött 400 000 gånger

6
Bästa Bossarna i Bloodborne

Bästa Bossarna i Bloodborne

ARTIKEL. Skrivet av Johan Mackegård Hansson

Höstdunklet har fört Johan tillbaka till Yharnams mörka gator där han än en gång slagits av hur briljant utformade Bloodbornes bossar faktiskt är. Här är hans lista över de fem absolut bästa ruskprickarna...



Loading next content