Alpha Protocol

Av någon anledning är temat med hemliga superagenter inte särskilt använt i spelvärlden. Förutom olika filmlicenstitlar är det Splinter Cell-serien som gjort mest väsen av sig - annars har fokus legat på trubbiga tillhyggen som marinsoldater i alla dess former. Det är synd, eftersom det finns få genrer som kan erbjuda en så bra cocktail av action, spänning och pojkdrömmar som spionthrillern. Obsidian har tänkt på detta och gett sig på vad de kallar för det första spion-RPG:et - Alpha Protocol.

Man axlar rollen som Mike Thorton, ett nyförvärv i den berömda spiontjänsten Alpha Protocol - en organisation så hemligt att den knappt vet att den finns själv. På ditt första uppdrag skickas du till Saudiarabien för att infiltrera terroristorganisationen Al-Samad, som nyligen genomfört en missilattack på ett trafikflygplan.

Thorton är en effektiv herre, så det dröjer inte länge innan han upptäcker att attackerna är en del av en större konspiration, iscensatt av vapentillverkaren Halbech. Men innan han kan avslöja skurkarna blir Thorton förrådd och nästan mördad av sin egen organisation. Mike överlever dock och tar saken i egna händer, med sakkunnig hjälp från en insider i Alpha Protocol, för att komma till botten av konspirationen, och för att ta reda på vem knivhögg honom i ryggen.

Storyn är utmärkt och innehåller praktiskt taget allt du kan önska från en spionthriller - exotiska platser, skrupelfria män med pengar, geopolitiska intressen, terrorister, dubbelagenter, damer, femme fatales, maffia och högteknologiska vapen och prylar.

Du möter många människor på ditt äventyr, och dessa måste du naturligtvis tala med. Du kan inte avgöra Mikes repliker, utan måste i stället välja mellan tre breda stilistiska möjligheter - charmig, aggressiv eller professionell. Ibland blir valen lite mer specifika än så, men de följer oftast den allmänna linjen. Enligt utvecklarna är de tre tal-valen inspirerade av James Bond, Jack Bauer respektive Jason Bourne, och förklaringen är ganska talande.

Dialogsystemet är i allmänhet bra, men det finns vissa tillfällen då det är lite oklart vad varje alternativ innebär. Man straffas aldrig direkt av sina val, och det finns inga situationer där du blir skjuten om du talar fel. Det värsta som kan hända är att personen förlorar viss respekt för en - men det kan också ha sina konsekvenser.

I Alpha Protocol är du ofta beroende av andras hjälp, och inställningen till de många individer du möter på vägen är mycket viktig för historiens utveckling. Till exempel förekommer före detta Stasi-agenten och ganska vapenbesatta karaktären Sie mycket i spelets trailers, men jag stötte aldrig på henne under min första genomspelning, vilket ger ett mycket imponerande omspelningsvärde.

Några av de kontakter som skapas på ens resor kan bidra på olika sätt, och ett uppdrag kan gå från att vara nästan omöjligt till ren rutin, med rätt hjälp.

Inget rollspel utan stats och siffror, och det finns det rikligt av i Alpha Protocol. Förutom att uppgradera sina vapen och redskap, har du ett antal färdigheter som rör fighting, hackande, smygande och annat. I början av spelet kan du välja mellan tre klasser, med inriktning på pistolskytte respektive smygande och gadget-användning. Du kan också skapa sin egen klass från scratch, och du kan blanda olika discipliner utan mycket besvär, så länge du håller dig till två vapentyper.

Dessutom är det också lätt att se vilka färdigheter är användbara och attraktiva, och det är lätt att få överblick och planera hur du ska tillbringa dina framtida AP, vilket är den enhet som du köper nya förmågor med. Jag valde stealthklassen, och var vid slutet av spelet nästan kirurgisk precis med min ljuddämpade pistol. En särskilt användbar funktion är möjligheten att frysa tiden genom att välja upp till fem mål och sedan skjuta dem samtidigt - märkligt nog är denna förmåga nästan identisk med "Dead Eye" i Red Dead Redemption, till och med de gula färgtoner som spelet växlar till medan tiden står stilla.

Alpha Protocol är en modern spionthriller, och det betyder att du ska hacka datorer, dyrka lås och fixa koder och diverse annan teknik. Detta görs i små minispel under tidspress, och även om de inledningsvis kan vara oförutsägbara och stressande, fattar man snabbt tekniken och det dröjde inte länge innan jag blev glad varje gång jag såg en gizmo som jag skulle kunna hacka. Ibland måste man dyrka lås, och här har Alpha Protocol den mest realistiska versionen av aktiviteten jag någonsin sett i ett spel. En fräck liten detalj som kanske inte betyder mycket i den stora bilden, men ändå bidrar till att göra upplevelsen lite fetare.

Även om Alpha Protocol visar upp många bra sidor är det långt ifrån ett perfekt spel. Det finns många små svagheter och tunna partier, och även om ingen av dem är så allvarliga att det förstör upplevelsen drar de ändå ner spelet. Animationerna haltar till ibland, vilket är det första klagomålet.

Fiendens artificiella intelligens är extremt svag. Deras strategi består i huvudsak av att stå stilla och skjuta, eller springa rakt mot en. Detta innebär naturligtvis att du kan ta god tid på dig att placera dina headshots, och även om det kan vara mycket praktiskt är det lite pinsamt det 12 år gamla Half-Life hade bättre och mer verklighetstrogen AI. Även om Alpha Protocol är inte en renrasig shooter är det ett klart minus.

Stealthmekaniken är lite luddig. Det finns inga riktiga tecken på om du är dold eller inte, och har du väl blivit upptäckt vet alla fiender i det aktuella området magiskt var du är, och de förlorar aldrig siktet på dig. Ganska långt från Sam Fisher. Men så länge du klarar av att hålla dig gömd, är det ganska roligt att plocka fiender en efter en, eller smyga bakom en vakt och nita honom med ett välplacerad slag.

Det händer också att man konfronteras med boss-strider, och de är riktigt malplacerade med tanke på den övergripande, realistiska tonen i Alpha Protocol. När andra fiender i spelet kan dödas med ett skott i huvudet, verkar det lite fånigt och billigt att en boss kan ta tjugo kulor i ansiktet och fortfarande stå upprätt. Men jag besegrade de flesta bossar efter tre till fyra försök, så det är ett mindre klagomål, som snabbt glöms bort när du kommer vidare i spelet.

Totalt sett hade jag ändå roligt med Alpha Protocol. Det är ett ganska trevligt litet rollspel, och speciellt storyn och de många alternativen gör det positivt. Det är ett bra spel, men känslan jag har är att det definitivt kunda ha varit ännu bättre.

På så sätt lever Alpha Protocol inte direkt upp till mina förväntningar, tyvärr. Men jag kommer säkerligen att gräva fram några gamla savegames igen, för att skjuta lite skurkar, dyrka lås och se hur andra val kan påverka vad som händer i spelet. För så pass bra är Alpha Protcol ändå.