Grim Fandango Remastered

Jag är tillbaka i den sömniga, lilla staden Rubacava. Jag står på en bro och betraktar den tysta stadssilhuetten, samtidigt som jag fullständigt drunknar i dess ljuva neonljus och den mysiga musiken som hörs från jazzbaren intill. Jag andas den kalla, friska höstluften, samtidigt som ett värmande ljus sträcker sig genom natten och snuddar vid min kind. Ljuset kommer från en fyr, omringad av becksvart vatten. Detta är en magisk plats som jag aldrig kommer låta mig själv glömma. En tillflyktsort som ingen någonsin kommer kunna ta ifrån mig. Och nu står jag alltså på den där bekanta bron igen, som jag gjort så många gånger tidigare, och förväntas skriva en recension om äventyrsspelet Grim Fandango.

"En fullständig recension kan väntas inom kort."

Exakt så skrev jag för åtta år sedan här på Gamereactor.se. Utdraget kommer från en medlemsrecension som jag skrev (eller åtminstone planerade att skriva) långt innan jag blev skribent för denna tidning. Recensionen kom aldrig, förrän nu. Jag älskade att skriva om spel redan då, men ironiskt nog har jag alltid haft svårt för att skriva om spelet jag älskar mest. Faktum är att jag inte hade varit här om det inte vore för Grim Fandango, spelet som för alltid förändrade mitt liv. Spelet som formade mig och fick mig att älska TV-spel. Äventyret som kretsar kring det som väntar oss efter döden, och som höll min hand när jag som 12-åring ställdes inför den frågan för första gången.

Jag har aldrig välkomnat döden mer än jag gjorde i Tim Schafer och Lucas Arts mästerverk från 1998. Grim Fandango är sagan om Manuel Calavera, vars liv före döden fick honom dömd till samhällstjänst i dödsriket när han trillade av pinn. Nu är han reseagent i det mörka och vickade mellanlandet, där han säljer himmelsresor till vilsna själar. Bortgångna helgon och förmögna tar den korta, bekväma vägen fram till himlens portar, medan fattiga och syndare tvingas vandra genom dödsriket till fots. Det är här som Manny snubblar över en ondskefull komplott, och vi får följa med på hans äventyr. Denna resa tar oss till många otroliga platser. Den tar oss över snötäckta bergstoppar, ner på havets botten, fram till världens ände - och genom den lilla staden Rubacava, förstås.

Grim Fandango anses vara ett av de absolut bästa peka-och-klicka-spelen genom alla tider, men ses också som anledningen till hela genrens död under tidigt 2000-tal. För vad gör man när inte ens genrens kronjuvel säljer tillräckligt bra? Man slutar tillverka dem, såklart, men sedan dess har äventyrsgenren återvänt från de döda. Och vad vore då mer passande än en uppdaterad version av det nu 17 år gamla mästerverket? Det är Tim Schafers nya hem, Double Fine, som stått för utvecklingen den här gången, och de har sett till att vara förlagan trogen. Själva kärnan är oförändrad, med pussel som är lika knäppa och kreativa som tidigare, ett oförändrat röstskådespel och en design som fortfarande är lika färgstark och karismatisk som den var för snart två decennier sedan.

De förändringar som faktiskt gjorts är istället eleganta och står inte i vägen för nostalgin. Ljuseffekterna är mer realistiska, pixliga kanter har suddas ut och all grafik är högre upplöst. Även spelets soundtrack har fräschats upp. Jag har haft några av dessa stycken på hjärnan i över 10 års tid, och kan försäkra att Peter McConnells enastående kompositioner aldrig låtit bättre än i Grim Fandango Remastered. Man har dessutom tagit fram ett alternativ till spelets ökända tankstyrning där man använder sig av analogspaken, och det fungerar faktiskt överraskande bra. Trots att jag sedan länge bemästrat tankstyrning i spel som Grim Fandango och Resident Evil rekommenderar jag detta nya kontrollschema, då det bara gjort spelet ännu bättre.

Med det sagt finns det absolut saker jag saknar här. Widescreen-formatet sträcker ut bilder och slaktar grafiken, men det är förståeligt med tanke på att alla bakgrunder är förrenderade. Grim Fandango är dessutom ett väldigt svårt äventyrsspel i sann Lucas Arts-anda, och det finns inget hint-system att förlita sig på ifall man fastnar. Jag kan lösa alla dess pussel medan jag sover, men det är möjligt att nya spelare kommer att bli avskräckta om de gillar att söka efter lösningen över nätet.

Det finns dock inget tvivel om att Grim Fandango är en tidlös klassiker som ingen får riskera att missa. Detta visste vi redan sedan tidigare, men denna Remastered-utgåva gör det lättare än någonsin för folk att upptäcka dess magi så som jag själv gjorde en gång i tiden. Det var av en slump som jag hittade en bortglömd kopia av spelet som låg och samlade damm i en släktings garderob, och vem vet, kanske denna text blir någon annans slump. För mig känns det som att cirkeln är sluten. Jag har äntligen lyckats recensera mitt favoritspel genom tiderna, men det var som jag väntade väldigt svårt. Sanningen är dock den att jag aldrig behövde en recension för att kunna förklara min kärlek till Grim Fandango. Den kan nämligen sammanfattas med en enda mening, och den frasen yttrades av självaste Manuel Calavera under resans gång:

"I like to keep it next to where my heart used to be..."