Svenska
Gamereactor
recensioner
Assassin's Creed: Rogue

Assassin's Creed: Rogue

Assassin's Creed: Rogue visar den uråldriga konflikten mellan lönnmördarna och tempelriddarna ur ett nytt perspektiv. Oliver har testat och betygsatt...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Perspektiv... Alla konflikter och händelser genom historien har olika sidor, skilda synsätt för de inblandade att förhålla sig till. Godhet och ondska är utanför fiktiva verk svåra att objektivt applicera till en viss grupp eller individ då det många gånger handlar om att alla gör vad de tycker och tror är bäst för sig själva och de människor man ansvarar för. Ta Ubisofts lönnmördare och tempelriddare som exempel.

Båda grupper vill göra världsfreden till verklighet men deras förhållningssätt, filosofier och metoder skiljer sig som vatten och olja. Så de krigar. I Assassin's Creed: Rogue förflyttas fokus från lönnmördarorden, som vi vid det här laget fått otaliga chanser att intimt lära känna, till just tempelriddarna. De monstruösa styggelserna som dödar oskyldiga, korrumperar regeringar och ständigt försöker sätta käppar i hjulen för de stackars lönnmördarna. Det visar sig dock att det mesta är sig likt även här. Allting handlar om perspektiv.

Assassin's Creed: Rogue
Säg hej till Shay Patrick Cormac. Han är en arg irländare som gillar skepp, klättring och att knivhugga folk från höstackar. För ovanlighetens skull.

Vår nya huvudperson heter Shay Patrick Cormac. Han är en lönnmördare precis som alla de andra karaktärerna vi har fått spela som genom åren. Han är ung, kaxig och nästan lite blåögd. De andra, högre uppsatta medlemmarna i deras lilla brödraskap tar gärna varje chans de får att sätta honom på plats och beklaga sig över hur han kastar bort sin enorma potential och att han borde ta den dagliga träningen på allvar. Shay själv stör sig inte nämnvärt på deras klagosånger utan verkar trivas rätt bra med läget han befinner sig i.

En dag får han dock ett speciellt uppdrag av sin mästare och det slutar med en herrans massor av oskyldiga människors död. Shay uppslukas av vrede och i ett försök att stoppa lönnmördarna blir han allvarligt skadad. Av sina före detta vänner lämnas han för att dö men han överlever givetvis och bestämmer sig för att ansluta sig till motståndarrörelsen, tempelriddarna, för att utkräva sin hämnd.

För de riktigt inbitna fansen låter detta koncept säkert väldigt intressant på pappret. I verkligheten blir det dock, tyvärr, aldrig lika spännande som det låter. Assassin's Creed: Rogue berättas på samma sätt som alla de tidigare spelen berättades. Den största skillnaden är att lönnmördarna framställs som extrema och onda medan tempelriddarna som sympatiska och godhjärtade. Ubisoft vill gärna att vi ska se gråzonerna som finns där, att allting har ett gemensamt syfte. Men jag känner det inte.

Shay kontrolleras och har de samma färdigheter precis som lönnmördarna som företrädde honom och ett nytt vapen eller två förändrar inte det faktumet. Jag känner inte av skillnaden - att jag plötsligt gått och hoppat över till motståndarsidan. Visst pratas det om att det är lönnmördarna som behöver stoppas i dialogerna - och visst är det till en början annorlunda att bli påhoppad av någon som gömt sig i en höstack och väntat på att få sticka sitt gömda knivblad i ryggen på dig när du är upptagen med annat - men större än så blir det inte.

Assassin's Creed: Rogue
Med den nya granatkastaren kan du använda, exempelvis, din sömngas på ett större område än som var möjligt med vanliga pilar.

Assassin's Creed: Rogue känns som ett gammalt spel på alla tänkbara vis. Den första och mest uppenbara faktorn till detta är ju faktumet att spelet byggts för de nu lastgamla konsolerna Xbox 360 och Playstation 3, vilket givetvis medför hårdvarurestriktioner. Det känns lite tråkigt att spela ett sprillans nytt AAA-spel med markant lägre upplösning och betydligt klenare grafik än vad man, till och med som konsolspelare, år 2014 har vant sig vid. Men förutom det återanvänder Assassin's Creed: Rogue i princip alla sina tillgångar från föregångaren Assassin's Creed IV: Black Flag.

Rent spelmekaniskt är de två identiska. Animationerna, användargränssnittet, förmågorna, ljudeffekterna, de olika systemen, uppdragsdesignen, så gott som alla de viktigaste stöttepelarna på vilket spelet står på är direkt hämtade från Edward Kenways piratäventyr. Det är svårt att skaka av mig känslan av att det är en större, lite mer påkostad expansion till föregångaren som jag spelar.

Små kosmetiska detaljer har lagts till för att ge spelet en egen identitet. Sidouppdrag som de simpla lönnmorden där man fick en måltavla att eliminera har fått sig en motsatstwist. Nu är det istället ditt jobb att lokalisera personen som fått ett pris på sitt huvud och se till att lönnmördarna inte lyckas med dådet. Annars är det lekstuga som vanligt - komplett med ett obscent antal samlarobjekt i olika former att hitta, fort att beslagta, skepp att sänka, tillhåll och huvudkvarter att plundra, utkikstorn att "synka", kistor och skattkartor att leta upp och så vidare. Tillkommer gör såklart nutidsaspekten (framtidsaspekten?) som en gång var en av de häftigaste idéerna hos serien men som idag, i det utförande som de presenteras, står sig som de mest onödiga och syndigt tråkiga av transportsträckor kryddade med en handfull pussel att lösa.

Assassin's Creed: Rogue
I den norra Atlantens vatten är det kallt. Isberg kan skjutas för att skapa vågor som skadar mindre fartyg och med en isbrytare kan du ta dig igenom tjock is.

Storyn försöker verkligen att engagera mig men jag nappar inte, hur mycket jag än vill. Shay Patrick Cormac som karaktär har sina intressanta sidor men de grundas i princip helt och hållet i dualiteten som uppstår hos honom till följd av vad som händer tidigt i spelet snarare än hur han är som person. Spelvärlden är rätt stor, hyfsat bildskön och erbjuder skaplig miljövariation men känns smärtsamt kluven i och med att man inte kan röra sig sömlöst mellan dess olika områden.

Och isberg till trots erbjuder inte världen i Assassin's Creed: Rogue tillräckligt mycket av en egen identitet i förhållande till dess två föregångare. Jag hade velat se helt nya sorters platser och helt ny natur. Spelets största stad är New York City, som man redan fått besöka i serien förut. Det är alldeles för mycket som talar emot Shays äventyr för att det ska kännas som något mer än ett förglömligt sidospår.

Men ändå! Trots att Assassin's Creed: Rogue inte är något jag kommer tänka på om ett år, trots att det känns gammalt redan vid release och trots att de små skillnader som faktiskt finns här egentligen inte tillför så mycket är friheten som kommer med skeppet Morrigan berusande.

Styrkan hos det här spelet ligger, precis som med förra årets titel, i dess förmåga att få spelaren att helt lägga allt vad lönnmördare, tempelriddare, hemliga brödraskap och uråldriga, magiska föremål heter på hyllan för att skapa sin egen berättelse. Det väcker upptäckaren inom mig till liv och jag trivs på havet tillsammans med min sjungande besättning. Sjöfartsinslagen är precis som förr verkligen mäktiga och även om detta spelet aldrig riktigt når upp i de höjder som föregångaren ibland kunde stoltsera med är det inte mycket annat på marknaden som kan erbjuda så här väldesignade sjöslag.

Assassin's Creed: Rogue
Även om Assassin's Creed: Rogue inte erbjuder samma snygga grafik som sin storebror Assassin's Creed: Unity är miljöerna fint designade och hyfsat varierade.

Så för den som ännu inte vågat ta språnget, investerat i en ny konsol och smakat på HD-spelens ljuva sötma, för den som skulle offra ett finger för att få mer av vad som fanns i Assassin's Creed IV: Black Flag kan jag rekommendera detta spel. Det kommer inte gå hem hos alla och du kommer få gammal ompaketerad skåpmat på köpet men Assassin's Creed: Rogue blir aldrig någonsin dåligt. Det känns en smula oinspirerat, en aning föråldrat och lite för bekant. Men det är minst lika bra som Unity. Väldigt snart kommer Ubisoft behöva gå tillbaka till ritbordet, ta ett sabbatsår eller två och försöka blåsa nytt liv i den här serien om de hoppas hålla sig kvar på toppen där de har blivit alldeles för bekväma med åren. Men här och nu finns det lite, lite till att hämta från vad som finns på bordet. Assassin's Creed: Rogue är ett bra spel, oinspirerat och gammalt, men bra. Och det är inte trasigt som Unity fortfarande är.

07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Fina och varierade miljöer, häftiga sjöfartsinslag, mycket att utforska och upptäcka, klart godkänd grafik
-
Känns gammalt redan vid lanseringen, återanvänder för mycket
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • gamedevil84
    Assassins Creed: Rogue (PS3 version) Eftersom jag känner mig rätt färdig med det, final verdict. Nu orkade jag inte göra allt som finns att... 7/10
  • Thomas
    Ubisoft tror sig ha vind i seglen (häpp) och mjölkar vidare genom att släppa två Assassin's Creed spel - på samma dag. Jag tycker dock att... 8/10

Relaterade texter

Assassin's Creed: RogueScore

Assassin's Creed: Rogue

RECENSION. Skrivet av Oliver Thulin

Assassin's Creed: Rogue visar den uråldriga konflikten mellan lönnmördarna och tempelriddarna ur ett nytt perspektiv. Oliver har testat och betygsatt...



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy