Red Dead Revolver

Det fanns en tid då sanden var extra torr, karlarna var extra manliga och hela existensen var förbannat solig och varm. Tuggtobaken och kulorna ven genom luften och såväl kvinnor som boskap fick akta sitt skinn. Det var vilda västern, den sista totala manliga utposten, en tidsepok som i stort sett uteslutande består av myter, legender och lögner. På senare år har dock hela vilda västern-konceptet torkat ihop ordentligt och såväl Hollywood som spelindustrin låter det vara. Nyligen fick Atari och Human Head Studios idén att släppa ökentragedin Dead Mans Hand, men förutom det har det varit tomt på hyllorna för de som vill uppleva lite schysst Clint-action. Dessutom har ju överlevnaden för Red Dead Revolver varit minst sagt osäker från och till.

Det började med att Capcom skulle finansiera och ge ut amerikanska Angel Studios västern-röjare Red Dead Revolver. Capcom bidrog med input på projektet, men det gick knaggligt och rapporter gjorde gällande att spelet lades ner. Här någonstans blev Angel Studios uppköpta av Rockstar Games och döptes således om till Rockstar San Diego. Capcom blev dock missnöjda och drog sig ur projektet och San Diego-folket fick fixa det där själva. Här rapporterades det om att spelet än en gång blivit nerlagt och hoppet verkade vara ute. Men icke, de styrande på Rockstar bad om att utvecklingenav spelet skulle fortsätta, och Red Dead Revolver är äntligen här.

När man nu får ta del av spelet möter vi en tystsam kille vid namn Red. Han är snabb i händerna, precis med skjutjärnet och hans hud är stram som en välanvänd sadelväska. Han är arg och bitter, sådär gammaldags bitter som man blir när en elak kille kommer och dräper ens familj. Han vill ha hämnd. Spelets inledning berättar att Reds far och hans affärspartner har hittat knäppa mängder guld i ett berg och när fadern kommer hem till sin indianfru och sin son är allt skitbra. Sonen som är dussinet år fyllda får en pistol att leka med, och här börjar spelets inkörning som bitvis placerar spelaren i farosituationer och delvis utbildar spelaren i hur man använder spelets kontrollsystem. Episoden avslutas med att Red kapar en av anfallarnas ena arm med hjälp av hans döde fars nya sexskjutare, varpå även ett brännmärke bränns in i Reds hand.

När vi återser Red igen har pojken växt upp och blivit man. En hård och hänsynslös prisjägare som håller sig inom lagens ramar när han fyller folk med blypastiller på ackord. Hans äventyr leder honom till den lagom dammiga kåkstaden Brimstone där en stor del av resten av spelet kommer att utgå ifrån. Det finns inte mycket att se och göra i Brimstone, det finns lite karaktärer man kan konversera med, även om de i stort sett aldrig har något viktigt att säga. Ett par affärer, en saloon och en bank finns där man kan göra inköp av såväl vapen som andra föremål. Det lönar sig att komma tillbaka till dessa köpmän då de mellan varje uppdrag får in nya varor. Varor som kan vara allt mellan näsdukar till vedkaminer. Här har Rockstar varit lite finurliga och sett till att varje föremål man köper, som inte är ett vapen, låser upp något nytt i spelet. Faktum är att det finns så mycket att köpa att man ganska snart måste sålla bort det man inte vill ha, då varje föremål har en beskrivning på vad det låser upp, även om direkta detaljer inte existerar. Vad detta rör sig om får vi återkomma till.

Förseningar brukar tillkomma för att något inte håller måttet, och jag var lite pessimist när Red Dead Revolver anlände. Men till min stora glädje visade det sig att Red Dead Revolver har mått bra av att försenas. Grundidén är alltså att Red är efter hämnd. Efter varje avklarat uppdrag får man veta lite mer om vem och vad det var som låg bakom slakten på hans familj. De tidiga uppdragen går ut på att visa vad man kan göra för lokalbefolkningen, men det går alltid ut på att lösa situationen med våld och vapen. Något som gör mig mycket glad när jag spelar är det faktum att Rockstar har skapat en i stort sett komplett och felfri kontroll. Mycket av actionsekvenserna kräver att man som spelare har god precision i sitt sikte, och siktandet är redan på förhandsinställningarna i stort sett perfekta. Siktet hoppar aldrig över huvuden eller är varken för snabb eller för långsam. Då Red är proffs på att skjuta ihjäl folk gör han det självklart med finess. Som brukligt i ett tredjepersonsactionspel i dessa tider kan man gömma sig bakom hinder för att sedan både sikta och hoppa fram från sitt gömställe för att sprida ond bråd död. Red kan dessutom hoppa och rulla på marken, vilket gör att man ofta har ganska lätt att undvika att bli träffat av tyngre former av inkommande eldgivning, såsom kanonkulor eller kulspruteeld. En annan funktion som gör livet enklare för Red är hans Dead Eye-teknik. Denna låter honom låsa kroppsdelar på fienden, medan de rör sig i ultrarapid, bara för att bokstavligt talat tömma hela vapnet på skott när antingen Dead Eye-mätaren är slut, eller spelaren trycker på en knapp. Ett praktiskt system som verkligen kommer till sin rätt när det blir mycket att hålla på i vissa delar av spelet. Matrix-influenserna är lyser klart igenom, men då det handlar om att Red har otroliga reflexer känns det lite bättre.

Grafiken är väl anpassad till temat och förstärker spelidé. Det finns inte så otroligt många sätt att variera byggnader av trä och sten, men man lyckas ändå skapa en helhet som gör att varje bana känns fräsch och genomtänkt. Även om det självklart finns ett par undantag. Dessutom har man ansträngt sig för att inte få den där sterila, rena stilen spelet. Miljöerna är smutsiga och trasiga och dessutom ser spelet lite ut som ett överexponerat fotografi (läs: för mycket ljus). Detta gör att saker som inte finns i förgrunden, delvis suddas ut av den kraftiga solen och gör att det verkligen känns trovärdigt. Alla mellansekvenser är dessutom gryniga och korniga för att anspela på gamla västern-filmer. Musiken består av lite visslande, lite banjo, lite gitarr och lite piano. Tillsammans bildar de tillsammans med grafiken en perfekt och trovärdig inramning av hela konceptet och förstärker spelet. Visst är karaktärerna lite fula, och texturarbetet genomgående bristfälligt, men det gör inget, jag kan leva med det. Dock kan man irriterar på ett par av rösterna. Medan de visserligen låter tidsenligt, får man ofta känslan att dialogen levereras med utebliven inlevelse.

Spelet kan lätt spelas igenom på en bra bit under tio timmar, vilket snart börjar bli standardlängden på ett actionspel i dessa tider. Men när man klarat av det första gången låser man dels upp en ny svårighetsgrad och även spelsättet Bounty Hunter. Där ska man spela igenom varje bana och dessutom klara ett utsatt mål, vilket går ut på att man slå tidsgränser, vara extra pricksäker etc etc. Livslängden förlängs även tack vare ett roligt multiplayalternativ där man kan köra dueller och dödsmatch antingen ensam mot datorstyrda fiender, eller mot tre kompisar, detta på båda maskinerna. Här återkommer vi då till de föremål man kan köpa i spelet. Varje föremål låser alltså upp något nytt, kanske en ny bana att spela flera på, eller en helt ny person att duellera med/mot. Vissa föremål låser dessutom upp sidor i en loggbok där otroligt mängder fakta samlas. När man spelar spelet kan man känna att man ofta inte får reda på allt som behövs veta om karaktärer, situationer eller händelser. Dessa samlas i journalen, vilket dels ger mindre mellansekvenser med babbel och tråk, och dels en chans att verkligen fördjupa sig i olika detaljer. Skulle man missa att köpa ett visst föremål får man helt enkelt spela om spelet och införskaffa det då. När man kör om på Hard får man dessutom behålla alla pengar och vapen man hade från förra spelomgången, och behöver alltså bara komplettera ett par detaljer.

Red Dead Revolver är genomtänkt och välutvecklat på alla plan, det finns ett 60hz-alternativ och praktiskt nog får man skapa sig sin egna spelprofil a lá sportspel, så alla ens kompisar kan spara sin profil på ens minneskort, utan att man behöver fippla med inställningar och annat tråkigt. Ibland kan man känna att vissa sektioner är överdrivet svåra, men i slutändan är de faktiskt balanserade och utmanande och det hänger helt enkelt på spelarens skicklighet huruvida man kommer vidare eller inte. Underhållande bossfighter finns det gott om, och som lite variation får man även spela som en handfull andra personer än Red. Dessa personer har dock bara en egen episod, och ibland känns de mest som utfyllnad i ett redan fullproppat spel. Red Dead Revolver gör mig glad, och får mig att trivas i dammiga stövlar och hatt. Clints väsande kommentarer och Enrico Morricones kultklassiska visslingar gör sig ständigt påminda i ett av årets hittills största överraskningar.