Assassin's Creed: Unity

Ubisoft ska ha en klapp på ryggen för sin osvikliga förmåga att leverera ett nytt, fläskigt Assassin's Creed varje år. Samtidigt ska de ha en rejäl smäll i bakhuvudet för just sin osvikliga förmåga att leverera ett nytt, fläskigt Assassin's Creed varje år. Efter närmare 30 timmar i franska revolutionens Paris i Assassin's Creed: Unity kan jag inte låta bli att blunda ett ögonblick och fantisera om hur serien hade kunnat vara om utvecklarna vågat frångå sin, vid det här laget, extremt uttjatade grundmall och gjort något radikalt annorlunda. Var hade vi befunnit oss? Hur hade det sett ut? Tanken är förförisk.

Så blinkar jag till. Tar in verkligheten igen; grådaskig och begränsad av ekonomiska risker där producenten under ett möte inte ställer sig upp, river en bunt papper på mitten och säger: "Nu skiter vi i det här! Vi gör något helt nytt! Viva la libertà!" I verkligheten finns inget utrymme för sådana Hollywood-romantiska chansningar. Inte när det handlar om ett såpass stort varumärke som Assassin's Creed. Inte när vi snackar utvecklingstider på fyra år och utvecklingsteam på över 800 personer. Varför riskera en flopp när det redan finns en väl utarbetad, trygg grundmall att förhålla sig till, som bevisligen också fungerar väldigt bra? Det vore ju bara... korkat.

Assassin's Creed: Unity är med andra ord ingen revolution. Inte på något sätt. Det må handla om en sådan, men i sig är det på sin höjd en mindre utveckling, en blyg revidering, av det vi sysslat med sedan originalspelet 2007. Jag vet inte om någon därute blir förvånad över detta. Spelet har förvisso marknadsförts som något av en nystart för serien (ny hårdvara, nytt samarbetsläge och så vidare) men kom igen. Vi talar om Ubisoft: glada fransoser som implementerat samma grundkoncept i både Far Cry-serien och Watch Dogs. För många är det säkert bara goda nyheter att Unity inte strövar iväg för mycket på eget bevåg utan snällt håller sig längst den stig vi alla vet vart den leder. Jag hade, som ni märker, önskat något annorlunda. Med det sagt har Assassin's Creed: Unity definitivt sina förtjänster.

En av seriens höjdpunkter har alltid varit de historiska miljöerna och Assassin's Creed: Unity förvaltar arvet riktigt bra. Den här gången är skådeplatsen försatt till Paris under franska revolutionen; en extremt brutal, turbulent tid för mången fransman inom bonde- och borgarstånden som tröttnat på feodalt förtryck och upptrissade priser på baguetter. Blodet flödar på gatorna. Giljotinerna går som tryckpressar. Heter du Ludvig XVI ligger du pyrt till. Med hjälp av den extra hårdvarukraften i Playstation 4 och Xbox One (och utan förra generationens konsoler som tekniska flaskhalsar) har Ubisoft gjort ett utmärkt jobb med att återskapa upproren, de rasande folkmassorna och ökända offentliga avrättningarna. Assassin's Creed har aldrig sett såhär vackert ut, gatorna har aldrig varit så packade och världen har framförallt aldrig känts så smutsig.

De trånga kullerstensgatorna svärmar av människor som inte skräder med sina franska vokabulär. Detaljrikedomen är minutiös. Du känner nästan skitlukten genom skärmen, leran under stövlarna, fukten mot huden. Paris anno 1789 är en brokig smältdegel av skönhet och våld; det finns en stark visuell kontrast mellan de fattiga distrikten och de rika och det är en upplevelse i sig att bara vara där. Mängden karaktärer på skärmen är också helt sanslös. Det finns scener som enkelt skickar Dead Rising 3 till skamvrån. Men Ubisoft har inte proppat in 1000 personer på bild bara för att de kan - folkmassorna är, som tidigare, ett utmärkt verktyg för spelaren. För första gången i serien köper jag verkligen att vakterna tappar bort mig i folkvimlet eller inte ser mig när jag använder dem som skydd för att närma mig mitt mål. Jag känner mig mer som en riktig lönnmördare. En kniv i folkvimlet. Livsfarlig. Mängden människor som grafikmotorn målar upp gör ofta underverk för inlevelsen.

Tyvärr punkteras det visuella ofta av ojämn bilduppdatering, buggar, en del fattigt detaljerade karaktärsmodeller och smådetaljer som folks frisyrer som ser genomgående förjävliga ut. Det är som om de flesta går runt med en död katt på hjässan. PETA-varning utlyses. Under några segment började även spelet hacka rejält. När jag klättrade runt på väggarna inne på Notre Dame sjönk bilduppdateringen så kraftigt att en rasslig diabildsprojektor hade presterat bättre. Samma sak under en bossfight. Väldigt märkligt då det var en simpel 'en mot en'-strid utan en massa grafiskt lullull i bakgrunden.

Om vi sneglar mot karaktärerna igen. Vem är den serieproducerade überhunken som pryder omslaget? Det är förstås ingen mindre än Arno Dorian - vår lagom karismatiska, lagom vitsige protagonist som du varken kommer att gilla eller ogilla och mest troligt ha glömt bort i samma sekund du stänger av konsolen. Arnos mellanmjölkspersonlighet är talande för berättelsen i allmänhet. Franska revolutionen som bakgrund är högintressant och spelet dignar av historiska referenser och händelser som involverar Arno enligt bästa Forrest Gump-manér. Vi får bland annat uppleva stormningen av Bastiljen och den offentliga avrättningen av kung Ludvig XVI. Välbekanta ansikten som Napoleon Bonaparte och frivola aristokraten Marquis de Sade susar också förbi.

Samtidigt är Arnos egen historia om jakten på sin förmyndares mördare och sin relation till hetlevrade überbruden Elise de la Serre både rörigt berättad och inkonsekvent. Jag tänker inte avslöja några detaljer, men minns ni scenen i Uncharted 3: Drake's Deception när Drake vandrar genom öknen, halvt döende av törst och utmattning, för att i nästa sekund vara i tipptopp form för att hoppa och skjuta bland en drös ruiner? Den sortens slapphänta narrativ återfinns i Assassin's Creed: Unity också. När eftertexterna rullade efter cirka 15 timmars idel kampanjspelande och ett antiklimaktiskt slut var min enda tanke: Jaha? Tråkigt när det finns så mycket potential.

Under den läckra men hackiga ytan finns det en del mindre nyheter att bena ut. Med Assassin's Creed: Unity har utvecklarna sneglat mot de två första spelen. Sjöslagen som dominerade föregångaren är helt bortplockade. Det närmsta du kommer vatten i Unity är om du känner för att öva lite frisim i Seine. Fokus ligger nu på det som serien initialt faktiskt handlade om, nämligen lönnmord. Efter de inledande, tämligen enkla uppdragen blir bandesignen helt öppen och svårighetsgraden stiger markant. Måltavlan introduceras och sedan är det i princip upp till spelaren själv att välja tillvägagångssätt. Det handlar om att avvakta, planera och infiltrera. Hitman möter det första Assassin's Creed, ungefär.

Du presenteras en rad alternativa vägar och förslag på saker som du kan göra för att underlätta ditt uppdrag. Vid ett tillfälle kan du till exempel hjälpa några fångar fly och låta dem distrahera vakterna på gården medan du smiter förbi obemärkt. Vid ett annat finns chansen att förgifta måltavlans vin. Bara för att nämna två exempel. Här siktar utvecklaren rätt. Ett spel om lönnmördare ska givetvis fokusera på att planera och utföra just lönnmord, vilket Unity ägnar en hälsosamt stor del åt. Som jag skrev tidigare: i Unity känner jag mig som en riktig lönnmördare, vilket är mer jag kan säga än om vissa andra delar i serien.

Du kan också, tro det eller ej, faktiskt ducka i Assassin's Creed: Unity. En väldigt basal rörelse kan tyckas, inte minst för en ljusskygg lönnmördare som borde känna till den ädla konsten att böja sig ner för att inte synas bakom den där soffan. Att det tagit Ubisoft åtta år att lägga in möjligheten är rätt besynnerligt. Ännu mer besynnerligt är hur de fatalt misslyckas med den. Att smyga runt i inomhusmiljöerna i Assassin's Creed: Unity är nämligen en ren jäkla pina och tillika den överlägset största källan till frustration under hela min tid med spelet.

Arno ska föreställa en smidig, väggklättrande lönnmördare. Ändå är han ungefär lika smidig som mig, vilket är ett kasst betyg. Spelkontrollen i Assassin's Creed har aldrig varit känd för sin precision, men i Unity når irritationen sin kulmen. Arno hoppar konstant upp på små, små bänkar och stolar. Han krånglar när jag ska hoppa över ett fönsterbräde. Han trycker sig mot fel vägg ideligen. Han kan inte ens passera en krök utan att jag först måste backa ut från väggen, korsa krönet och sen trycka mig mot väggen igen.

Det är rentav bisarrt hur Assassin's Creed: Unity kan ha så klumpig och oprecis spelkontroll när Ubisofts egna Watch Dogs briljerade. Utvecklarna har haft otaliga spel på sig att slipa spelkontrollen till perfektion men det verkar vara dem en övermäktig uppgift. Eller så skiter de helt enkelt i den. Som den är nu leder det till otaliga misslyckanden och dödsfall. Inte pågrund av min otillräcklighet som lönnmördare (även om den såklart också ställer till det ibland) utan för att Arno envisas med att fastna, ställa sig upp och huka bakom fel föremål. Det är lika mycket en kamp mot spelkontrollen som mot vakterna. Under ett uppdrag blev jag så förbannad att jag skrikpausade spelet, sprang ner till undervåningen och skar mig en mycket, mycket stor tårtbit.

Utomhus är Arno lyckligtvis trevligare att manövrera. Animationerna är snygga och smidiga och det finns nu möjlighet att hålla inne A eller B när du skuttar runt på hustaken. Med den ena knappen nedtryckt kommer Arno att ta sig uppåt, med den andra neråt. En anspråkslös förändring, men den hjälper till att minimera antalet ofrivilliga dödshopp ut i ingenstans.

En annan nyhet är möjligheten att skräddarsy sin karaktär, både när det gäller kläder, vapen och nya förmågor. Arno kan använda alltifrån svärd till spjut och tunga yxor. Olika kläder ger olika attribut och genom att klara huvuduppdrag, sidoutmaningar, hjälpa ortsbefolkningen och liknande tjänar du både pengar och poäng som kan spenderas på alltifrån ett ny, festlig värja till en burdus krigshammare. Ofta upplever jag den här typen av inslag som ganska gimmickartade. Unity utgör inget undantag - jag lägger inte ner speciellt mycket tid på att välja vilka förmågor jag ska lära mig. Mot slutet kan jag dem allihop ändå.

En förändring jag gillar är det uppiffade stridssystemet. Ubisoft har skruvat upp svårighetsgraden rejält. Vakterna står inte längre och väntar på att attackera dig en och en. De cirklar runt dig, agerar oberäkneligt och framförallt aggressivt. Någon kan backa undan för att dra pistol mot dig medan en annan går framåt med värjan i högsta hugg. Att bara parera och kontra är inte längre en gångbar strategi, framförallt inte när antalet motståndare överstiger tre-fyra stycken. Det här har lett till att jag faktiskt undviker strider i så stor mån som möjligt. För ovanlighetens skull säger självbevarelsedriften att det är en bra idé.

Den enskilt största nyheten är dock (givetvis) samarbetsläget. Upp till fyra spelare kan lira tillsammans och ta sig an unika uppdrag som var och ett har sin egen lilla ministory. Ett handlar om att skydda Napoleon, ett annat om att vinna en rad tävlingar för att komma åt en måltavla. Variationen är bra och uppdragen är konstruerade på ett sätt som kräver samarbete och kommunikation mellan spelarna. Det kan handla om att koordinera sina mord eller att den ena distraherar en grupp vakter medan den andra smyger förbi. Förutom en del mickproblem fungerade onlinedelen riktigt smidigt där jag snabbt och enkelt kunde bjuda in medspelare via pausmenyn.

Det är synd att enspelarkampanjen inte integrerats med multiplayerläget. Att studsa fram mellan fasaderna i en grupp, väsa strategier på knagglig engelska genom micken och kollektiv-mörda är förvånansvärt trevlig och något som hade förhöjt underhållningsvärdet i kampanjen flera nivåer. Tråkigt nog är istället antalet uppdrag för flera spelare förhållandevis få i jämförelse med kampanjen. Under mina sessioner hann jag avverka mer än hälften av dem på bara några få timmar. Med så mycket förhandssnack om just samarbetsläget är jag förvånad att det inte var mer av det.

Assassin's Creed: Unity är långt ifrån något dåligt spel. Ni ser ju själva betyget. Samarbetsläget är helmysigt, spelvärlden utsökt detaljerad, den historia premissen fascinerande och sist men inte minst är det roligt att vi verkligen får känna oss som lönnmördare den här gången och inte som pirater förklädda som lönnmördare. Däremot är det också ett frustrerande spel då små skitsaker som Ubisoft efter åtta år borde ha åtgärdat (spelkontrollen, jag tittar på dig) fortfarande hänger kvar. Jämte moderna konkurrenter blir bristen på precision i smygandet extra enerverande.

Allra mest handlar min kritik om hur Ubisoft hanterar sin spelserie som helhet. Hur de alltid kör på med exakt samma sorts uppdragsstruktur, samma ofantliga mängd lösryckta sidouppdrag och gömda föremål för att det liksom förväntas finnas där. Hur vore det om de inför nästa spel skar bort en stor del av den där utfyllnaden och istället slipade till både spelkontroll och berättelse? Ubisoft har hängt upp sig på att vartenda spel måste innehålla si och så mycket material och således uteblir den där behövliga helrenoveringen av seriens föråldrade grundfundament.

Nu när serien tagit klivet helt över till nästa generations konsoler ska det ändå bli spännande att se vad som händer härnäst. Assassin's Creed: Unity visar potential på flera områden och bjuder på en underhållande resa, men utan att överraska eller imponera utöver mängden karaktärer på skärmen. Fans av serien kommer att stortrivas med Arno och kompani, men hade du hoppats på något helt nytt får du nog hålla tummarna att Ubisofts producenter läser denna recension och tar till sig av kritiken inför nästa spel. Vilket inte kommer att hända.