Svenska
Gamereactor
recensioner
Need for Speed: Shift

Need for Speed: Shift

Petter har satt sig bakom ratten på en toktrimmad EVO IX och gett sig ut för att tukta asfalten i EA:s kommande Need for Speed: Shift som en gång för alla gör upp med spelseriens förflutna

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Efter en timme är jag beredd att ge upp. Trots att jag har lovat mig själv att inte tappa tålamodet, tros att jag har informerat mig själv om att Shift utvecklats av folket bakom tidernas svåraste racingspel, GTR 2. Men ändå... jag bryter nästan ihop till en början. Skriker åt TV:n, sliter mitt hår. Jag förlorar lopp efter lopp. Min ljusblå Honda Civic är så slö att tiden står stilla, den svajar som en gammal hammock och bromsarna överhettas efter bara ett varv. Motståndarna flyger förbi redan från start, varje kurva blir ett nytt irritationsmoment. Jag är värdelös...

Need for Speed: Shift börjar verkligen dåligt. Inte bara svårt (jag spelar med alla hjälpmedel avslagna från start) utan riktigt dåligt. Det tar ett tag att vänja sig vid den oförlåtande fysiken, och ett tag att bli fri den där okristligt usla Civicen. Jag byter till ratt, tränger ned min gamla rassliga gubbrygg i redaktionens Playseat, slänger handkontrollen bakom soffan och tar nya tag. Civicen är borta, utbytt mot en tungt trimmad EVO IX och jag sitter som skålad i stolen med händerna i ett exemplariskt tio-i-två-grepp. Nu tar det fart, bokstavligt talat. Nu vaknar Shift till liv. På allvar.

På allvar.

Det är precis så jag vill sammanfatta Need for Speed: Shift. En gravallvarlig simulator som fnyser åt den glättiga arkadracing som seriens senaste sex spel bjudit på. Glöm de sladdrigt fjösiga tävlingarna i Undercover eller Most Wanted, glöm fria städer utan detaljer och ost-doftande mellansekvenser med överspelande Hollywood-rejects. Shift är en ny inriktning för EA. Ett försök att attrahera alla oss som förgäves väntar (och suktar) efter Gran Turismo 5, eller GTR 3. Need for Speed: Shift är en mycket lyckad fusion mellan GTR 2 och Project Gotham Racing, med en presentation som för tankarna till Forza Motorsport.

Detta är en annons:

Det handlar om simulatorracing inklusive möjligheten att trimma och smycka sina bilar. Om oförlåtande, tuffa tävlingar där man som förare testas vid varje enstaka kurva. Shift är inte perfekt, men en förbannat bra början på något som enkelt utklassar fjolårets fiasko. När Need for Speed: Shift börjar (karriärläget) , står man som i Forza Motorsport eller Gran Turismo helt utan bil. Man får testa sina skillz i en trimmad BMW M3 på Brands Hatch och beroende på hur bra man är ställer spelet själv in svårighetsgraden, hur många hjälpmedel som ska aktiveras i bilen och hur mycket pengar man får för att inhandla ens första kärra. Jag vinner loppet på Brands Hatch, och börjar min karriär på svårighetsgraden Expert.

Med 20 000 dollar på fickan gäller det att handla smart, ta sig igenom de nödvändiga slavtävlingarna för att sedan kunna byta upp sig. Karriärläget är indelat i fem olika sektioner. De fyra första delarna av Shift kallas "Tiers" och där kretsar racingen kring att samla stjärnor. För varje vunnet race erhåller man ett antal stjärnor som gör att man så småningom kan låsa upp nästa del av spelet, med stjärnorna som valuta.

Två tredjedelar av stjärnorna i varje lopp vinner man genom att placera sig som etta i loppet. Resten vinner man genom att utföra vissa mindre småuppdrag, eller utmaningar, under tävlingens gång. Ofta kretsar dessa utmaningar kring ett antal omkörningar, eller om att man ska gnugga bort färg på en av motståndarnas kärror. Om man vill vara taskig är detta en ganska tafatt del av Shift och ett meningslöst sätt att försöka göra denna simulator lite mer "mainstream". Lite mer... Grid. För mig funkar det dock inte alls och jag struntar högaktningsfullt i dessa mindre utmaningar och satsar istället helhjärtat på att vinna. Bara på att vinna.

I början av spelet informeras man om att förarna i Need for Speed: Shift-universumet delas in i två olika kategorier. Aggressive driving och Precision driving. Mitt första lopp, på Brands Hatch, går ganska vilt till då jag ofrivilligt råkar knuffa ut en oskyldig liten Seat Leon Cupra ut i gruset. Spelet bedömer mig därmed som aggressiv och mina småutmaningar inför varje race kretsar nästan konstant runt något som innefattar bilburet våld. "Kör på en motståndare", "gör en ilsken omkörning", "gör så att en motståndare spinner, snurrar och åker av utan att du gör det". Larvigt. En bit av Need for Speed: Shift som jag ogillar och som inte hör hemma i ett racingspel med en i övrigt så seriös syn på asfaltsracing som det faktiskt finns här.

Detta är en annons:

Mina förväntningar på bilfysiken och själva körkänslan i Shift har varit enorma. Fullständigt orealistiska Det är trots allt folket bakom GTR 2 och GT Legends som satt samman detta. Ja, visste du inte det? Trots att jag har försökt upprepa det i cirka 100 olika småtexter under det senaste året? Såhär gick det till (i kraftigt förenklad form, såklart): Core-teamet hos svenska Simbin (som stod för största delen av kompetensen i utvecklingen av GTR 2) drog och formade studion Blimey Games. Bilfysiken i Shift är baserad på den som arbetades fram för att användas i Blimes tidigare utannonserade spel, "The Ferrari Project". Blimey köptes upp, Slightly Mad Studios föddes och ett nära samarbete med EA likaså.

Jag skulle därmed ljuga om jag inte påstod att körkänslan i Shift påminner om den i framförallt GT Legends. För det gör den, men ett par viktiga skillnader. Bilarna är en aning tyngre, däckfysiken har förbättrats och förändrats för att simulera mer momentum och systemet för friktion är tjurigare, mer känsligt. Glöm det du lärt sig i Gran Turismo-spelen där man alltid kunnat valla sig genom kurvorna, eller där en fyrhjulsdriven sportbil understyrt och hasat sig igenom kurvor på samma sätt som en framhjulsdriven.

Glöm också den du lärt dig i Forza Motorsport 2 där en överdriven stabilitetsassistent gjort det möjligt att bromsa sig in i kurvorna medan man hastigt börjar riva i ratten för att svänga -utan att tappa fäste. I Shift, med hjälpmedlen avslagna, gäller det att använda lugna rörelser. Lugna gaspådrag, lugna rattrörelser. Allting hastigt och ryckigt bestraffar sig snabbt i höga hastigheter och det gäller att vara tydlig och låta tyngdpunkten flytta sig innan man börjar vrida bilen genom hårnålarna.

Shift kräver tålamod, tid och träning. Precis som de flesta simulatorer. Man måste hitta balansen i sin bil, lära sig att gasa analogt och att förflytta tyngdpunkt effektivt. Det är väldigt viktigt på de tuffare svårighetsgraderna att inte tvinga däcken att göra flera saker samtidigt. Precis som i verkligheten. Gör man det tappar man snabbt fart och åker inte sällan av.

Snabbast är man alltid om man bromsar först, kraftigt och ibland även överdrivet, väljer snäva linjer och sen gasar sig ur kurvorna. Det krävs en del träning men när det väl sitter är racingen både belönande, spännande, beroendeframkallande och ruskigt intensiv. Tyvärr, till skillnad från exempelvis GTR 2 är de datorstyrda motståndarna lite för aggressiva och lite för förprogrammerade för att en riktigt ekonomisk och snäv körstil ska kunna löna sig i den utsträckning som det gör i verklig banracing.

För att bli så pass framgångsrik som man egentligen borde bli genom att köra smart och med fokus på hård inbromsning in i kurvorna och mycket gas ut ur dem, behöver man ge sig ut på nätet där det mänskliga motståndet (som förbluffande ofta verkar tro att Need for Speed: Shift är detsamma som Race Driver: Grid) gör att en ekonomisk förare enkelt vinner på ren intelligens och god kunskap om banorna.

Den kanske bästa delen med bilfysiken i Shift, förutom ett mycket stabilt simulerande av däckens friktion, är skillnaden mellan olika biltyper och drivlinor. Korta, små bilar är snabba i kurvorna, understyrda men kompakta och stabila. Bakhjulsdrivna muskelmonster som Corvette Z06 eller Ford GT är svajiga, bråkigt urstarka och älskar att sticka ut bakändan. Till skillnad från exempelvis Gran Turismo 5: Prologue går det att åka brett om man känner för det. Det går alldeles utmärkt att stänga av alla assists och tackla kurvorna som Samuel Hübinette snarare än Mattias Ekström, om det nu är så man vill uppfattas.

Roligast att köra är de fyrhjulsdrivna bilarna vars konstanta fäste och överlägsna kurvegenskaper möjliggör en mer stadig och snabb körning än med någon annan typ av drivlina. Precis som det ska vara. Slightly Mad Studios har till exempel fångat körkänslan i Mitsubishi EVO IX perfekt och gett den precis rätt karaktär. Den är kamikaze-aktigt direktstyrd, kvick, accelerationssnabb och stabil men med för lite botten i motorn och en blek topphastighet. I trimmad form är 9:an dock en av spelets absolut bästa och mest lättkörda bilar som jag alltid tycks återvända till när supersport-monstren gör kurvtagningen oförutsägbar och kaotisk.

Det finns ett flertal olika racingdiscipliner i Shift. Förutom vanliga tävlingar mot åtta andra motståndare finns här Time Attack-race, Elimination-lopp, Car Battle och Drift. Roligast är Time Attack och duellerna där man möter en rival och måste slå honom i tre försök för att vinna prispengarna. Sämst är Drift-eventen som lämnar en hel del att önska.

Förutom Drift-biten finns det ett par andra, mindre problem, i Shift som måste belysas. Den där fördröjningen i styrningen som jag pratade om i konsolversionerna är spelets största svaghet och skapar problem, speciellt om man vill se hela bilen på skärmen medan man kör. Precis som i fallet GTR 2 skiljer sig körkänslan beroende på vilken vy man spelar i, något som jag antar har att göra med att simulatorrävarna hos Slightly Mad Studios arbetat absolut hårdast med den urgrymma cockpit-vyn. Precis som i fallet GTR, GTR 2, GP Legends, Live for Speed och GT Legends är det enda sättet att bli riktigt bra på Shift att spela det i cock-pit-vyn som till skillnad från många andra av denna generationens racingspel inte gjorts som en visuellt bedårande men körtekniskt värdelös utsmyckning, utan faktiskt fyller en oerhört viktig funktion.

När det gäller minuspunkter ska även det grafiska gränssnittet ha sig en känga då det är klottrigt och ofta oläsligt med ruttna typsnittsval och proppat med överdrivet mycket information. Att tyda texten som ligger till vänster i bilden (om utmaningar, körstil, motståndare, motståndartider) är snudd på omöjligt då det dels presenterats i en extremt kompakt linjär men även gjorts semi-transparent.

Bortsett från det plottriga gränssnittet är dock Need for Speed: Shift oerhört snyggt. Bilmodellerna är de läckraste jag sett i ett racingspel någonsin, inklusive Gran Turismo 5: Prologue. Polygonantalet är minst sagt massivt och de fantastiska realtidsreflektionerna i lacken imponerar stort. Även inuti bilarna ser Shift briljant ut med de mest realistiska inredningarna jag sett.

Banorna är, precis som bilarna, hutlöst verklighetstrogna och ofta dränkta i underbart tjusig (och varm) kvällssol som bildar linsöverstrålningseffekter mot bilens välpolerade tak. Tillkomer gör ruskigt högupplösta skuggprojektioner och underbart läckra effekter för fokus och för rörelseoskärpa. Att Slightly Mad Studios även haft den goda smaken att inte använda sig av särskilt mycket bloom (denna generations största grafikplåga anyone?) gläder ett simulator-hjärta som mitt.

Beträffande skillnaden mellan de olika versionerna av Need for Speed: Shift (PC, Playstation 3 och Xbox 360) är det PC-versionen som känns allra bäst. Med en kraftfull PC kan du skrämma upp grafiken bortom vad konsolerna klarar och eftersom Shift måste spelas med en ratt (enligt mig) är det PC-upplagan som jag varmast vill rekommendera. De två konsolversionerna är identiska sånär som på att laddningstiderna till Playstation 3 är ett par sekunder längre.

När jag för första gången testade Need for Speed: Shift förvånades jag över hur oförlåtligt och simulatoraktigt det faktiskt var. Idag, efter att ha klarat samtliga av spelets tävlingar, är jag glad att Slightly Mad Studios valde den hårda vägen. Visst, detta är inte felfritt och det kommer mest troligt att köras om av Forza Motorsport 3 nästa månad. Men Need for Speed: Shift är ett grymt första-försök och ett bra racingspel. Mitt tips till dig som tröttnat på den ytliga arkadracingen i Race Driver: Grid blir därför att införskaffa en grym ratt, och ett ex av Shift. Hösten är räddad.

Need for Speed: ShiftNeed for Speed: ShiftNeed for Speed: ShiftNeed for Speed: Shift
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Välgjord bilfysik, underbar grafik, varierad racing, innehållsrik pro-tour, välgjort onlineläge, härligt bilurval
-
Begränsade tuning-möjligheter, trist artificell intelligens
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • AG Jati
    OBS:Jag skrev en recension av spelet för några minuter sen. Tyvärr råkade jag klicka ner webbsidorna så att recensionen försvann. Så denna... 6/10
  • Cracksup
    Handling / story / vad man gör i spelet Spelet går ut på att köra race och bli No. 1 i världen. Du börjar från noll och arbetar dig uppåt... 9/10
  • Simon Eriksson
    Need For Speed: Shift - PS3 Need For Speed-serien har en lång historia bakom sig, minst sagt. Sedan det första spelet år 1994, har EA kläckt ur... 7/10
  • marcel
    Min fullsmetade Cayman visslar förbi en M3:a i ytterfilen i slutet av den långa bakrakan på Laguna Seca, men jag missar min bromspunkt och... 8/10
  • microcosm
    I have the need for speed. I do. Need for speed måste vara det ultimata namnet på ett bilspel. Det är kul att säga och det säger i sig självt... 8/10
  • warhawk6
    NFS Shift var kärlek vid första ögonkastet, ljudet av BMW's motor var musik för mina öron. Det kändes verkligen som man var ute på banan,... 8/10

Relaterade texter

Need for Speed: ShiftScore

Need for Speed: Shift

RECENSION. Skrivet av Petter Hegevall

Petter har satt sig bakom ratten på en toktrimmad EVO IX och gett sig ut för att tukta asfalten i Need for Speed: Shift



Loading next content