Metroid Prime Trilogy

Spola tillbaka till 2002. Samus undersöker en rymdstation som attackerats av rymdpirater när plötsligt ärkefienden Ridley blandar sig i. En sprängd station senare flyger hon ner till Tallon IV för att stoppa piraternas planer. Där utforskar hon en främmande värld med de mest omväxlande miljöer, som de tokvarma Magmoor Caverns eller den moderna klassikern Phendrana Drifts. Bara någon minut senare, 2004, försöker hon ta reda på vad som hände med en forskningsgrupp som hamnat i strid ovanför planeten Aether, och hamnar mitt i ett dimensionshoppande äventyr. För att sedan skickas på uppdrag tillsammans med ett team prisjägare år 2007.

Att ha tre enastående äventyr tillgängliga på samma skiva är lika fantastiskt som förvirrande ibland. Jag vill spela allihop på en gång, men får nöja mig med att skifta lite allt eftersom. Alla tre är tillgängliga från en huvudmeny, där du också väljer sparfil och kollar på lite extramaterial. När du sedan startar spelen kommer de igång direkt utan några fler startmenyer. Det går att komma åt både Fusion-dräkten i Metroid Prime och flerspelarläget i Echoes trots detta.

En annan förändring är att alla tre spelen ger dig bonusikoner allt eftersom du spelar, precis som det achievements-liknande systemet som fanns i Metroid Prime 3: Corruption. Som belöning finns en massa extramaterial att kolla in, vilket är trevligt för fans av serien. Men det viktigaste är förstås spelkontrollen.

Även om Metroid Prime och Metroid Prime 2: Echoes var strålande spel (jag tyckte inte att ettan var värd en tia utan bara en nia som de andra två) så är det ett faktum att spelen var bra trots Gamecube-handkontrollen, inte tack vare den. Att hela tiden behöva låsa siktet för att kunna röra sig på ett vettigt sätt var ett omständligt upplägg som ibland redde till djup frustration. Jag minns med fruktan de tillfällen när siktet ville att jag skulle kolla närmare på en ofarlig bildskärm när arga rymdpirater karvade djupa hål i Samus. Aj, kändes det.

Det problemet slapp vi i Corruption, vilket gjorde att trean matchade de andra två spelen trots att det inte hade en lika bra bandesign. Lite Wii-relaterat vifttjafs kunde man stå ut med i utbyte mot den ljuvaste Samus-styrningen någonsin. Med det avancerade kontrollsystemet kunde jag röra mig fritt och välja ut mina mål. Ville jag sedan låsa siktet ändå för att kunna koncentrera mig helt på att undvika så gick det också utmärkt.

När nu Echoes och framför allt det första Metroid Prime har samma geniala spelkontroll kan jag äntligen förtränga de Gamecube-relaterade mardrömmarna och bara njuta. För båda spelen håller fortfarande måttet med råge. Prime är fortfarande steget före, just för att det känns allra mest som Metroid ska kännas. Minimalt med handling, maximalt med stämning och utforskande. När man kommer in i nya områden får man springa runt och bara granska allt i sömmarna för att hitta hemligheterna.

I jämförelse känns Echoes lite väl regisserat och med sämre bandesign, men i gengäld är stämningen grym och likt Metroid Fusion har det en del riktigt klockrena skräcksekvenser när paniken inte bara kommer krypande utan slår dig i huvudet upprepade gånger med en kastrull och skriker. Mekaniken med få säkra zoner i den mörka världen är också fortfarande rätt unik för serien och skapar en lite annorlunda spelstil.

Så här i efterhand, när alla tre spelar på samma villkor, känns alltså ettan överlägset bäst, med de båda andra strax därefter, vilket måste innebära att vi ändå satte rätt betyg när det begav sig. Det är också intressant (och en aning tragiskt) att Metroid Prime från 2002 fortfarande är snyggare än 93% av alla nya Wii-spel. Ljussättningen är brutal och många av effekterna är klockrena fortfarande. På tal om effekter är det ett par som har försvunnit, bland annat specialeffekterna på kanonarmen. Eftersom den inte rörde sig fritt i originalet stämde inte animationerna med en fritt styrd armkanon. Echoes fungerade annorlunda och har kvar sina effekter. Corruption, som alltså utvecklades specifikt för Wii, är snäppet snyggare ännu men inte mer än exempelvis steget mellan Halo och Halo 2, om ens det. Alla tre spelen körs nu också i widescreen på 480p vilket gör den grafiska skillnaden ännu mindre, till Gamecube-titlarnas fördel.

En lite kul sak är förpackningen. Alla exemplar av Metroid Prime Trilogy kallas "Collector's Edition". Och jo, nog är det väl främst riktat till samlare och att de skriver "spela spelen som de var tänkta att spelas" känns inte helt ologiskt. Men att kalla uppenbara saker som "alla tre spelen på samma skiva", "ny spelkontroll" och "16:9 widescreen-läge" för exklusivt bonusmaterial är väl ändå att ta i. Det enda faktiskt exklusiva i den här utgåvan är ett pyttelitet tryckt häfte som sammanfattar handlingen och antyder att det hela utspelar sig efter Metroid: Zero Mission i kontinuiteten. Vi får inte ens en sjysst metallåda, eller nerladdningskoder för alla de tidigare spelen, eller en Samus-figur i naturlig storlek. Pah.

En sak är då säker. Nu pensionerar jag mina gamla exemplar av spelen. Som jag skrev när jag recenserade Metroid Prime 3: Corruption (och jag citerar): det här är helt klart den mest naturliga och intuitiva förstapersonskontrollen på konsol. Det enda som behövs är några välgjorda, påkostade förstapersonsspel och i brist på nya så går det utmärkt med gamla. Har du inte spelat Prime-serien förut så är det banne mig dags nu. Och har du gjort det... så har du säkert hunnit glömma hur de var vid det här laget, plus att Wii-kontrollen gör dem som nya. Två eller tre Metroid-spel till priset av ett, oavsett. Något så prisvärt och med så mycket spelglädje i ett paket har jag inte sett sedan The Orange Box. Spring och köp, genast!